Först publicerad i tidningen Internationalen 03/08

Stalin som bankrånare och sjörövare

Simon Sebag Montefiore

Den unge Stalin

Översättning Per Nyqvist

Prisma 2007

Simon Sebag Montefiore är idag en av de mest hyllade historikerna. Hans böcker om den röde tsaren (Stalin), Potemkin och nu den unge Stalin har förvandlat honom till en celebritet. Stora tidningar intervjuar honom och journalister öser beröm över honom. Han vet verkligen hur historia ska berättas, brukar det heta.

Men om historievetenskapens nuvarande tillstånd ska bedömas efter hans böcker står det illa till. Montefioress böcker rör sig på skvallerpressens nivå, men det är dock inte bara psykologin som är problematisk. Han för faktiskt tillbaka historikerns verksamhet till den tid när allt var beroende av stora personligheter.

Denne historiker låter aldrig läsaren sväva i någon som helst osäkerhet om vilka slutsatser som bör dras. Redan på andra sidan får vi reda på att Stalin var en ”marxistisk massmördare”. Det para­doxala är dock att han tvingas utforma sina verk om Stalin i direkt polemik med det han kallar den antistalinistiska historieskolan, där Leo Trotskij uppträder som en primär källa till felaktiga slutsatser.

Helt i samklang med den stalinistiska personkultens mer försiktiga uttryck hävdar Montefiore att Stalin var en högt bildad och mycket kunnig person – ”en enastående personlighet”. Lenin be­undrade honom dessutom, enligt vår historiker, som ”självständig och eftertänksam politiker”. Finns det någon utanför kretsarna av snart utdöda anhängare som är beredd att beskriva Stalin i så beundrande ordalag? Knappast.

Montefiore vill vidare bygga vidare på den gamla borgerliga lögnen om den direkta kontinuiteten mellan Lenin och Stalin. Det räcker nu inte med ett slags politisk kontinuitet. Han vill även visa att den unge Stalin redan på ett tidigt stadium sågs som ”den andre Lenin” och att hans verksamhet i Kaukasus – bankrån, beskyddarverksamhet, utpressning, mordbrand, sjöröveri och mord – var ovärderliga erfarenheter för den framtida diktatorn och att det var just därför som Lenin lät sig imponeras.

När Montefiore konstaterar vissa drag i den unge Stalins personlighet, drar han omedelbart linjer framåt för att förklara händelser i senare skeden. Redan i förordet förklarar Montefiore att en hel del av den stalinistiska terrorn kan förklaras av Stalins ”kaukasiska värderingar och förhållnings­sätt”. Nu var Stalin oturligt nog georgier och alltså kristen, ja till och med elev i prästseminarium, men han var trots allt kaukasier. Och vi vet ju alla vad kaukasier är för ena.

I sin bok om den röde tsaren påpekade Montefiore med illa dold avsikt att avståndet mellan Stalins födelseort Gori och Moskva var lika långt som från Gori till Bagdad. Han missar inte heller nu att påpeka att Stalins politiska fanatism bara kan jämföras med muslimska extremisters.

En historiker bör inte dölja sina åsikter, men å andra sidan får inte dessa åsikter styra redovisningen av historiska fakta eller analysen. När det som i Montefiores fall går en direkt linje mellan historisk analys och samtidens ”krig mot terrorn”, dvs. det rasistiska kriget mot muslimer, blir problemen uppenbara. Historikern riskerar i så fall, oavsett sina insikter och sin skicklighet, att avfärdas som simpel propagandist.

För att läsaren inte ska missa poängen avslutar Montefiore förordet med att framhålla ”flera lik­heter mellan de bolsjevikiska terroristorganisationerna i början av 1900-talet och de jihadistiska i början av 2000-talet”. I en not drar han till och med en parallell mellan socialistrevolutionärerna, som hade funderingar på att använda flygplan i sina attentat mot tsaren och hans underhuggare, och… 11 september och bin Laden.

Montefiore är alldeles för förtjust i generaliseringar. Vi får bland annat veta att georgier är ”livliga och bullersamma”, men att Stalin avvek från detta mönster med sin ”nordiska kyla”. Förklarings­värdet är inte särskilt imponerande.

Boken innehåller inte så lite skryt om alla nya källor som han spårat upp i Georgien och på andra håll. Det är dock svårt för läsaren att bedöma manus som aldrig publicerats, men hans bedömning av en del annat material gör åtminstone mig misstänksam. Han hänvisar exempelvis till Krupskaja, Lenin hustru, som efter Lenins död skrev en i olika omgångar censurerad minnesbok. Citat ur den boken är inte automatiskt trovärdiga.

En kuriositet i boken är de georgiska dikter som inleder varje ny del av boken. De har översatts direkt från georgiska för den svenska utgåvan. Intrycket av dikterna stämmer ganska bra med vad vi vet i övrigt om Stalin som skribent. Dikterna är hyfsat bra, följer ett givet traditionellt mönster men saknar helt originalitet. Exakt detsamma kan sägas om mycket av Stalins politiska skriverier före 1924.

Montefiores tendens att redan i barndomsmiljön hitta förklaringar till varför Stalin blev revolu­tionär leder inte så få gånger till tveksamma slutsatser. Fadern hade exempelvis en supbroder vid namn Poka och eftersom denne var landsflyktig av politiska skäl drar Montefiore slutsatsen att han ”kanske” var narodniker, dvs. anhängare av Folkviljan – ett parti som försökte störta tsaren med terrorism. Det kanske ligger något i detta, även om bevisen är vaga. Men vår historiker låter sig inte hindras av detta. Några rader längre ner skriver han: ”Redan som barn lärde Stalin alltså känna en rysk revolutionär.” Språnget från det försiktiga ”kanske” till etablerat faktum tas med förvånande lätthet.

En historiker behöver inte vara expert på politiska ideologier, men en viss känsla för studie­objektets ideologiska tillhörighet bör man ändå kunna kräva. Montefiore beskriver den unge Stalins politiska uppfattning som att han trodde på en ”förening av marxism och georgisk nationalism”. Det stämmer säkert, men när han kommenterar detta blir det helt fel: ”en åskådning som nästan stod i strid med den internationalistiska marxismen”. Montefiore har uppenbara problem med småorden: kanske, nästan…

Ett annat ”kanske” är när Montefiore berättar om ett tillfälle 1907 då Stalin fick stryk av tjetjener som handlade på uppdrag av en oljekapitalist. I en tillhörande not heter det att misshandeln ”kanske bidrar till att förklara varför hela det tjetjenska folket brutalt deporterades under andra världs­kriget”. Här kan man tala om kollektiv skuldbeläggning.…

Montefiore uppvisar inte heller någon speciell skarpsinnighet när han behandlar det parti som Stalin anslöt sig till. Värst är det när han ska upplysa läsaren om vad Lenin stod för. Det skulle krävas mycket mer utrymme än vad som här står till förfogande för att bemöta allt.

Jag nöjer mig med ett exempel. Lenins lilla skrift Vad bör göras? brukar ofta missförstås, kanske framför allt av alla som inte läst den. Men Montefiore tillhör de värsta misstolkarna. Han menar att Lenin krävde skapandet av en ny förtrupp av ”skoningslösa konspiratörer”. I en vidhängande not citeras ur skriften: ”Vårt parti är inte en filosofiskola utan ett kämpande parti”. För den som är någorlunda bekant med arbetarrörelsens språkbruk är detta ingen konstig formulering, men för vår historiker är detta en ”avslöjande formulering”. Det faktum att partiet tvingades verka illegalt tas inte med i bedömningen.

Skildringen av Stalins personliga liv är inte heller speciellt övertygande. Här rör sig Montefiore helt på skvallerpressens nivå. Ta bara familjen Allilujev som spelade en stor roll i Stalins liv. Modern Olga Allilujeva beskrivs som ”marxistisk fresterska” och labil nymfoman. Vi kanske ska vara tacksamma för att det inte blev ”marxistisk nymfoman”…

Så här fortsätter det boken igenom. Från generalisering till generalisering, från banalitet till banalitet… Det är inte utan att även en övertygad antistalinist kan känna ett visst medlidande med Stalin. Det är ingen tillfällighet att spekulationerna om detaljer i Stalins liv ständigt leder tankarna till skvallerpressens skriverier om kungahus och kändisar.

Låt oss bara hoppas att Montefiore efter två böcker om Stalin intresserar sig för något mer passande objekt för sitt historiska intresse. Potemkin var en god början, kanske Rasputin eller någon annan i samma division kan passa en historiker med passion för färgstarka personligheter men utan förståelse för historiens drivkrafter.

Per-Olof Mattsson