Recension ur Offensiv nr 622 (november 2007)

Stalin och hans hov

Kunde ha blivit en bra bok? Men faller på författarens socialisthat

Få böcker har prisats så mycket som Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov. ”Kritikerna är överens om en sak – hans bok är ett mästerverk”, skriver exempelvis Aftonbladet i samband med författarens besök i Sverige i september. Bokens stora svaghet är emellertid Montefiores omaskerade hat mot socialism och marxism.

Den notoriske Peter Englund, som försöker ursäkta sina antikommunistiska tirader med att han minsann själv varit radikal en gång i tiden, menar i Dagens Nyheter den 7 augusti att Montefiore skrivit ”en lysande bok, en oemotståndlig, ofrånkomlig pjäs på 768 sidor”. Men denna tegelsten är långtifrån ”lysande”.

Montefiore ger visserligen en inträngande bild, ibland avslöjande och skrämmande, om Stalin och hans hov. Om boken enbart skildrat den inre cirkelns liv och styre kunde den rekommenderas. Inte för att stalinismen på något sätt kan förklaras i en samling personporträtt. Men en skildring av Stalins och den inre cirkelns liv efter 1932 illustrerar på sitt sätt hur byråkratin blev allt mer parasitär och totalitär. Bokens stora svaghet är emellertid Montefiores egna politiska kommentarer.

Bara en personstrid?

Montefiores tes är att Stalin personifierar bolsjevismen. Stalin ”lade fram ett löftesrikt och realistiskt alternativ till Trotskijs envisa krav på europeisk revolution, nämligen ’socialism i ett land’”, skriver Montefiore i början av sin bok (s 50). Som så många andra reducerar Montefiore kampen mellan olika sociala krafter (klasser och grupper) efter Lenins död 1924 till en personstrid mellan Stalin och Trotskij. Ytterst gällde striden oktoberrevolutionens framtid och överlevnad. Det Montefiore benämner som Stalins ”realistiska alternativ”, var i själva verket en reaktionär utopi som passade den framväxande byråkratin som hand i handske. ”Socialism i ett land” är och var omöjligt, särskilt i ett underutvecklat och av inbrödeskrig sargat Sovjet. Revolutionens framtid låg i att den spreds till andra mer utvecklade länder i Europa. Ända fram till 1924 hade Stalin i alla fall utåt ingen annan uppfattning än vad som var en av bolsjevismens principer – att kampen för socialism måste vara internationell. Bara i global skala fanns resurser som skulle möjliggöra en utveckling mot socialism – ett jämlikt samhälle mer utvecklat än något kapitalistiskt land. Redan samma dag som de ryska arbetarna och de fattiga bondemassorna tog makten (oktober 1917), förklarade Lenin att den ryska revolutionen var en del i en internationell kamp för fred och socialism samt att revolutionens stödtrupp fanns i ”sovjetrörelsen” ute i Europa.

Byråkratvälde

” Socialism i ett land” bara bekräftade att Stalin mer och mer kommit att bli ett redskap för en framväxande konservativ byråkrati som helst av allt ville ha ”lugn och ro” och utökade privilegier. Denna byråkrati måste avskaffas om Sovjet skulle gå i socialistisk riktning. För att gripa makten var byråkratin tvungen att i blod krossa alla inslag av socialistisk demokrati i Sovjet – sovjeterna, fackföreningarna och bolsjevikpartiet. All form av självständig organisering förbjöds och ersattes av byråkratins diktatur.

Oktoberrevolutionens politiska rötter slets upp och dess ledare hamnade framför exekutionspatrullerna. Vad som ägde rum i Sovjet efter 1924 var en politisk kontrarevolution, som massakrerade revolutionens överbyggnad men lämnade kvar dess bas – den förstatligade ekonomin och planeringen. Byråkratin blev en parasitär, onödig utväxt på den förstatligande ekonomin, samtidigt som planekonomin ändock till en början möjliggjorde en industrialisering och sociala framsteg. Om än tillfälligt och trots byråkratin.

Med nödvändighet blev den stalinistiska regimen tvungen att bedriva en sick-sackpolitik innehållande ständiga manövrer och försök att spela ut de olika samhällsgrupperna mot varandra. Byråkratin besegrade arbetarklassen, men var ändå till följd av oktoberrevolutionens stöd och framsteg tvungen att ge sken av att styra i arbetarnas namn. Inte av ideologiska skäl utan av krasst materiella – makt, prestige och privilegier.

Ingen har hitintills förklarat denna process mer utförligt än Trotskij, särskilt i Den förrådda revolutionen, som skrevs 1936. Trotskijs skrifter och kamp (inkluderat bygget av en ny arbetarinternational, den fjärde internationalen) under 1930-talet bidrog mer än någonting annat till att den marxistiska metoden och traditionen levde vidare i en tid av historiska nederlag för arbetarklassen; nazism och fascismens triumf i Europa, stalinismens framväxt i Sovjet och nedräkningen mot ett nytt världskrig.

Lyxliv baserat på terror

Boken visar hur byråkratin med terrorns hjälp konsoliderade sin makt och började leva lyxliv. I bokens början privilegieras Stalins klick i form av hemliga penninggåvor och speciella matpaket. Men i slutet vältrar samma klick sig i ett lyxliv fyllt av storslagna middagar, suporgier, nattbio, jaktutflykter, datjor (stugor och palats) och tyranni. Vid andra världskrigets slut (1945) lever ”Stalins pampar i en sällsport privilegierad miljö. Deras tjänsterum pryddes av de finaste persiska mattor och stora oljemålningar. Husen de bodde i var palats”, skriver Montefiore (s 552).

Stalin var direkt ansvarig för terrorn och de flesta dödslistorna godkändes av honom. När byråkratins ensidiga inbördeskrig rasade som värst under 1930-talets sista år så utgick orden ”slå och döda utan undantag”. Hundratusentals partimedlemmar mördades i de kampanjer som på Stalins order först organiserades av det mänskliga rovdjuret Jezjov och senare av ett lika bestialiskt monster vid namn Berija.

Berija vann Stalins tycke när han likviderade kommunistpartiet (bolsjevikpartiet) i Georgien i slutet av 1930-talet. Berija var den som fick order av Stalin 1939 att ”likvidera Trotskij inom ett år”. Trotskij och hans anhängare var terrorns främsta måltavla. Mordet på Trotskij året därpå utfördes av Berijas gangsters. Berija hade sin like i nazisternas Himmler, men till skillnad från SS-bödeln deltog Berija gärna själv i dödandet och torterandet. Symptomatiskt är att Berija enligt Montefiore i slutet av sin livstid ville se kapitalismen återinförd. ”Sovjetunionen kommer aldrig att överleva om vi inte inför privategendom”, lär han ha yttrat till en vän (s 617).

Hur som helst, Berija förlorade maktkampen efter Stalins död och avrättades. Istället tog Chrustjev över. Han hade inför Stalin skrutit om att han hade ”blod upp till axlarna” och var en av de mest trogna. Chrustjev avsattes i sin tur i en palatskupp i mitten av 1960-talet.

Inte Lenins arvtagare

Montefiore hävdar att Stalin inte var medioker som Trotskij menat, utan marxismen trogen och den som förde Lenins arv vidare. Att Lenins sista strid utkämpades mot byråkratin, där ett krav var att Stalin skulle avsättas, struntar Montefiore i. Utan belägg skriver han redan i inledningen av sin bok att: ”Stalins framgång var ingen tillfällighet. Ingen människa var mer lämpad för de konspiratoriska intrigerna, de teoretiska hårklyverierna, den mordlystna dogmatismen som utmärkte Lenins parti. Det är knappast möjligt att finna en mer perfekt sammansmältning mellan en människa och en rörelse än det fulländande äktenskapet mellan Stalin och bolsjevismen”. Montefiores antikommunism förblindar författaren. Han hävdar på fullt allvar att ”Lenin föraktade arbetarna och bönderna, men han blev ändå förvånad när han insåg att ingendera samhällsklassen stödde bolsjevikerna” (s 48). Författaren tycks aldrig reflektera över det faktum att det var just stödet från arbetarna och bönderna som möjliggjorde oktoberrevolutionen och besegrandet av de utländska invasionsarméerna i inbördeskriget.

Montefiores bok förmörkas av absurditeter som ”krig var bolsjevikernas naturliga tillstånd. Terror och strid grundläggande bolsjevikiska lidelser” (sid 441). Han beskriver bolsjevikerna som ”en incestuös sekt”. Det som i boken kallas resultat av seriös historisk forskning är bara grövsta formen av historieförfalskning och revisionism. Enligt Montefiores ”logik” likviderades bolsjevikpartiet av... bolsjevismen.

Stalins paranoia

Diktaturer kännetecknas av att den politiska makten ligger i händerna på en enväldig person. Stalins makt var allsmäktig, han bestämde allt. Även vilka den innersta kretsens medlemmar skulle gifta sig med eller vilka lyxbilar de skulle få.

Stalin var ett med ”kommittéfolket”, för att låna en av Montefiores termer. Inom bolsjevikpartiet hade Stalin inget politiskt inflytande, han var endast förmögen att återupprepa vad andra sagt och skrivit. Under den ryska revolutionen spelade han en undanskymd och innan Lenins återkomst (april 1917) direkt förrädisk roll. Inom ramen för en process av nederlag för den internationella revolutionen kom Stalin att bli den totalitära byråkratins främste företrädare.

Alla totalitära diktaturer präglas av en lika stor portion våld och terror som atmosfär av sjuklig misstänksamhet, paranoia (förföljelsemani), intriger, konspirationer och lönnmord. ”Jag är rädd för min egen skugga”, säger Stalin i boken och han visar sig aldrig ute utan en hord av livvakter.

I slutet av sin livstid var Stalin så oberäknelig och egensinnig att den innersta kretsen hade beslutat att avsätta honom. Montefiores bok kastar inget nytt ljus över omständigheterna kring Stalins död. Han lämnades att dö efter att ha fått ett slaganfall. Kanske dog han naturligt, kanske fick han en form av byråkratisk dödshjälp. I vilket fall begravdes inte stalinismen och byråkratins makt med Stalin. Stalinismen hade bara kunnat störtas av arbetarna i en ny politisk revolution. Så skedde inte, istället kollapsade Sovjet och kapitalismen återupprättades.

Stalin och hans hov var oktoberrevolutionens dödgrävare.

Per Olsson