Boken The Mexican Suitcase
För inte så länge sedan återfanns tusentals foton av de berömda fotograferna Robert Capa, Gerda Taro och David Seymour (alias Chim). Negativen hittades i Mexiko och de har aldrig tidigare varit publicerade. En del av dem återges i en utställning i Paris (1) och de finns även i en bok.
Cyntia Young, David Balsells (red), The Mexican Suitcase. The Legendary Spanish Civil War Negatives of Robert Capa, Gerda Taro, and David Seymour. London: Steidl, 2010. -750 sid.
Utställningens titel – La Valise Mexicaine – hänvisar till fyndet av de 4 500 negativen som är från inbördeskrigets Spanien 1936-39. De låg i två kappsäckar, som man sökt efter i årtionden och, som äntligen återfanns utanför huvudstaden Mexiko 2007. Resultatet vi har idag är en bok, en utställning och en film La Maleta Mexicana / The Mexican Suitcase av Trisha Ziff. Boken, liksom utställningen, avbildar med detaljrikedom och ofelbarhet inbördeskrigets verklighet. Filmen som skildrar negativens 70-åriga långa resa är värd att se. (2)
Robert Capa, Gerda Taro och Chim utgjorde tillsammans med Henri Cartier-Bresson (3) 1900-talets sanna pionjärer inom fotojournalistiken. Deras verk blev möjligt pga utvecklingen av 35 mm kamerorna med utbytbara linser. Kamerorna var av god kvalitet, som man lätt kunde bära med sig. Det var denna teknologiska utveckling som sörjde för fotografiets imponerande utveckling på 1930-talet som möjliggjorde att snabbt kunna ta kvalitetsfoton, om det så var i trafiken eller vid en krigsfront. Robert Capa insåg snabbt potentialen hos den nya teknologin.
Han levde då i Berlin och hade blivit utvisad från sitt födelseland Ungern pga sina vänsterpolitiska aktiviteter. Capas första berömda foto var den av Leo Trotskij i talarstolen, då han höll sitt kända anförande om den ryska revolutionen, inför 2000 åhörare i Köpenhamn 1932 vid Oktoberrevolutionens 15-årsdag. Capa flyttade senare till Paris där han lärde känna Gerda Taro. Hon var tyska och liksom Capa av judiskt ursprung och med marxistiska sympatier som ingalunda lät sig knäsättas av någon stalinistisk partilinje.
Bägge två såg den politiska potentialen av den nya fotojournalistiken. Bilder kom att alltmer utgöra det viktigaste i tidningar och tidskrifter. Nu blev de stora tidningarna som de engelskspråkiga Life, Weekley Illustrated, Picture Post, London Illustrated News, det franska Vu eller det prokommunistiska Regard eller det likaså tyska Arbeiter-Illustrierte Zeitung än populärare. Vid det här laget var Capa och Taro inte bara kamrater, de var kära i varandra.
1936 var fascismen vid makt i Italien och Tyskland. Den spanska generalen Francisco Franco ville uppnå detsamma och inledde ett fascistiskt uppror mot den valda folkfrontsregeringen. Det blev det spanska inbördeskriget. Capa, Taro och Chim reagerade snabbt. De åkte till Spanien för att ge republiken sitt fulla stöd. De kom att avbilda kriget på det mest ingående sättet och deras talrika fotografier återfanns i ett flertal tidningar och i kommunistiska publikationer i Europa och Nordamerika. De reste runt i hela den av republiken kontrollerade delen och de befann sig ofta vid fronten och de fotograferade alla de berömda fältslagen.
De många foton av Capa, Taro och Chim om inbördeskriget som tidigare är kända visas inte varken i boken eller på utställningen, då tyngdpunkten ligger på just de nyupptäckta fotografierna. Dock med ett undantag. Det är Chims berömda foto av en kvinna som diar sitt barn mitt i en grupp människor som tittar uppåt. Tidigare har man antagit att de tittade på fascisternas bombplan som var på inkommande. Men på utställningen visas bevis som klargör att det inte stämmer. Vad människosamlingen var i verkligheten var en sammankomst då man diskuterade jordreformen. Fotot får därmed en annan betydelse och detta med ett revolutionärt innehåll. Det är ett foto som istället för det omänskliga fascistiska hotet avbildar en kvinna som deltar i en diskussion om jordreformen samtidigt som hon ger sitt barn bröst. Det är i sig något mycket symboliskt, i synnerhet som det spanska samhället traditionellt varit kvinnoundertryckande. Inte minst har det varit den katolska kyrkans hållning, och som nu naturligtvis stod på fascisternas sida. Precis som Hitler i Tyskland, Mussolini i Italien och Franco i Spanien ville den katolska kyrkan att kvinnan skulle återbördas till att vara hemmafru och moder.
Utställningen domineras av Capas fotografier. Det är en mängd foton från fronten och de visar vilka enorma risker fotograferna hade tagit för att få de bilder som vi nu kan se. Men Capas bilder visar också på den djupgående politiska insikten som han besatt. Man kan med fascination både ana och se hans arbetssätt. Capa såg krigets brutala realitet och han hade redan sett hur fascisterna gick tillväga när de påbörjade sitt makttillgrepp. Hans bilder från Spanien bara understryker Capas senare foton från det andra världskriget. De blodiga striderna i Italien, landsättningen på D-dagen och de allierade truppernas efterföljande strider. Så om man för ett ögonblick glömmer Capas världsberömdhet som krigsfotograf, är det mer än klart att hans antifascistiska övertygelse var det som var det primära.
En av de intressantaste och därtill viktigaste aspekterna av 'Den mexikanska kappsäcken' är att Gerda Taros verk kan ses i ett nytt ljus och med en ny intensiv skärpa. Förutom hennes välkända foton finns här bevis för att ett antal foton som har tillskrivits Capa eller Capa och Taro egentligen är hennes egna. (4) När jag såg utställningen i New York påpekade en av guiderna att det hos Gerda Taro fanns en tydlig kvinnlig tusch i hennes verk. Men hennes verk har än fler förtjänster. Hennes fotografier ger en levande bild av klasskampen och uppnår en absolut toppnivå när hon visar foton av kvinnor som är fastbeslutna att bryta förtryckets fjättrar.
Ett av dessa inspirerande foton är den av tre kvinnor som står intill gatan när den republikanske generalen Lukacs begravningståg, i juni 1937, drar förbi. De står med knutna nävar och ger revolutionären sin sista hälsning. De står där i full förtröstan, med en vrede som inte tillåter någon nedvärdering eller av de fascistiska attackerna. Det är stolta arbeterskor vi ser. Faktumet att det är kvinnor, de som undertrycks dubbelt hårt under kapitalismen, som gör fotografierna så kraftfulla.
Det finns därutöver ytterligare tre fotosviter av Taro, som urskiljer ut sig. För det första är det bilderna av den republikanska militära skolningen före och efter att den reorganiserades av det kommunistiska partiet till den “nya folkarmén” våren och sommaren 1937. Fotona visar hur standardiserade uniformer infördes liksom en hårdare disciplin men framför allt att kvinnorna försvann från den republikanska armén. Det är bilder på symptomen av stalinismens oförsonlighet.
En annan bildsvit visar på följderna av de fascistiska bombardemangen. Det är förskräckliga illustrationer av människor som skyndar till skyddsrumen men det är också bilder av blod, förstörelse, förvridna kroppar både vuxna och barn – fascismens gruvligheter. Hennes fotografier är ohyggligare än vilka som helst av Capas bilder från kriget. Den tredje sviten är över soldater som hjälper till med skörden när det råkar vara stilla vid fronten. Det är naturligtvis politiskt sett betydelsefulla bilder, som visar på de nära banden mellan arbetare i uniform och de spanska bönderna. Fotografierna visar på en ärlighet och rättframhet som är så frånvarande i de stalinistiska 'socialistiska realismens' retuscherade porträtt.
Jag menar att Gerda Taro besatt en stor teknisk färdighet som hon kopplade till en fotografisk insikt vilket gör att hennes verk faktiskt var bättre än de som Capa vid det ögonblicket gjorde. Det visas av de val hon gör och hennes syn på det 'avgörande momentet' för att tala med Cartier-Bressons ord. Det gör att hennes budskap tränger fram. De ger oss ett bredare och djupare grepp om vad ett inbördeskrig och revolutionär politik är: om alla dess svårigheter, gruvligheter, politisk vilja, känslor och inspiration.
Gerda Taro kördes över av en republikansk tanks när den måste backa under slaget vid Brunete 1937. Robert Capa trampade på en mina 1954 i Vietnam. Chim sköts i Suez 1956. Men deras foton är kvar.
Socialism Today (London) nr 167, 21 april 2013. Redigerad översättning och noter Per-Erik Wentus.
Noter
(1) La Valise Mexicaine. Les Négatifs Retrouvés de la Guerre Civile Espagnale. Tid: 27 febr. – 30 jun. 2013. Plats: Musée d'art et d'histoire du Judaism. Hôtel de Saint-Aignan. 71 Rue du Temple. Fr – 75003 PARIS. Tel (33) 1 53 01 86 53.
(2) La Maleta Mexicana / The Mexican Suitcase. (211). Regi: Trisha Ziff. Manuskript: Trisha Ziff, Diane Bardinet. Producent: Eamon O'Farrill, Paco Poch. Dokumentär. Produktion: 212 Berlin, Mallerich Films (Mexico, Spanien, USA). Färg. Språk: spanska, katalanska, engelska. 86 min.
(3) Robert Capa (eg. Endre Friedmann). Född 1913 Budapest – död 1954 Thai.Binh/Vietnam. Fotoskola i Berlin. I Spanien 1936-39. Andra världskriget i Europa, Asien. Med i bildandet av pressagenturen Magnum Photo 1947. I Vietnam 1950-54.
Gerda Taro (eg. Gerta Pohorylle). Född 1910 Stuttgart. Död 1937 Brunete/Spanien. Skola i Tyskland/Schweitz. Studier i Paris 1934. Lärde känna Capa. I Spanien 1936-37 och det var här hon utvecklades som fotograf.
David Seymour. (eg. David Szymin). Född 1911 Warszawa – död 1956 Suez/Egypten. Studier i Paris. I Spanien 1936-37. Gick in i den amerikanska armén 1940, jobbade som fotograf. Med i bildandet av Magnum Photo 1947.
Henri Cartier-Bresson. Född 1908 Chanteloup-en-Brie/Frankrike – död 2004 Monjustin/Frankrike. Anses som den moderna fotojournalistikens upphovsman. Studerade måleri, övergick till foto 1931. Fängslades av nazister under kriget, rymde. Var motståndsman. Bildade Magnum Photo 1947.
(4) Se Irma Schaber, Richard Wheler, Kirsten Lubben (red). Gerda Taro. New York: International Center of Photography, 2009.
Se International Centre of Photography New York på internet Där kan många foton av Capa, Taro och Seymour ses.