Den fransk-arabiska ofärden

Dominique Vidal, Karim Bourtel. Le mal-être arabe. Enfants de la colonisation. Marseille: Agone, 2005. -233 sid.

Dominique Vidal, som är biträdande chefredaktör för tidningen Le Monde Diplomatique, skrev 2003 en uppmärksammad essä Le mal-être juif. I den beskrev han hur den franska judendomen plågas av en djupgående identitetskris. Religionen har inte längre den sammanhållande verkan som förr. Den egna franskjudiska kulturen försvinner. Judarna sugs upp i det sekulära samhället. Istället kopplar majoriteten av judarna i Frankrike sin identitet till ett stöd åt staten Israel. De bekänner sig också, likt den israeliska regeringen, till en allt råare antiarabisk rasism. Flera prominenta franska judar har till exempel uppmanat folk att rösta på den antiarabiska (men också ökända antisemiten och Förintelseförnekaren) Jean-Marie Le Pen från Front Nationale. Vidal, själv av judisk härkomst, sågs inte med blida ögon i de egna kretsarna.

I dagarna har Vidal på nytt tagit upp termen för obehag / ofärd 'mal-être' (motsatsen till 'bien-être' för välbehag / välfärd) men nu för att beskriva den utbredda känsla som hundratusentals invandrade araber upplever dagligen i Frankrike. Han gör det tillsammans med Karim Bourtel, en journalist av arabiskt ursprung, som annars medarbetar i tidskriften för global rättvisa Politis och i den katolska tidningen Témoignage chrétien. Men denna gången är det ingen essä utan en hel bok. De gör inte heller någon egen analys av vare sig rasismen, fattigdomen eller utanförskapet, som de flesta arabiska invandrarna konfronteras med, dumpade som de är i de tröstlösa slumförstäderna 'banlieue' som omger de franska storstäderna. Vidal och Bourtel håller sig i intervjuerna i bakgrunden och låter de franska araberna tala för sig själva. Det är människor som är representativa för sin befolkningsgrupp. Det är intellektuella, socialarbetare, antirasistiska aktivister och män, kvinnor, ungdomar, pensionärer, arbetare, från 'banlieue'-förstäderna

De franskarabiska säger sin mening.

Vidal och Bourtel kallar dem kolonisationens barn. För den antiarabiska rasismen i Frankrike och den franskarabiska ofärden 'mal-être arabe' har djupgående rötter i Frankrikes koloniala historia. Inte för inte tillhör Algeriets kolonisation och dess oavhängighetsstrid till de mörkaste sidorna i den franska nutidshistorien. Och när exempelvis huvudduken kommer på tal då ses islamtroende kvinnor och unga flickor som direkt hotande Frankrikes mest grundläggande republikanska värden. Plötsligt förvandlas de bittraste motståndarna till den franska upplysning, ett tu tre till de främsta försvararna av (upplysningens stora) Voltaire och Diderot. Den råaste rasismen kan således lätt slås in i den anständigaste, ädlaste och mest humanistiska förpackningen.

Vad som inte uppmärksammats av de flesta invandrare och franskspråkiga infödda är att huvudduksdebatten avleder uppmärksamheten till en samhällelig struntsak. Samtidigt som verkliga frågor såsom rasismen, islamfientligheten och de franska arabernas utanförskap och diskriminering försvinner upp i rök. Alla politiska partier i Frankrike, från extremhögern och de borgerliga partierna till socialdemokraterna, de gröna och kommunisterna, har den senaste tiden uppfört sig mycket odemokratisk visavi sina franskarabiska medborgare. De flesta som Vidal och Bourtel samtalat med sticker inte under stol med vad de anser om de politiska (vita) företrädarna. Men de hänfaller inte åt någon antipolitik utan de flesta söker efter gångbara alternativ, efter modeller som hjälpte dem att komma till skott. De är på jakt efter infödda fransmän de kunde samarbeta med för att åstadkomma en förbättring. De frågar sig också vad som är islams roll i ett franskt samhälle.

Vidal och Bourtel kommer via sina samtal fram till en överraskande slutsats. Det s.k. 'kriget mot terrorn' som inleddes efter den 11 september 2001 har efterlämnat djupa spår även i Frankrike. En islamfientlig politikertopp har tillsammans med massmedia skapat en bild av en förestående islamistisk invasion. De har hamrat fram ett 'grönt hot' om en extremistisk islamfundamentalism som växer sig stark i moskéerna. Vad är då sanningen? Majoriteten av de franska muslimerna går aldrig till någon moské utan söker sig (som även västerlänningar) en individuell trosövertygelse. Dessutom bryr sig flertalet av dem inte heller om vad Conseil français du Culte musulman (CFCM) säger. Det är ett organ som den franska överheten har stiftat för att företräda muslimerna i trosfrågor, på samma sätt såsom judarna företräds av sitt Conseil représentatif des Institution juives de France (CRIF). Vidal och Bourtel låter en hel rad franska muslimer komma till tals om sin trosutövning. Om hur de vill reformerna islam till en religion som kan finna sin plats i det franska samhället. Det visar sig att det är innehållsrika åsikter som hade mycket att tillföra en vid demokratisk debatt om tro och samhälle.

Det koloniala Frankrike lever kvar.

Bokens personer talar mycket om sin 'mal-être' om ofärden de erfar. De flesta franskaraberna har via sina föräldrar eller sina far- och morföräldrar sin etniska bakgrund i de tidigare franska kolonierna i Nordafrika. Det anmärkningsvärda är att både arabiska som franska vetenskapare har kommit fram till liktydiga slutsatser om 'mal-être arabe' och dess orsaker. François Vourch som forskar om migration och samhälle vid det välrenommerade Conseil national de la Recherche scientifique (CNRS) i Paris säger "...de koloniala villkoren som skiljde 'medborgarna' från 'infödingarna' finns kvar i dagens samhällsstruktur i Frankrike. Och så länge vi inte erkänner detta faktum kommer vi inte att kunna förändra något." Vrouch pekar på vad feministernas kamp har åstadkommit. "Under lång tid förnekade vi kvinnorna deras rätt. Vi trodde att de inte var förmögna att utföra samma slags uppgifter som männen, att de av naturen var förutbestämda till hushållsarbete" säger han. "Ingen fann detta på något sätt upprörande da. Uppfattning befästes i lagarna och var den allmänna meningen. När så feministerna ställde krav på likaberättigande stod det sexistiska samhällets utformare perplexa, när de insåg att de inte bara ringaktade utan även i realiteten föraktade sina hustrur, döttrar och systrar. Det var således endast en kollektiv revolt som tvingade oss ändra på synsättet. Det är inget uppseendeväckande, ett samhälle ändrar sig endast under ett dylikt tryck. Det var också revolten i Lyons 'banlieue'-förstäder 1983 som till slut fick oss att acceptera, att arabiska ungdomar existerar mitt ibland oss." De är våra.

Det koloniala tänkandet utövar fortfarande ett antidemokratiskt tryck på franskaraberna. Kritiska fransmän och franskaraberna kommer härvidlag fram till samma slutsatser. Historikern Pascal Blanchard påminner om ett pinsamt faktum "...under tiden 1830 till 1962 var 850 miljoner människor - spridda över sju generationer - undersåtar i det franska imperiet och aktivt eller passivt utsatta för ett kolonialt förtryck. Det betyder att idag har 9 till 10 miljoner fransmän - det är en på tio - ett direkt band till denna historia. Det bör således inte väcka någon förvåning att detta påverkar deras syn idag. I en eller annan mening fortsätter således kolonialtidens "arabiska byrå" att påverka vårt samhälle och dess institutioner. Eller vad ska man annars anse om de borgmästare som fortfarande betalar mutor åt nordarabiska klanledare för att bevara borgfreden? Dessutom är det så att inrikesministeriet hellre pratar med de religiösa inklusive islamisterna än att de gör det med sekulariserade franskaraber, som oftast har tydliga krav. Också under kolonialtiden talade kolonialmyndigheterna helst med de religiösa församlingarnas - ulemas - företrädare."

Franskaraberna satta på undantag

"Mycket har inte förändrats" säger Ghaleb Bencheikh viceordförande i World Congress of Religions for Peace och tidigare rektor för Grande Mosquée de Paris. Han konstaterar att de franska myndigheterna använder sig av CFCM för att reducera samtalet om 'mal-être arabe' till ett med en klick, istället för söka efter kontakter som bredare och bättre representerade franskaraberna. Bencheikh har inga höga tankar om CFCM. "Ska vi nå en framgång med islams reformering har vi behov av äkta demokrater" säger han "människor med mod och med nödvändiga kunskaper i semantik, historia, litteratur, filologi, pedagogik och teologi. Detta till skillnad från en liten utvald grupp som mer har intresse av att få delta i republikens stora festligheter än av något annat. Jag har starka tvivel om dessa människor någonsin kommer att kunna utgöra den intellektuella samling som kan reformera islam i Frankrike." Och Bencheikh tillägger med en viss skamsenhet att den franska överheten inte heller egentligen frågar herrarna i CFCM om råd i trosfrågor. "Nicolas Sarkozy och Jean-Pierre Chevènement åker hellre till Kairo för att fråga, rektorn för det islamska universitetet Al-Azar, shjek Tantaoui om råd." Sarkozy är högerns man på kommande och den troliga efterträdaren till president Jacques Chirac. Chevènement är en av socialdemokratins f. d. gamla rävar. Han gjorde sig ryktbar med att klassa oroligheterna i 'banlieue'-förstäderna som enbart förorsakade av värstingar eller 'les sauvageons' som han sa.

Historikern Pascal Blanchard visar på hur den gamla kolonialpraktiken ännu påverkar invandrarpolitiken. Till exempel när det gäller bostadspolitiken efterfrågas råd från militära och polisiära experter om hur man ska bedöma 'säkerhetsaspekterna'. Polisstationer förläggs inte längre i stadscentra utan i närheten av pendeltågstationerna. Det är dessa tågförbindelser som är navelsträngarna mellan storstäderna och 'banlieue'-förstäderna. Och polisstationerna liknar allt mera kasernerna, som byggdes för att kontrollera vägarna mellan städerna och den omgivande landsbygden, under kolonialtiden." Journalisten Nasser Negrouche understryker den kvarvarande koloniala mentaliteten hos myndigheterna visavi franskaraberna. "Denna moderna version fick sin början, då invandrarna från de tidigare kolonierna placerades i utkanten av de stora städerna", säger han. "Bostadspolitiken visavi invandrarna är den samma som i kolonierna, en geografisk apartheid, som moraliskt och säkerhetsmässigt tillfredsställde kolonisterna. Invandrarna styrs till de stora bostadskomplexen utanför städerna. De utplaceras visserligen enligt den s.k. 'toleransmaximum' dvs att inte för många invandrare samlas i ett område eller i ett hyreshus. Men det har inte hjälpt, de ursprungliga franska arbetarna har flyttat till bättre bostäder i lättillgängligare områden. Och det hjälper inte heller att en del höghus rivs för att ge plats för radhus eller egnahemshus. Förstäderna måste, i stället för att avskärmas från staden, integreras kommunikations-, byggnadsmässigt osv med den. Förstaden måste" - i den fysiska planeringen - "bli en del av staden."

Vänstern har övergett franskaraberna.

I slutet på boken Le mal-être arabe tar Vidal och Bourtel även upp hur världspolitiken, isynnerhet Palestina-Israel-konflikten, påverkat franskaraberna. De överlåter slutordet till 'Madame Palestine' Leila Shahid. Hon är en officiell representant för palestinierna i Frankrike. Shahid är mycket välkänd och förekommer ofta i den offentliga debatten. Nyligen reste hon runt med Dominique Vidal och den israeliske vänster-fredsaktivisten Michel Warschawski i 'banlieue'-förstäderna för att lyssna och diskutera med ungdomarna. Shahid har ingen hög uppfattning om de franskarabiska intellektuella. "Sanningen är att de har mycket lite intresse av vad som sker i 'banlieue'-förstäderna. Under det rådande trycket från universitets- och mediavärlden har de valt att inrikta sig på en yrkeskarriär och ett personligt avancemang i samhället. De överlåter således förstädernas ungdomar åt islamisterna. Låt mig vara helt entydig. Ett av problemen i den rådande identitetskrisen hos franskaraberna är att deras bildade skikt inte gör ett jota för 'de sina'." Det är en ganska så ny företeelse, för när Shahid själv 1974 kom till Frankrike för att studera var det inte så. "En hel lång rad intellektuella såsom Jean-Paul Sartre, Gilles Deleuze, Michel Foucault m.fl. var själva mycket aktiva i 'banlieue'-förstädernas ungdomsrörelser. Det var i brännande frågor såsom Vietnamkriget, det ockuperade Palestina och de sociala problemen på hemmaplan. Förändringen, till vad vi har idag, fick sin början med 'nouveaux philosophes"', ...spjutspetsen för de etablerades motoffensiv. De propagerade individualismens primat, en oinskränkt syn för en individuell/privat världsåskådning. Det kunde helt enkelt inte existera någon kollektiv åskådning*. "Varje försök till något gemensamt var utslag av populism eller än värre en början till totalitarism. I de nya filosofernas ögon var ungdomarna i 'banlieue'-förstäderna enbart muslimer och inget mer. Vänstern gav upp inför den ideologiska anstormningen och drog sig tillbaka från förstäderna. Vi palestinier har försökt att hålla emot ... men vi har naturligtvis inte kunnat ändra på inriktningen som sådan. För att uttrycka det brutalt: Vänstern har vänt maj -68 ryggen, den har förrått invandrarna."

Wim De Neuter.

Uitpers (Bryssel) nr 65 juni 2005. Översättning: Per-Erik Wentus.

* De förklarade aldrig hur det komma sig att de själva stod för en gemensam syn.