Marcus Floman.
Boken Äärioikeisto Suomessa.
Boken har en näraliggande historia. Datumet är den 9 november 2011 och platsen är Arbetarrörelsens bibliotek i stadsdelen Sörnäs i Helsingfors. Vänsterunga har bjudit in forskaren Jemima Repo, (1) fackboksförfattaren Jyri Hänninen (2) samt den svenske forskaren och antifascisten Mathias Wåg. Diskussionen handlar om den moderna högerextremismens många ansikten och vänsterns ansvar att bekämpa den nya fascismen.
Dan Koivulaakso, Mikael Brunila, Li Andersson. Äärioikeisto Suomessa [Extremhögern i Finland]. Helsingfors: Into Kustannus, 2012. -336 sid.
Salen är fullsatt och ingen i publiken kan ta miste om en sak; arrangörerna har förberett sig på det värsta. Längst fram i salen sitter fyra svartklädda ordningsvakter som håller ett vakande öga på publiken. Denna gång hände dock inget, men på vägen ut från biblioteket efter diskussionen hör jag Dan Koivulaakso säga att tre aktivister från den nationalsocialistiska miljön var på plats. Några månader efteråt börjar Vänsterungas ordförande Li Andersson, vänsterpolitikern Dan Koivulaakso och frilandsjournalisten Mikael Brunila skissa fram det som kom att bli Äärioikeisto Suomessa [Extremhögern i Finland].
Gynnsam grogrund
Under många årtionden var det enkelt för de flesta i Finland att avfärda högerextremism som något bara missanpassade figurer och härjande naziskinnhuvuden sysslade med. Dessa uppfattades väl aldrig som ett verkligt hot av riksdagspartierna eller massmedia. Den fula rasismen var lätt att isolera som något galet, men nästan ofarligt. Men för dem som utsattes för trakasserierna och glåporden runtom i landet var förstås det rasistiska hotet högst verkligt, för att inte tala om de flera våldsamma attackerna mot [flyktings]mottagningscentraler.
Ändå har rasistiska åsikter länge levt och mått bra i stora delar av befolkningen. På ett partipolitiskt plan har de tre maktpartierna Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern sett till att den finländska utlännings- och asylpolitiken varit strikt. Rädsla och misstänksamhet för det främmande har länge styrt politiken.
Det borde således inte komma som någon överraskning att det i Finland finns grogrund för agitation mot invandrare. I det här sammanhanget sätter boken Ääroikeisto Suomessa den finländska högerextremismen in i en europeisk och ideologisk kontext.
Intellektuell höger
För att en politisk rörelse ska kunna överleva en längre tid krävs oftast en intellektuell bas och hårt och segt arbete. Småningom bildas en tradition. Enligt författarna till boken spelar de franska högerradikala intellektuella som år 1968 grundade tankesmedjan Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne (GRÈCE) (Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen), en central roll för den europeiska s.k. nya högern och för kulturrasismens födelse. En av gruppens teoretiker Alain de Benoit, komprimerade den bärande idén om etnopluralism enligt vilken det skulle finnas tydliga avskilda kulturer och raser som bör bevaras, precis som naturens mångfald bör bevaras. Tanken om att “alla kulturer fungerar enligt egna lagbundenheter” banar mark för ett motstånd mot ett mångkulturellt blandat samhälle.
Även dagens finländska högerpopulisters retorik kan härledas till denna franska tradition. GRÈCE, vars grundare bestod av professorer, lärare, ingenjörer och journalister, såg inledningsvis som sin viktigaste uppgift att sprida sitt budskap via de kulturella institutionerna. Man ville alltså först kopiera och sedan utmana den intellektuella vänstern i kampen om människors tankar. Senare kunde man ta kampen om makten till gator och parlament. I GRÈCE:s kölvatten grundades snart Front National i Frankrike, dagens europeiska högerpopulistiska partiers förebild. När invandringen började bli en allt synligare del av vardagen blev frågan om den sanna franska identiteten allt viktigare. Också i frågan om europeisk identitet har flera europeiska populistpartier tagit inspiration från den franska nyhögern.
Suomen Sisu och Hommaforum
I Finland var fascistiska organisationer förbjudna mellan 1944 och början av 1990-talet, i enlighet med vapenstilleståndet med Sovjetunionen och senare fredsavtalet i Paris. När Sovjetunionen kollapsade innebar det i den finländska politiska verkligheten att också förbudet mot fascistiska organisationer upphörde. Att fascister inte lagligt kunnat organisera sig förklarar till viss del varför det inte finns en oavbruten och levande fascistiskt tradition i Finland.
På 1990-talet grundades olika högerextrema och nationalsocialistiska grupper såsom Isänmaallinen kansanliitto/Fosterländska folkförbundet. På 1990-talet upplevde också naziskinnskallerörelsen ett uppsving. Inga av grupperna lyckades upprätthålla verksamheten särskilt länge. Det var först i slutet av 1990-talet, när det nationalistiska Suomen Sisu grundades 1998, som ett mer långsiktigt arbete tog fart. I ett tidigt skede började de aktiva i Suomen Sisu att använda internet för att sprida sitt budskap och man tog också starka intryck från högerradikala grupper i andra länder – traditioner kan importeras. Organisationen lyckades under 2000-talets början etablera sig som den ledande högerradikala gruppen i Finland, med tankearbetet som sin främsta verksamhet. Man hade redan då influerats av de kulturrasistiska och etnopluralistiska tankegångarna från kontinenten. Snart började Suomen Sisu intressera sig för det partipolitiska planet och att en akademiker som Jussi Halla-aho (född 1971 i Tammerfors) blev medlem i gruppen hade en inte helt betydelselös inverkan på gruppen och den främlingsfientliga politikens väg. Kring medlet av 2000-talet var de s.k. “invandrarkritiska” bloggarnas antal redan betydande. (3)
När sedan Hommaforum, med starkt stöd av en grupp Sisuaktivister, grundades 2008 uppstod en plattform med ett enormt nätverk av nätaktivister. Enligt bokens författare är Hommaforum idag Finlands största politiska plattform. (4) Aktivismen på forumet bidrog till betydande del till att det i Sannfinländarnas riksdagsgrupp sitter en handfull medlemmar från Suomen Sisu. De högerextrema bloggarna i Finland har också aktivt tagit del av och spridit de islamofobiska tankegångar som fått ett uppsving runtom Europa.
Nynazister på gatan
Främlingsfientligheten på nätet och i riksdagen har på intet sätt uteslutit en mer militant aktivism på gatorna. Kanske är det snarare tvärtom; har kombinerat med nationalism på flera plan göder mer hat.
Bland aktivister, som inte är intresserade av parlamentarisk makt eller diskussioner huruvida hat mot invandrare ska kallas rasism eller “invandringskritik”, sticker en grupp framom andra ut, Suomen vastarintaliike/Finlands motståndsrörelse (SVL). Organisationen har sedan 2008 rekryterat medlemmar och samlat upp en del äldre aktivister inom den finländska nynazismen. SVL:s medlemmar har, förutom sitt frenetiska arbete att klistra rasistiska dekaler i landets storstäder, gjort sig skyldiga till flera våldsbrott. Ett av bokens direkta avslöjanden är de domstolsuppgifter författarna grävt fram som visar att personer, som hör till SVL, dömts för rasistiskt motiverat våld. Det är också mot denna bakgrund det kan vara skäl att läsa nyheterna om gasattacken mot Pridemarschen i Helsingfors i juli 2010 och gasattacken mot vänsterpolitikern Dan Koivulaakso sommaren 2012, då denne skulle diskutera det högerextrema hotet mot hbt-parsoner. Aktivister från SVL var inblandade i bägge attackerna. När nu SVL, enligt vittnen på plats, utpekats som skyldiga till knivattacken utanför bibliotekssalen i Jyväskylä där boken Äärioikeisto Suomessa presenterades, tecknas en bild av en våldsam falang inom den finländska högerextremismen som ingen mera kan blunda för.
Cirkeln sluts.
Bokens tillbakablickar om fascismens idéhistoria och den kulturrasistiska och islamofobiska traditionens uppkomst känns stundvis tunga, men försvarar sin plats eftersom de i ett finländskt sammanhang är rätt okända. Att boken sedan i andra kapitel mer liknar journalistiska reportage där man är finländska nynazister på spåren gör boken både mer tillgänglig och aktuell.
Som författarna upprepar flera gånger i boken fungerar extremhögern både i Finland och i andra länder på många olika nivåer. Sammantaget gynnar de varandra – det njugga attitydklimatet gynnar extrema politiker som kan ge bränsle att ta till våld på gatan. När sedan sannfinländare, så som partiets viceordförande Juho Eerola, kallar knivattacken i Jyväskylä för reklamtrick från författarnas sida och i kvällspressen säger att den finländska extremhögern inte är något hot – ja då är cirkeln sluten.
Ny Tid (Helsingfors) 11 februari 2013. Redigering och noter Per-Erik Wentus.
Noter
(1) Se Jemima Repo. Gendering the Militarisation of the War on Terrorism. Discourses and Representation of Masculinities and Feminininities [avhandling]. Helsingfors: University of Helsinki/Faculty of Social Sciences / Department of Political Science, Worls Politics, 2006. - 139 sid. (finns på internet.) och – ”Äärioikeiston rasismi kytkeytyy naisvihaan” [Extremhögerns rasism är sammanbunden med kvinnohat] i: Helsingin Sanomat (Helsingfors) 25 aug. 2011. (finns på internet)
(2) Jera Hänninen, Jyri Hänninen. Tuhansien aatteiden maa. Ääriajattetu nyky-Suomessa [De tusen idéernas land. Det extremistiska tänkandet i dagens Finland]. Helsingfors: WSOY, 2010. -267 sid.
(3) Se Milla Hannula. Maassa maan tavalla. Maahanmuuttokritiikin lyhyt historia [Enligt landets seder och bruk. Invandringskritikens korta historia]. Helsingfors: Otava, 2011. 240 sid. Författarinnan har deklarerat sig som nationalist och hon skriver på motsvarande bloggar, så boken får läsas med ett vaksamt öga.
(4) Det har således, på kort tid, skett en dramatisk förändring/utveckling i Finland. Jämför dagens tillstånd med vad som sades 1999 i boken Kyösti Pekonen (red). The New Radical Right in Finland. Helsingfors: The Finnish Political Science Association, 1999. -224 sid. I slutledningen ”Den finländska nya radikalhögern i jämnförande perspektiv” sägs det ”... Certainly, a foreign scholar reading articles by Kyösti Pekonen, Mari Kalliala, Pertti Hyvönen and Tuomo Martikainen contained in this volume will find little to disabuse him or her of the notion that the Finnish far right wing is, at best, a marginal phenomenon. ...”. (min kursivering pew).