Ylva Larsdotter:

Boken Vardagshjältar 24/7

Befinner sig det finländska välfärdssamhället i fritt fall? Delar av samhället håller på att lossna i fogarna och ett allt större antal människor ingår inte i välfärdskalkylen – färska siffror från Statistikcentralen visar att Finland är det OECD-land där inkomstskillnaderna ökar snabbast. (1).

Anki Westergård, Malin Wikström (red). Vardagshjältar 24/7. Om att vara ensamförälder. Helsingfors: Schildts & Söderströms, 2012. -171 sid.

Löneutvecklingen för låginkomsttagare – studerande, arbetslösa, sjukskrivna och ensamförsörjare – är dessutom betydligt sämre än för medel- och höginkomsttagare. I praktiken betyder det att allt fler har inte råd med livets nödtorft och till exempel måste välja mellan tandläkarbesök och ny vinterjacka åt sonen. Bakom statistiken finns människor som får allt svårare att klara sig på sin lön. Nyfattiga. Marginaliserade. Borträknade. Osynliggjorda. Nedtystade. Förlöjligade. Språklösa.

Det finns ännu inget officiellt begrepp som heter barnfattigdom. Ändå lever 150 000 barn i fattigdom i dagens Finland. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste familjerna har också vuxit de senaste åren, och i och med att klyftan ökar, ökar också känslan av utanförskap, speciellt för barn i skolåldern. Nej, det går inte att jämföra med att vara fattig i Bangladesh. Eller med hur det var för femtio år sedan. Att vara fattig i ett välfärdssamhälle som Finland betyder sällan svält. Istället betyder det exklusion från fritidsaktiviteter och skolresor som för många är en självklarhet. Många av dessa barn – fundera på siffran 150 000 en stund – är barn till ensamförsörjare.

Jag ska erkänna att jag, när jag först hörde talas om boken, tänkte att det här blir en finlandssvensk version av de rikssvenska Maria Svelands och Katarina Wennstams skilsmässobok från ifjol. (2). Några berättelser om hur happy, happy livet blir efter skilsmässa och delad vårdnad. Jag hade fel.

Precis som undertiteln säger handlar antologin om att leva på egen hand med sitt barn (vilket inte är samma sak som att vara ensamförsörjare, även om det ofta hänger ihop). Antologin består av sammanlagt sexton berättelser (3). Författarna har olika bakgrund och orsakerna till att man lever ensam med sitt barn varierar. Det handlar om skilsmässor, sjukdom, död, att längtan efter barn är så stor så man inte längre kan vänta på att den rätte ska dyka upp.

Författarna berättar personligt om ensamhet, rädslan för att bli sjuk eller ännu värre dö, simultankapacitet, om frånvarande fäder, om legobyggen. Genomgående håller texterna hög klass. Ofta med stråk av vemod vittnar de om hur det är att på egen hand leva och fostra sitt barn i dagens Finland. Flera lyfter fram vikten av att ha tillgång till ett starkt nätverk som kan rycka in när det behövs. Men alla de som inte har det utan på riktigt är ensamma med sina barn och som aldrig får en andningspaus? När ska deras röster få göra sig hörda?

Framförallt framhåller texterna att alla familjekonstellationer är unika, samtidigt som de ger röst åt den “ensamma mamman” och slår hål på en rad myter som fortfarande florerar kring henne som en bitter, olycklig och allmänt sorglig figur som röker under köksfläkten och förbannar karlar. Singelpappor i sin tur kan – med Mathias Rosenlunds ord – bli stämplade som oansvariga veckoslutspappor. Eller känslan av att man blir berövad en del av sig själv – sitt barn – som San Fröjdö beskriver “Jag saknar mitt barn oerhört de udda veckorna. Det var så vi kom överens. Hos mig finns han de jämna veckorna. Jag försökler låta bli, men gråter som en galning varje gång hon hämtar honom för att ha honom hos sig”.

Birger Enges text är den mest heltäckande. Han är också äldst av de medverkande och det har gått ett antal år sedan han blev ensamförälder efter det att hans fru gick bort. Frikostigt delar han med sig av sina konkreta erfarenheter. Anna Biström skriver tänkvärt om kopplingen mellan jämnställdhet och ensamt föräldraskap. Kritiken mot familjerådgivningens konservativa rådgivningsbroschyrer är utan tvivel befogad. Marina Paqvaléns text sticker ut i sammanhanget. För henne är det ensamma moderskapet ett medvetet val och snarare en hyllning till det ensamma föräldraskapet.

Djupt berörd blir jag av Jenny Kajanus ärliga och modiga, men också rasande retrospektiva, skildring om vad som hände hennes familj när pengarna tagit slut, jobbet hopade sig, fadern till barnen lyste med sin frånvaro och tröttheten tog över: socialen knackade på dörren. Med de erfarenheterna förmår hon också lyfta sin egen situation till ett strukturellt, politiskt plan och tala om fattigdom och utanförskap. Hennes text blir ett starkt vittnesmål, en dementi av det jämnställda välfärdssamhällets tillbakalutande välbehag. En ensam mamma behöver också en vänlig hand, en öm blick och ett eget rum att vila upp sig i. Framförallt behöver hon pengar, ett socialt skyddsnät och förståelse för situationen.

(1) Se Anton Schüller. “Inkomstklytorna ökar snabbast i Finland” i: Hufvudstadsbladet (Helsingfors) 1 november 2012.

<http://hbl.fi/nyheter/2012-11-01/inkomstklyftorna-okar-snabbast-i-finland>

Se också den finländska Statistikcentralen. Slå först <google.fi> och därefter <statistikcentralen>

(2) Maria Sveland, Katarina Wennstam m.fl. Happy, happy. En bok om skilsmässa. Stockholm: Atlas, 2011. -169 sid.

(3) Författarna är Harriet Andersson, Anna Biström, Birger Engers, Sam Fröjdö, Hanna Hjelt, Patrick Holmström. Jenny Ingman, Irina Jakobsson, Jenny Kajanus, Maria Paqvalén, Mathias Rosenlund, Sofia Torvalds, Anki Westergård, Ulla-Maj Wideroos, Malin Wikström och en anonym.

Ny Tid (Helsingfors) 12 nov. 2012. Noter Per-Erik Wentus.