Jukka Pakkari

Boken Valtakaa Helsinki

Ny forskning visar att den röda sidans traditionella hållning om det finländska inbördeskriget har varit riktigt och att den s.k. frihetskrigslitteraturen har haft fel.

De tyska soldaterna (1) använde sig av människor som sköldar när de erövrade det röda Helsinfors våren 1918. Dessutom använde sig tyskarna av fångar, de tagit innan på annat håll, när de försökte tränga sig över Långa bron till arbetarkvarteren i Hagnäs, Broholmen, Sörnäs ...

Toumas Hoppu. Valtakaa Helsinki. Saksan hyökkäys punaisen pääkaupunkiin 1918. [Erövra Helsingfors. Tysklands anfall på den röda huvudstaden 1918] Helsingfors: Gummerus, 2013. -402 sid.

Toumas Hoppu beskriver i sin bok hur den tyska östersjödivisionen, tvangs strida nästintill hus för hus, när man ockuperade det röda Helsingfors. Enligt Hoppu var de finländska skyddskårernas [de vita kårerna] roll betydelselöst. De erövrade inte en enda av den röda sidans större baser.

Fångar som människosköldar

Det har i Finland under lång tid tvistats om händelserna kring Långa bron i Helsingfors i februari 1918. Den s.k. frihetskrigslitteraturen har med intensitet påstått att tyskarna inte ska ha gjort sig skyldiga till feghet eller att de handlade i strid med krigslagarna, såsom att anfalla under skydd av krigsfångar.

Tuomas Hoppu avslöjar dock i sin bok att tyskarna använde sig av krigsfångar som mänskliga sköldar bl.a. när de erövrade den svenska teatern. Och detta skedde innan händelserna vid Långa bron. “Vid slutfasen av teaterns erövring använde sig tyskarna av de fångar de hade tagit vid erövringen av Argoshuset. I strid med de erkända tillvägagångssätten i krig tvangs de röda fångarna att marschera med uppsträckta händer mot teatern. I skydd av rödagardistfångarna, som en människosköld, avancerade tyskarna över den öppna platsen fram till teatern. Det lossades inte ett enda skott mot dem.”

Hoppu menar att det är egendomligt att fångar transporterades till stridsområden, när de på andra håll fördes till milisstationer eller till andra lämpliga ihopsamlingsplatser. Det finns inget annat skäl, säger Hoppu, än att de röda fångarna behövdes för ett bestämt syfte. Och han fortsätter. “ ... löjtnanten Matti Tiiainen klargör saken mycket entydigt. Enligt honom var det tyskarnas och skyddskårernas syfte att komma över Långa bron i skydd av röda fångar” Hoppu hänvisar till Tiiainens rapport (2)

Avrättningar och fångläger.

I erövringen av Helsingfors dog omkring 60 tyskar. De rödas förluster var runt fem gånger fler än vad gällde tyskarna och skyddskåristerna. I antalet dödade röda ingår då även de 20 – 50 personer som tyskarna avrättade i Hoplax. (6 kilometer från Helsingfors). Hoppu menar att det är troligt att skyddskåristerna deltog i avrättningarna. “De röda gardes- och arbetarrörelseledares antal bland de avrättade var så stort att de avrättades identitet hade med säkerhet klarlagts. Det finns även uppgifter om hur skjutna hade hämtats hemma vid”. Några andra avrättningar gjorde tyskarna inte. Enligt Hoppu sökte de att lugna de vita från hämndaktioner. Avrättningar i Helsingfors försköts till senare och de steg inte till de höjder som skedde på andra håll i Finland. De röda fångarna i Helsingfors dog i huvudsak p.g.a. de eländiga förhållandena i fånglägren.

Tuomas Hoppu fastslår att hans bok ingalunda är den sista om Helsingfors erövring 1918. Men i varje fall är den bästa som hitintills har publicerats.

Noter

(1) Det finländska inbördeskriget påbörjades, av både de vita och de röda varandra helt ovetandes, på samma dag den 27 januari och pågick till den 5 maj 1918. Tyskarna landsteg utanför Helsingfors den 3 april och deras antal blev med tiden 14 000 – 15 000 man.

(2) Matti Tiiainen. “Raportteja valkokaartin taistelurintamalta” [Rapporter från de vita gardenas stridsfronter] i: Ilmari Helenius [m.fl]. Helsingin valtaus 12.4. 1918 Helsingfors erövring. Helsingfors: Vuoden 1918 Helsingin valkokaartin työvaliokunta/Arbetsutskottet för Helsingfors vita garde av år 1918, 1938. -207 sid.

Kansan Uuutiset Viikkolehti (Helsingfors) 14 april 2013. Översättning och noter Per-Erik Wentus.