Marcus Floman

Boken: Jag är inte rasist

Vissa teman bara väntar på att bli fångade i bokform och vår samtid behöver definitivt en bok som Marianne Lydéns; främlingsfientligheten var i Finland ett av fjolårets mest omtalade fenomen.

Marianne Lydén. Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster. Helsingfors: Schildts & Söderströms, 2012. -153 sid.

Boken tar avstamp bland annat i det faktum att den finländska främlingsfientligheten inte uppstått i ett vacuum och att den inte uppfanns för några år sedan, den har en lång historia. Och Sannfinländarna uppfann varken populismen eller främlingsfientligheten, men partiets valseger 2011 gynnades av det främlingsfientliga samhällsklimatet.

Jag är inte rasist ... börjar med att gå tillbaka i tiden till 1970- och 1980-talen för att ge en bakgrund till finländsk flyktingpolitik. Utmärkande för den tiden var att saken inte debatterades i stort uppslagna artiklar. I början av 1990-talet profilerade sig i synnerhet landsbygdspartisten (1) Sulo Aittoniemi i flyktingfrågor: han var i alla väder emot att hjälpa dem som han utan att hicka stämplade som lycksökare och skojare. Pudelns kärna är att Aittoniemi inte var ensam, han var bara ljudligast. Under 1990-talet och framförallt när man rör sig fram till 2000-talets början, hittar man negativa eller förklenande utlåtanden bland både samlingspartister (2) (bland andra Ben Zyskowicz), centerpartister och socialdemokrater. Bland socialdemokraterna var det främst Kari Rajamäki som höll i taktpinnen, och som inrikesminister 2003-2007 såg han till att i både ord och handling skärpa flyktingpolitiken. Rajamäki och Zyskowicz kunde friskt odla förringande och nedlåtande ord som “ankarbarn” (3) och “asylshopping”.

Politikerna i riksdagen kunde nu svänga sig med begrepp som inte hade något med verkligheten att göra - “okontrollerad invandring” exempelvis – trots att Finland alltid varit känt för sin strikta flyktinglinje.

Fenomenet Halla-aho.

I just detta klimat började sedan den främlingsfientliga falangen inom Sannfinländarna växa sig stark. Det är intressant att i boken följa med Lydéns efterforskning i hur Jussi Halla-aho sedan medlet av 2000-talet arbetat sig fram från bloggare till ordförande för riksdagens förvaltningsutskott. Stora delar av boken ägnas åt att behandla Halla-ahos åsikter och hur han under hösten 2011 medverkat i den mycket omtalade Counterjihadrörelsen. (4)

Lydén beskriver också hur de stora partierna (socialdemokraterna, samlingspartiet och centern) från 2009 såg sig tvungna att, som det heter, “närma sig sannfinländerna” i flyktingspolitiska frågor. Partierna trodde att de på så sätt kunde vinna röster. Det märkliga är att det var just dessa tre partier som redan fr.o.m. 1990.talet stakat ut den strikta flyktingpolitiken ... Lydén diskuterar också den sannfinländske ordföranden Timo Soinis hållning till partiets främlingsfientliga falang. Det sägs ofta att partiet som helhet inte är främlingsfientligt, men eftersom Soini ger ytterfalangen fria händer sanktionerar han de hårda orden och kraven.

Massmedias roll.

En detalj kring bokens inramning förundrar mig nu när jag läst den. I de första nyheterna om att boken var under arbete hette det “en bok om politikers och journalisters förhållande till invandringkritisk retorik”. Under arbetets gång har Lydén vänt strålkastaren i första hand mot politikerna – ett i sak välmotiverat val. Lite märkligt känns det kanske att de få hänvisningar som görs till hur journalister skrivit om fenomenet bara handlar om ett citat i Hufvudstadsbladet (samt några få citat från Helsingin Sanomat och ett citat från Aamulehti). Det skulle finnas ganska mycket att säga om till exempel hur många tongivande medier gått i den “invandringskritiska” fällan. Hur man intervjuat främlingsfientliga politiker och aktivister utan att ställa de kritiska följdfrågorna, hur väldigt många medier kritiklöst börjat använda det märkliga ordmonstret “invandringskritiker”. I samma andetag måste tilläggas att några av bokens bästa passager är de där Lydén kommer med egna iakttagelser från intervjuer hon gjort för Svenska Yle eller Hufvudstadsbladet. Som den när inrikesminister Mauri Pekkarinen i samband med en intervju i riksdagen yrvaket frågar varför det alltid är just de svenskspråkiga journalisterna som intresserar sig för regeringens flyktingpolitik (detta var i början av 1990-talet).

Mera analys.

Boken Jag är inte rasist ... torde vara en av de första populärlitterära verken som sätter den dystra baksidan av det sannfinländska fenomenet mellan två pärmar. På svenska vill säga. Den så kallade invandringskritiken (som i nio fall av tio bara är en dimridå för främlingsfientlighet eller rasism) har behandlats i flera verk på finska under de senaste åren. För att nämna två, En ole rasisti, mutta ... (5) och Hallan vaara (6) som gör en djupanalys i riksdagens utlännings- och flyktingpolitiska debatter under åren 1998-2010 och vars slutsatser rör sig nära Lydéns.

I slutet av Jag är inte rasist ... ingår intervjuer med politiker från olika partier. Intervjun med förra invandringsministern Astrid Thors (Svenska folkpartiet) känns i sig motiverad men är lite väl lång och pratig. Däremot känns intervjuerna med Anni Sinnemäki (De gröna) samt veteranerna Elisabeth Rehn (Svenska folkpartiet) och Jacob Söderman (Socialdemokraterna) inte lika lyckade. Det hade inte heller skadat med mera av författarens egna åsikter och slutsatser. Mera analys helt enkelt.

Ny Tid (Helsingfors) den 25 januari 2012. Noter Per-Erik Wentus.

(1) Finlands landsbygdsparti [Suomen maaseudun puolue] var ett högerpopulistiskt parti grundat 1959 och upplöst 1995. Det var en del av dess medlemmar som därefter grundade Sannfinländarna. [Perussuomalaiset]

(2) Nationella samlingspartiet [Kansallinen Kokoomus] grundat 1918 är ett liberalkonservativt parti. Motsvaras i Sveriges av Moderata samlingspartiet.

(3) “Ankarbarn” kallas ensamkommande barn som söker uppehållstillstånd i ett land, där avsikten, hävdar man, ska vara att anhöriga ska få uppehållstillstånd senare.

(4) En antimuslimsk rörelse med förankring framförallt i USA och Europa. Man hävdar att islam främst är en politisk ideologi, istället för religion, vars mål är att förslava västvärlden. Det ska ske genom invandring och ett stort barnafödande (den s.k. demografiska bomben) Se Martha Hannus, Emanuel Westerlund och Anna-Sofia Quensel. Counterjihadrörelsen – en del av den antimuslimska miljön. Stockholm: Expo Research, 2012. - 96 sid.

(5) Suvi Keskinen m.fl. (red). En ole rasisti, mutta ... Mahanmuutosta, monikulttuurisuudesta ja kritiikistä [Jag är inte rasist, men ... Om invandring, mångkultur och dess kritik]. Tammerfors: Vastapaino, 2009. -169 sid.

(6) Jussi Förbom. Hallan vaara. Merkintöjä maahanmuuton puhetavoista [Frostvarning. Anteckningar om inläggen kring invandringen]. Helsingfors: Into Kustannus, 2010 -204 sid.