Recension ur Internationalen nr 50 2009

Mannerheim – värre än Pinochet

Den vita segerns svarta skugga – Finland och inbördeskriget 1918

Författare: Bjarne Stenquist, Förlag: Atlantis 2009

Efter valet i Finland hösten 1917 fanns 92 socialdemokratiska ledamöter i lantdagen. Ett halvår senare satt bara en av dem kvar. De övriga 91 socialdemokraterna hade mördats, fängslat eller flytt landet. Sett till Finlands dåvarande befolkningsmängd på tre miljoner är inbördeskriget 1918 ett av de blodigaste i Europas historia. De flesta dödsoffren skördades dock inte under själva kriget, utan under den skoningslösa vita terrorn som marskalk Mannerheim och riksföreståndare Svinhufvud släppte lös över Finlands arbetarklass när de röda redan hade besegrats. 80 000 arbetare fängslades10 000 avrättades och 15 000 dog av svält och sjukdomar i de eländiga fånglägren.

En vit officer avrättar en finsk arbetare (Klicka för att se en nyligen gjord ”vit” finsk propagandafilm)

”Som jämförelse kan nämnas att cirka 3 000 personer dödades i Chile under Pinochets sjutton år vid makten och att cirka 28 000 motståndare arresterades under denna tid, i ett land med drygt 15 miljoner invånare” skriver journalisten Bjarne Stenquist, vars bok Den vita segerns svarta skugga skildrar terrorn och den borgerliga politiken efter kriget.

Enligt finsk lag skulle avrättningar genomföras genom halshuggning. Eftersom det var tidsmässigt orealistiskt att döda tiotusen människor med yxa, fick man snabbt anta en ny lag som möjliggjorde arkebusering, en metod som ju redan hade använts för att likvidera rödarmister utan rättegångar under kriget.

Mannerheim hade beordrat att också de rödarmister som kapitulerade och la ner sina vapen omedelbart skulle skjutas, en krigsförbrytelse som i Europa ända sedan 1500-talet har betraktats som oetisk, och som internationellt förbjöds vid 1874 års Brysselkonvention. Också sjukhusen stormades av vita soldater, där patienterna sköts i sina sängar och sjukhuspersonalen avrättades för att de hade hjälpt de sårade röda. Men officiellt rådde inget krigstillstånd i Finland och de röda betraktades inte som soldater utan som banditer, vilket kan jämföras med hur USA idag betecknar motståndare i Afghanistan och Irak som ”illegala stridande”, just för att man ska slippa ta hänsyn till internationell krigsrätt.

Att arkebuseras innebar i alla fall en snabb död. Värre var det i fånglägren, där 15 000 röda som inte hade dömts till döden ändå dödades genom att de fick svälta ihjäl eller duka under av sjukdomar. Anhöriga var förbjudna att lämna matpaket, och den lilla mat som fångarna tilldelades var så dålig att de bara blev ännu sjukare. De höga dödstalen i lägren avfärdades också med rasistiska skämt om att fångarna dog av sjukdomar som de smittats med efter umgänge med ryssar.

Precis som i alla ”inbördeskrig” var också utländska makter inblandade i det finska klasskriget. Det röda Ryssland skickade vapen till sina revolutionära finska kamrater, men bolsjevikerna kunde inte bidra med några soldater till Finland. Mannerheims vita armé däremot fick ett stort tillskott utländska trupper, dels genom svenska frivilliga överklassungdomar som ville vara med och döda socialister, men framför allt från tysk militär.

Det borgerliga Finland var nära förbundet med Tyskland, en allians som var tänkt att få en fortsatt mycket stor roll. I oktober 1918 beslutade nämligen lantdagen med 64 röster mot 41, att Finland skulle bli en monarki, och att man som kung skulle importera en tysk furste. Tack vare den tyska arbetarrevolutionen i november, som störtade kejsardömet, kunde detta inte realiseras.

Det borgerliga Finland drömde vid den här tiden om att tillsammans med Tyskland expandera sitt territorium österut och erövra stora delar av Ryssland. Efter Tysklands förlust i första världskriget 1918 kunde projektet inte fullföljas, men tanken återuppstod när Mannerheims Finland under andra världskriget allierade sig med Hitler. Precis som nazisterna tänkte sig ett större Lebensraum i öster, ville också Mannerheim utvidga det finska ”livsutrymmet” djupt in i Sovjet.

Mannerheims rasistiska syn på ryssarna var också i stil med Hitlers, och de sovjetiska krigsfångarna behandlades nästan lika illa av finnarna som av tyskarna. Minst 19 000 sovjetiska krigsfångar mördades i de finska fånglägren, något som först de senaste åren har börjat uppmärksammas av historiker i Finland. Bjarne Stenqvists bok skildrar också den vita terrorns efterspel i den historiska debatten ända fram till våra dagar, där ämnet fortfarande är tabubelagt och där det officiella Finland vägrar att göra upp med vad som hände 1918.

Hitler på besök hos Mannerheim vid dennes 75-årsdag 4 juni 1942. Klicka för tysk propagandafilm om händelsen.

Efter terrorn utfärdade riksföreståndare Svinhufvud en amnesti för de vita bödlarna, så att ingen skulle kunna åtalas för det massmord de gjort sig skyldiga till. ”Amnestin liknar den som utfärdades av juntorna i Chile och Argentina. Skillnaden är att Finland än idag inte har upphävt amnestin och gett plats för en juridisk granskning” skriver Stenqvist.

Den finska staten har officiellt inte erkänt att tiotusentals medborgare mördades 1918. Tvärtom har staten grundligt arbetat för att sopa igen spåren av den vita terrorn, genom att förstöra historiska dokument och försvåra tillminneshållandet av vad som hände, något som väl annars mest förknippas med diktaturer. Så långt in som på 1970-talet har arbetet fortgått med att rensa i arkiven.

Orsaken till detta är inte alls svårbegriplig. Det moderna borgerliga Finland är resultatet av den vita segern. De militärer, poliser, jurister, politiker och byråkrater som organiserade terrorn och fånglägren utgjorde statens kärna, och fortsatte att ha betydande positioner i Finland långt in i modern tid. Marskalk Mannerheim framställs fortfarande som Finlands nationalhjälte, och hans pampiga ryttarstaty tronar alltjämt över Helsingfors.

Den vita terrorn i Finland 1918 är också ett bra historiskt jämförande exempel på hur det skulle kunnat ha sett ut i Ryssland om de vita arméerna hade segrat också där, med vad mångdubbelt många fler offer det skulle ha inneburit.

Per Leander