Simon Korner
Filmen “Britain's Nazi King”
Britain's Nazi King (2009). Regi/Manuskript: Clive Maltby. Producent: Simon Rockell. Dokumentär med Jack Davenport (berättare), Tom Carter (Edward VIII), Hannah Young (Wallis Simpson), intervjuer, arkivbilder. Produktion: Oxford Film and Television (Storbritannien). Färg, svart/vitt, engelskt tal. 90 min.
Dokumentären Britain's Nazi King, som visats på Channel 5 i serien Revealed, baserar sig på en tidigare hemligstämplad aktsamling hos den amerikanska polismyndigheten FBI. Filmen försöker att framställa den brittiske kungen Edward VIII (Richmond 1894 – Paris 1972, och kung från 20 januari till sin abdikering 11 december 1936) som en – i sin nazism – isolerad figur. Liksom att det var kärestan Wallis Simpsons protyska åsikter som gjorde att Edward tvingades abdikera. Men Edward VIII, den tidigare prinsen av Wales och hans käresta som han senare gifte sig med 1937, var ingalunda ensamma i sin nazism. Stödet för Adolf Hitler och nazisterna var utbrett bland den brittiska överklassen på 1930-talet.
Berättaren i filmen fördömer visserligen i runda ordalag den f.d. playboyprinsen och amerikanskan Wallis Simpson. Men faktumet att den brittiska överheten var ytterligt förlåtande visavi Edward liksom att de själva var sympatiskt inställda till fascismen, är däremot helt undanstökat i filmen. Det är ingen tillfällighet för den röda tråden filmen igenom är att den brittiska eliten i sin helhet skulle ha varit anti-fascistisk.
Men fakta i filmen är inte desto mindre avslöjande. Såsom att Wallis Simpson hade varit älskarinna till den tyske Londonambassadören Joachim von Ribbentrop, som senare blev Adolf Hitlers utrikesminister. Och att Hitler hade öronmärkt den dåvarande kronprinsen och framtida kungen, som en möjlig quislingkung efter en nazistisk seger.
Edward, hade, säger historikern Andrew Roberts, nära familjerelationer till Tyskland. Han talade ofta tyska hemmavid och uppfattade tyskan som sitt “muttersprache”. Det brittiska kungahuset tillhörde ju det tyska furstehuset Sachen-Coburg-Gotha. 1917 hade man bytt ut namnet och antagit ett av sina slottsnamn Windsor, i ansträngningarna att anglisera sig under det första världskrigets patriotiska yra. Det var denna ståtliga kronprins, som från sin ungdom varit en mediakändis, som under mellankrigstiden blev “det brittiska kungahusets ansikte utomlands”.
Filmen klargör dock att det fanns tvivel bland de härskande om Edwards lämplighet som tronföljare. Han var lat, hade en dekadent livsstil, förutom sina otaliga kärleksaffärer. Och så var det hans hängivenhet för den amerikanska lycksökerskan, som hade varit gift två gånger innan. Han var en inskränkt bracka, som – exempelvis – tyckte att den berömda romanen Jane Eyre var för tråkig.
När kungen George V dog efterträdde han sin far som Edward den VIII i januari 1936. Och Nazi-Tysklands uppfattning om hans nyttighet skulle visa sig vara välgrundad. Edward gick ofta förbi regeringen Baldwin och samtalade direkt med den tyska ambassadören i politiska frågor. Det fick som ett resultat att Hitler var övertygad om att Storbritanniens kung inte skulle motsätta sig att Tyskland annekterade Rhenlandet efter att de, i strid med Versaillesfördraget, tågade in där den 7 mars 1936
1939 åkte Edward och Wallis Simpson med ett tyskt fartyg till Tyskland där de lät sig hyllas i en stor nazistisk propagandashow. “Det är en skam att han inte längre är kung” sa propagandaministern Josef Goebbels. Nazisterna var emellertid på det klara med att Edward kunde vara en legitim förgrundsfigur för en framtida brittisk fascistisk regering. Bara fyra månader därefter började det andra världskriget. Edward pläderade för fred med Tyskland. I filmen sägs att BBC ska ha vägrat att sända uttalandet men ger inga fakta för sitt påstående.
När Hitlers invasionsplaner för Frankrike hittades, efter att flygplanet där de forslades hade störtat, informerade Edward Tyskland om detta och Hitler kunde prompt ändra sina planer från ett anfall längs slätterna till ett genom bergsområdet Ardennerna, vilket kom som en överraskning för de allierade den 10 maj 1940. Edward flydde inte utan stannade kvar i Frankrike och flyttade till Biarritz. Där tog han kontakt med von Ribbentrop och bad att han skulle ombesörja att Gestapo såg till att hans ägodelar, som var kvar i Paris, skulle omhändertas för hans räkning. Därefter åkte han och Simpson till Francos Spanien och fick kinesa hos den fascistiske bankiren Ricardo Silva. Statsministern Winston Churchill sände dem senare till Estoril i Portugal, en härd för nazistiska spioner.
I juli 1940 rådde Edward tyskarna att “ett fortsatt kraftigt bombardemang skulle göra Storbritannien mogen för fred”. Men även efter ett dylikt entydigt landsförräderi undgick Edward arrestering och dödsstraff. Han förflyttades enbart till Bahamas, varifrån han fortsatte sitt nazistpropagerande, nu som brittisk generalguvernör. I en intervju för en amerikansk journalist kallade han Hitler en stor man och bad att journalisten skulle berätta detta för presidenthustrun Eleanor Roosevelt, allt i avsikt att det skulle påverka USA att inte gå med i kriget.
Filmberättaren kallar dock Edwards förflyttning en “exil” och påskiner att den härskande klassen i Storbritannien hade tagit i med hårdhandskarna. Det var långt ifrån vad som skedde, utan är ytterligare ett exempel på hur filmen försöker dölja till vilken extrem grad som överklassen kollaborerade med Hitler. Stödet för Hitler och fascismen var ingrodd bland den. Stora tidningsmagnater såsom Viscount Rothermere och Baron Beaverbrook var klart välvilliga till fascismen och hade finansierat Oswald Mosley, ledaren för det brittiska fascistförbundet. Rothermere sa 1933 “Tysklands robusta unga nazister är Europas väktare gentemot det kommunistiska hotet”. Winston Churchill hade själv hyllat Benito Mussolinis fascism av just samma skäl och endast tre dagar innan nazisterna tågade in i Polen den 1 september 1939 vädjade den brittiska ambassadören Nervile Henderson i Berlin om ett förbund med Tyskland. Storbritannien fortsatte att exportera varor till Italien och försåg Japan med råolja till in på 1940.
När Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess i maj 1941 landade med sitt flygplan i Skottland och begärde företräde hos den nazistsympatiserande Douglas Douglas-Hamilton, Duke of Hamilton, hade han således skäl att förvänta sig att han skulle få stöd från vitala delar av den brittiska överklassen. Sålunda hade ju det Anglo-germanska sällskapet, som i sina led hade ledande företrädare för riksbanken såsom bl.a. Frank Cyril Tiarks samt från andra storbanker och försäkringsbolag förutom från storbolag som Shell, Unilever, ICI, Tate & Lyle, Thomas Cook & Son, Vickers Armstrong m.fl., inviterat SS-chefen Heinrich Himmler för att hålla ett föredrag. Och så sent som i januari 1938 placerade man en stor annons i en tysk Berlintidning där man gratulerade till femårsjubiléet för demokratins död i Tyskland. Edward var sålunda inget törn i en annars så ståndaktig antifascistisk överhet utan han var en sann representant för en mäktig strömning inom den brittiska överklassen. (…)
Efter kriget fortsatte många som tillhörde det brittiska etablissemanget att besöka de fascistiska kungligheterna i Paris. Till exempel Frank Giles chefredaktör för Sunday Times, som känt dem redan före kriget, var på middag. Denne Giles som intervjuas säger i filmen att han var chockad över att Edward beskyllde USA-presidenten Franklin Roosevelt och judarna för kriget. Vad gjorde Frank Giles då? Han “tänkte på att lämna rummet”.
Efter Edwards död 1972 togs denne obotlige nazist tillbaka till Storbritannien för att begravas i Windsors slott. 1986 gravsattes Wallis Simpson bredvid honom. Denna rehabilitering visar på en mycket mera sanningsenligare bild av den brittiska överklassens hållning till fascismen än vad dokumentären Britain's Nazi King vill få oss att tro.
21st Century Socialism (London) den 18 augusti 2009. Redigerad översättning Per-Erik Wentus