Rob Lubbersen
Filmen “Medan åren går”.
Medan åren går (2010). Regi: Mike Leigh. Manuskript: Mike Leigh. Producent: Georgina Lowe. I rollerna: Jim Broardbent (Tom Hepple), Ruth Sheen (Gerrie Hepple), Lesley Manville (Mary) m.fl. Produktion: Thin Man Films (Storbritannien). Färg, engelskt tal, svensk text. 129 min.
I sin nyaste film tar Mike Leigh oss med till ett engelskt äldre par. Under ett år får vi följa vanliga människors vanliga liv. Det låter inte så upphetsande. Men, även om inget himlastormande händer, så är filmen långt ifrån tråkig. För det finns i det vanliga livet tillräckligt med spänning, något Mike Leigh kan visa oss.
Framtidens och dagens människa?
I en betraktelse över framtidens nya människa skrev den ryske revolutionären Leo Trotskij att “Om socialismen ska vara värt sitt namn, betyder den mänskliga förhållanden utan snikenhet, vänskap utan avund och intriger, kärlek utan låga beräkningar... ”. Det ser ut som om Mike Leigh, som är mycket bekant med Trotskijs verk, med sin film ville ge oss en föreställning om denna nya människa. Och detta innan socialismen har gjort sitt inträde.
Filmens huvudpersoner, det äkta paret Tom och Gerrie, är nämligen mycket trevliga, sociala och anständiga människor, som dessutom inte låter chansen till en kvickhet gå dem förbi. De är mycket lyckliga. Lyckliga med sin kolonilott, lyckliga med sina arbeten. Han är geolog, hon psykoterapeut. De myser bland kryddor och kastruller och bjuder vänner på besök, vilka kan övernatta i den utflugna sonens rum. Tom och Gerrie är framförallt lyckliga med varandra. Och de kan utifrån sin trygga sits hjälpa andra, som inte råkar ha det så bra, såsom exempelvis Mary eller Ken.
Mary arbetar som sekreterare på Gerries praktik och hon är vän i huset. Hon är en mycket osäker och nervös människa. Ensamstående. Hon pladdrar i ett, dricker och röker för mycket. Ken är en gammal studiekamrat. Han är fetlagd och tafatt. De är bägge lite annorlunda, en livets förlorare. De är olyckliga och kommer att förbli ensamma. De är således fjärran ifrån Tom och Gerrie och den nya människa Trotskij beskrev ”Människan kommer att bli omättligt starkare, klokare och mer förfinad; hennes kropp kommer att bli mer harmonisk; hennes rörelser mer rytmiska, hennes röst mer musikalisk.… Den genomsnittliga människotypen kommer att nå Aristoteles', Goethes och Marx' höjder...”
Individens uppbyggnad och samhällets?
Mike Leigh skildrar, liksom sin landsman Ken Loach, nästan alltid arbetarklassens människor i sina filmer. Bägge är vänster med en tydlig förkärlek för trotskismen. Ken Loach väljer alltid som sitt tema de stora politiska dragen och den öppna striden. Det framträder mycket tydligt i hans filmer som exempelvis Land och frihet (1995) där inbördeskriget i Spanien är arenan och Frihetens pris (2006) som skildrar de irländska arbetarnas kamp mot det brittiska överväldet. Mike Leigh däremot väljer att skildra gemene mäns och kvinnors nappatag med vardagslivet. Vi ser det i filmer som Naken (1993), Hemligheter & lögner (1996) och Happy-Go-Lucky ((2008). Och nu har vi Medan åren går som inte endast är utsökt filmad. Den är förträffligt spelad och griper tag i en från början till slutet. Huvudpersonernas upplevelser skildras mästerligt.
Ändå tar Leigh inte tillvara på de möjligheter han har. Ty filmen handlar egentligen inte om huvudpersonerna. Toms och Gerries lycka tjänar faktiskt endast som kontrast till Kens och främst Marys elände. Just hon framstår som den som berättelsen rör sig om. Det är här filmen kommer till korta. Varför detta elände? Är det måhända ödet? Frågan förblir obesvarad. Det finns inget som antyder något som helst 'det är kapitalismens fel' eller 'det är myndigheterna som djävlas”. Det ges inte många antydningar till att vi lever i ett samhälle med reella motsättningar. När det saknas orsaker som ligger utanför individernas person finns egentligen inget. Filmen utmynnar i en gastkramning. Marys ensamhet i slutscenerna är förkrossande.
Är det här som Trotskijs avslutning “Det är alltid en fråga om i vilket socialt system människan lever”, ska passa in enligt Leigh? Vi kan inte veta!
Grenzeloos (Amsterdam) nr 110, januari/februari 2011. Översättning Per-Erik Wentus.