Heidi Grandell-Sonck:

Filmen Special flight

Special Flight (2011). Regi & manuskript: Ferdnand Melgard. Producent: Fernand Melgard. Exekutiv producent: Stéphane Goël, Elise Shubs. Dokumentär. Produktion: Climage (Schweiz). Franskt tal, tysk/engelsk text. 103 min. DVD.

Special Flight är en rak och naken dokumentär om hur illegala invandrare behandlas i drömlandet Schweiz.

I ett kalt rum i fängelset Frambois i det schweiziska Geneve, får Ragip två alternativ. Antingen åker han hem till Kosovo frivilligt med ett reguljärflyg nästa dag, eller så åker han på ett specialplan, iförd handklovar, hjälm och blöjor, fastbunden i sitsen, eskorterad av poliser.

Ragip har bott i Schweiz i 20 år – längre än vad han bott i Kosovo. Han har fru, barn, arbete, han har aldrig begått ett brott. Han talar flytande franska och tyska, ändå är han inte schweizare. Och enligt schweizisk lag måste han bort, om det så ska ske med våld.

Dokumentären Special Flight handlar om hur Schweiz behandlar sina illegala invandrare. På fängelset Frambois kan man få lov att stanna i upp till 24 månader i väntan på en dom. Alla de 25 personer som bor här kommer utomlandsifrån med hopp om ett bättre liv i bagaget. De flesta är från Afrika eller Mellanöstern. Ingen är kriminell, ändå låses celldörrarna till natten.

“En kriminell kan sitta av sitt straff och det blir kortare dag för dag, i andra ändan väntar friheten. Vi sitter och väntar på att bli hemskickade, till vad?” undrar Wandifa från Nigeria.

För många av männen är det som att vänta på en dödsdom. Att åka frivilligt med reguljärflyg kommer inte på fråga, därför åker nästan alla med specialflyg. Specialflygen kan ta upp till 40 timmar och åker via flera olika länder för att lämna över passagerarna – fångarna – direkt till myndigheterna.

Dokumentären är naken och mycket rak. Inga ledsna violiner behövs, inga slowmotionscener. Regissören Ferdnand Melgard kryper nära inpå sina huvudpersoner, låter dem agera fritt, diskutera med varandra, bli ledsna, arga, förbannade. Han ställer inga frågor, låter bara kameran rulla. Vi är med då Jetons femåriga son viskar hemligheter i pappas öra under de korta besöksstunderna. Då Jeton lovar sin son att han ska komma hem igen, trots att läget ser hopplöst ut. Vi är med då Pichou får ett vredesutbrott när en officer kommer för att berätta att hans flyg går nästa dag. Vi är med när Alain bryter ihop och gråter när det har blivit dags för honom att packa väskorna.

Känslan av hopplöshet och förnedring är obehagligt påtaglig. Männens vrede och olust blir också åskådarnas då vi tjuvkikar in i deras tillvaro i fängelset. Serge från demokratiska republiken Kongo diskar ofta, och läser juridik under fritiden. Han tilltalar vakterna med ”monsigneur” och böjer på huvudet då han talar med dem. Han förödmjukar sig själv i hopp om att på så sätt vinna friheten. Genom gott beteende. Men också Serge ska hem.

Vad är det som gör oss så rädda för varandra? Vad är det som driver oss att bryta upp familjer? Att fängsla och förnedra människor vars enda brott har varit hoppet om ett bättre liv. Varför är nationalitet och statsgränser så viktiga för oss att vi bygger upp enorma byråkratiska maskinerier för att inte släppa igenom någon – och slänga ut dem som slinker in? Fångarna på Frambois kostar i genomsnitt staten 100 000 schweiziska franc, det är 87 000 euro i året per person. Och det här är människor som betalat skatt i flera år. Människor som är sjukförsäkrade, hemförsäkrade, betalar dagisavgifter etc i Schweiz. Men de ska bort, kosta vad det kosta vill.

Slutet är snabbt och fult, plötsligt och tyst. En dag får männen veta att deras eskort väntar. De blir kroppsvisiterade, får handklovar på sig, gråter lite, och förs sedan ut. Deras anhöriga får inget veta förrän hemfärden är avklarad. Varje gång de hälsar på sina makar, pappor, bröder, kan vara den sista.

Ny Tid. (Helsingfors) den 9 februari 2012.