Strejken ”Bort med tassarna” i Schweiz
Giù le mani (2008). Regi: Danilo Catti. Produktion: Associazione Treno dei Sogni. Orginal version: italienskt/tyskt tal med fransk textning, färg, Digital Beta, 87 min.
Dokumentfilmen Giù le mani är enkelt och rättframt uppbyggd. Den skildrar vad som sker. Ingen medföljande berättelse, ingen speakerröst och det dröjer innan ens filmtiteln framträder. Det är så regissören Danilo Catti bekantgör oss med Officina, en lokomotivverkstad i Bellinzona en liten stad i den italienskspråkiga delen av Schweiz.
"Drömmer du allena är det en dröm
drömmer vi tillsammans är det sant"
I början av mars i fjol 2008 kungjorde den schweiziska statens järnvägar som äger Officina, där fraktvagnar repareras och underhålls, att den skulle privatiseras. De 430 arbetarna gick omedelbart i strejk. Lokomotivverkstaden var inte heller någon arbetsplats vilken som helst. Det framgick klart när den, som det skulle visa sig, främste strejkledaren Gianni Frizzo talade vid ett möte i staden i början av strejken. Officina hade funnits på orten sen 1883. Och alla visste att regionen sen gammalt var känd som Schweiz fattighus. Arbetslösheten hade alltid varit högre än på andra håll i landet. Det dröjde inte heller länge innan hela staden och regionen stödde strejken. Det blev en intensiv kamp. Till slut tvingades rikspolitikerna att bryta sin inledande tystnad och transportministern själv fick ingripa.
Danilo Catti var rätt man att filma strejken. Han härstammar från regionen, född i Lugano inte långt från Bellizona. Dag för dag filmade han och koncentrerade sig på strejkkommittén utan att för den skull alltid vara närvarande vid dess möten och förhandlingar.
"Det var en svår uppgift att bearbeta något som fick en så stor massmedial uppmärksamhet. Jag ville inte göra någon konventionell journalistik med tillhörande utifrån kommande kommentarer". Det gör inte heller Catti. Han visar istället hur människorna faktiskt tar ödet i sina egna händer och hur de allteftersom utvecklar en medvetenhet som blir alltmer politisk. Kameran blev en del av skeendet. Man gav Catti. även om det inte var självklart från början, ett allt större förtroende.
"Vad som slog mig" säger Catti "var människornas målmedvetenhet, deras intelligens och kreativitet. Strejken var intensiv, människor kunde skrika av vrede och låta tårar strömma. ... Jag filmade utan avbrott av rädsla av att missa något avgörande". Det blev sammanlagt 200 timmars film och det blev en ny uppgift att ur det materialet skapa den poesi Catti gjort. Han har inte heller missat musiken som var en del av kampen, om det var sjungandet av Bella ciao eller ungdomarnas rappande med sloganen Giù le mani.
Nu i mars 2009 ett år efter strejken var det stor fest i Bellinzona. Man hade anledning. Ett år tidigare den 5 april 2008 slängde statens järnvägar in handduken. Företagsledningen drog tillbaka privatiseringsförsöket och skrev på en garanti att lokomotivverkstaden Officina ska fortsätta som tidigare fram till 2012. Och av arbetarna fick strejkkommittén i uppdrag att förhandla vad som ska ske därefter.
Gill le mani fick juryns specialpris vid filmfestivalen i Lugarno för 2009. DVD:n kostar 22,98 euro exkl. porto. Sök på <www.artfilm.ch/giulemani.php>
Angela Huemer.
Socialistische Zeitung (Köln) april 2009. Översättning Per-Erik Wentus.