Det meningslösa våldet i filmen Baader Meinhof-komplexet.

The Baader Meinhof Complex. (2008) Regi: Uli Edel. Manuskript: Uli Edel, Bernd Eichinger. Producent: Bernd Eichinger. I rollerna: Martina Gedeck (Ulrike Meinhof), Moritz Bleibtreu (Andreas Baader), Johanna Wokalek (Gudrun Ensslin) m. fl. Produktion: Constantin Film Produktion. (Tyskland). Färg, tyskt tal, svensk text. 150 min. DVD-pris 99 kr

Baader Meinhof komplexet handlar om terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) och dess aktioner från födelsen i slutet på 1960-talet fram till kulmen hösten 1977. Det är en aktionsfilm, inget mera. De som hoppas få reda på, varför unga människor beslöt att ta till vapen mot den västtyska staten, kan känna sig blåsta.

RAF fäktar i vacuum

I september 1977 kidnappades ordföranden för den tyska arbetsgivarorganisationen, Hanns Martin Schleyer [1]. Ett av kraven var att RAF-medlemmarna Jan-Carl Raspe, Gudrun Ensslin, Andreas Baader och Irmgard Möller, som tillhörde den första generationen RAF-are, skulle friges. Samma krav ställdes på nytt i oktober efter att en palestinsk grupp hade kapat ett Lufthansaplan. Men det gick inte då heller. Efter att flygplanet hade landat i Mogadishu i Somalia stormades det av tyska kommandosoldater och tre av de fyra kaparna dödades. I Tyskland påträffades natten därpå Baader och Ensslin döda i sina respektive celler i högriskfängelset Stammheim utanför Stuttgart. Raspe dog på sjukhus. Möller överlevde svårt skadad. Filmen slutar den 18 oktober 1977, dagen då kidnapparna tog livet av Schleyer.

Filmen berättar, innan dessa slutscener, naturligtvis om hur det hela började i svallvågen på en mycket aktiv västtysk studentrörelse. Om den anlagda branden i ett varuhus, om fängslandet och fritagningen av Baader, om träningen hos en palestinsk gerillaorganisation i Jordanien, om bankrånen, bombattentaten, mordbränderna och dödandet av människor, om häktningarna och rättegångarna. Grundvalen för berättelsen är en studie av RAF av den tidigare redaktören för tidskriften Der Spiegel Stefan Aust [2]. Det är en bok fullspäckad med detaljer såsom anekdoter, citat av olika personer, utdrag ur RAF-manifest m.m. och m.m. Tyvärr är filmen en version av boken, så även om varje detalj vore ordagrant korrekt, hjälper det inte. Filmen saknar i stort sett allt historiskt sammanhang - både gällande Västtyskland och världen - i vilka den tyska studentrörelsen befann sig och RAF som en del av den.

Verkligheten runt RAF

Den enorma våg av uppror i världen runt året 1968 och det våld som följde, snabbspolas förbi i filmen med några korta nyhetsklipp. Det är blodbadet i Mexiko City, upproret i maj -68 i Paris, mordet på Martin Luther King, USA:s avskyvärda krig i Vietnam som Västtyskland stödde. Det är klipp som kanske hos medelålders utlöser ett "åja", men filmen förbiser helt hur RAF såg sig i relation till befrielserörelserna i den tredje världen eller den tyska statens förhållande till diktaturerna där. Även de samtal som RAF-medlemmarna för, är inget att ta på. Man frågar sig om de själva visste - åtminstone i filmen - vad det handlade om.

Det är endast i filmens början som det ges en antydan om vad det kunde vara som gjorde att RAF valde våldet. Det är scener där polisen angriper demonstrationen mot den blodtörstiga schahens av Iran besök i Västberlin 1967, då studenten Benno Ohnesorg dödades av en poliskula. Och det senare attentatet på studentledaren Rudi Dutschke. Filmen förbigår Tysklands nazistiska förflutna och den rädsla som fanns hos många unga om faran för en ny fascism. Det var ett av motiven bakom RAF:s våldsutveckling. När skjutandet börjar försvinner all politik.

Klippdockorna i RAF.

Filmens Ulrike Meinhof är en idealist som egentligen inte hör hemma i gänget utan som känner sig 'skyldig' pga sin vällevnad. Hon har en stark drift att bevisa att hon kan mer än skriva små stycken. Skildringen är ett pinsamt exempel på en kvinnosyn som psykologiserar och fråntar henne förmågan att intellektuellt stå för sin politiska hållning, vad än den vara månde. Gudrun Ensslin skildras å sin sida som en kallblodig mörderska, fast när det gäller Baader beter hon sig som en förälskad tonåring. Andreas Baader är det sexistiska och rasistiska rötägget som har för mycket testosteron. Han kunde, enligt de som kände honom, vara mycket otrevlig. Han talade alltid om kvinnor som fittor, men bilden av honom är en simpel karikatyr. Likaså är de övriga karaktärerna i filmen klippdockor. Det är en hop inte allt för klipska våghalsar som kommunicerar med varandra på betongprosa hämtad ur RAF- manifesten.

Det är således inte för långt från sanningen att den njugga uppmärksamheten av de historiska omständigheterna och överbetoningen av actionfilmens våldsskildringar - som kan mäta sig med en Hollywoodfilms - har ett politiskt syfte. Man vill punktera den s.k. RAF-myten med dess stående ingredienser om den västtyska statens fascistoida karaktär, RAF:s våld som ett självförsvar och morden i Stammheim som beordrade av myndigheterna.[3] Vi serveras istället en ny myt om RAF som ett gäng våldsamma brushuvuden, bortskämda men ändå mycket farliga egotrippare. Men denna myt är så mycket mindre övertygande än den förra. [4]

Alex de Jong.

Grenzeloos (Amsterdam) nr 100 januari/februari 2009. Översättning & noter Per- Erik Wentus.

Noter

[1] Hanns Martin Schleyer (1915-1977) var jurist. Han hade innan han blev ordförande för arbetsgivarna arbetat för bl.a. storföretaget Daimler-Benz. Men han hade även ett brunt förflutet. 1931 gick han in i ungdomsorganisationen Hitler Jugend. Därefter gick han 1933 in i Schutzstaffel, det beryktade SS. Det var ingen tillfällighet. Han anklagade studentrörelsen Kösener SC för "bristande nationalsocialistiskt sinnelag". I SS avancerade han till löjtnant. 1937 blev han medlem av nazistpartiet NSDAP. Ränderna gick aldrig ur honom. Tidningen The New York Times betecknade honom som "sinnesbilden av en äcklig kapitalist". Se bl.a. recensionen av Karrin Hanshew "The Many Lives of Hanns Martin Schleyer" av Lutz Hachmeister. Schleyer. Eine deutsche Geschichte. München: C.H. Beck Verlag, 2004. <www.h-net.org/reviews/showrev.php?id=11127> Det finns i Stuttgart sen 1983 en stor sportarena, Hanns-Martin-Schleyer-Halle.

[2] Stefan Aust. Baader-Meinhof Sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Efterskrift Lisbeth Lindeborg. Översättning Lars Eberhard Nyman. Stockholm: Symposion, 1990. -487 sid.

[3] Det har gjorts flera filmer om RAF och terrorismen i Västtyskland. Här några exempel. Tysk höst [Deutschland im Herbst] (1978) Regi: Rainer Werner Fassbinder. Den tredje generationen [Die dritte Generation] (1979) Regi: Harry Zöttl. Två tyska systrar [Die bleierne Zeit] (1981) Regi: Margarethe von Trotta. Stammheim (1986) Regi: Reinhard Hauff. Dödsspelet [Der Todesspiel] (1997) Regi: Heinrich Breloer. Die innere Zicherheit (2001) Regi: Christian Petzold. Black Box BRD (2001) Regi: Gerd Conradt. Baader. (2002) Regi: Christopher Roth. Starbuck — Holger Meins (2002) Regi: Gerd Conradt. Stockholm -75. (2003) Regi: David Aronowitsch. Filmerna finns som DVD.

[4] Filmen har haussats upp av många, en del liar sablat ner den. Men detta för och emot är ingen skiljelinje mellan den etablerade borgerligheten och vänstern i stort. Så här skriver till exempel Barbro Eberan i sin kommentar "Filmen gör inte upp med myten om RAF" i det borgliga flaggskeppet Svenska Dagbladet den 16 oktober 2008 "En välgjord actionfilm som begeistrar en yngre generation. Som historielektion om 68-upproret lämpar den sig dock inte. Den förstorar RAF:s roll och ger intrycket att terroristerna representerade den västtyska revolten. Men konflikterna på 60- och 70- talen var en proteströrelse på bred front som röjde upp med förstelnade strukturer och inledde reformer som förändrade samhället för gott — och på gott. Allt det belyser filmen inte, och den förklarar därför inte vad 68-upproret egentligen var och vad det betytt för Förbundsrepubliken."