Den “demokratiska terrorn” i Spanien

Den baskiska separatist- & terrororganisationen Euskadi ta Askatasuna (ETA) har figurerat i massmedia i åratal.

Paddy Woodworth. Dirty War, Clean Hands. ETA, the GAL and Spanish Democracy.

Cork: Cork University Press, 2001. -472 s. Inb. 27,50 USD.

Någon motsvarande uppmärksamhet har däremot inte getts - under åren 1983-87 och därefter - åt dess motpart, de statliga mördarbanden Grupos Antiterroristas de Liberación (GAL). Åtminstone inte utanför Spanien.

Det är nu korrigerat med Paddy Woodworths bok som är den första, som på annat språk än spanska, beskriver vad den demokratiska statens “kamp mot terrorismen” har varit i praktiken.

Hemliga avrättningar

Valet i Spanien 1983 var en jordskredsseger för socialdemokratin. Riksdagen fick en majoritet av antifascister, och den blev den yngsta riksdagen nånsin i hela Europa. Äntligen skulle det gamla fascistiska Spanien demokratiseras av nya friska krafter.

Men när Partido Socialista Obrero Español (PSOE) under Felipe Gonzáles efter 13 år vid makten, 1996 förlorade mot José María Aznars konservativa Partido Popular (PP), var landet korrumperat och närapå i upplösning. Vad hade hänt?

På hösten 1983 började etarras - medlemmar i ETA - försvinna och dödas i franska Baskien, där ETA sen Francodiktaturen haft en tillflyktsort. Hade det smutsiga kriget - efter ett uppehåll på två år - kommit tillbaka? För det var inte första gången efter det att Francodiktaturen hade fallit 1975, som hemliga avrättningar användes i kampen mot ETA Fram till 1981 bedrev spanska men även importerade italienska, portugisiska och argentinska högerextrema grupper en klappjakt på etarras, med övergångsregeringens Arias och efter 1977 med den valda regeringens Suárez goda minne.

Det visade sig dock att förövarna som tillfångatogs på 1980-talet inte var fascister utan franska gangsters. Att uppdragsgivarna för morden på etarras, även för åren 1983-87, stod att finna i Spanien var utom all tvivel, men exakt på vems order mördade de, vem betalade? Så medan det andra smutsiga kriget pågick började en kamp, som inbegrep massmedia, politiska partier, rättsväsendet, polisen, myndigheterna, folkrörelser, enskilda personer kort sagt nästintill hela det spanska samhället, för att få fram sanningen alternativt att förhindra att den kom fram.

Oredovisad kassa

1991 dömdes polischefen José Amedo och -inspektören Michel Domínguez till vardera 108 års fängelse för att ha organiserat mordattacker på ETA. Men jakten på de skyldiga stoppade inte med det. 1998 dömdes José Barrinuevo som varit inrikesminister 1982-88, säpochefen och biträdande inrikesminister 1982-94 Rafael Vera m.fl. Nu kom det fram att det var med skattemedel som yrkesmördarna hade betalats. Ministrarna hade använt statens “kassa för oförutsedda händelser”. Och det visade sig att kassan, som aldrig redovisades för riksdagens revisorer, hade varit mycket användbar. Flera socialdemokratiska höjdare hade använt den för att fylla på sin lön.

Redan innan domarna föll var inte bara regeringens kriminella verksamhet uppenbar utan även dess korruptionen. Hur insyltad var statsministern Felipe Gonzáles? Krisen skiftade tyngdpunkt. Om de konservativa förut stretat emot en utredning ändrade de inställning. För nu kunde de sätta socialdemokraterna vid skampålen och ta ifrån dem auran av att ensamma representera den “demokratiska rättsstaten”.

En fråga som förblir öppen och som Woodworth inte ger något entydigt svar på, men ändå ger tillräckliga delsvar för att läsaren ska kunna bilda sig en uppfattning, är: Hur kunde socialdemokratin misslyckas så katastrofalt i sitt projekt att demokratisera landet?

Inskränkt demokrati

Felipe Gonzáles gav en del av svaret då han sa att de fick överta en odemokratisk stat. Men varför utnämnde han då icke-socialdemokraten Barrineuvo till inrikesminister? Varför lämnades poliskåren, säkerhetstjänsten, Guardia Civil etc intakt? Svaret är att söka i den nutida socialdemokratin med dess uppslutning kring den liberala politiken. Felipe Gonzáles satsade allt på att få Spanien ansluten till EU. Han hade uppenbarligen en illusion att en marknadsanpassning skulle innebära en ‘demokratisering’ av staten.

Det blev inte enbart socialdemokratin som lurade sig själv. Beslutet i den spanska riksdagen 2002 - under ledning av det konservativa Partido Popular (som är uppföljaren till Adolfo Suárez katolska och fasciststinna Unión del Centro Democrático/UCD) att man kan förbjuda partier som inte tar avstånd från “terrorismen”, är således den logiska följden av att PSOE under Felipe Gonzáles nöjde sig med en formell demokrati och underlät att ge den ett annat socialt innehåll.

Paddy Woolworths bok består av ett antal interjuver med släktingar till GALs offer. Men huvuddelen av boken är en genomgång av sökandet efter de ansvariga för den spanska statens terrorverksamhet - männen bakom Grupos Antiterroristas de Liberación - och av rättegångarna mot dem.

Det är den ibland utdragna detaljrikedomen som är bokens styrka. För när du läst boken närapå färdig får du belöningen. Allt faller på plats, också de obesvarade frågorna även om de förblir obesvarade. Men du har fått en kunskap om ett av Spaniens samhällsdramer och om en cancersvulst som fortfarande är en del av det spanska nuet.

Per-Erik Wentus

Tidigare publicerad i: Internationalen (Stockholm) nr 28/2002.