"Lik i garderoben", (v):s vitbok.

Två "recensioner" av Vänsterpartiets "vitbok"

Nedan följer två kritiska kommentarer till Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser. Artiklarna är skrivna med 10 års mellanrum. En aktuell efterskrift, skriven av artikelförfattaren John Andersson, med anledning av publiceringen av de två "recensionerna", följer allra sist.

Innehåll:

Första artikeln, från tidskriften Fjärde Internationalen 3/93.

Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser.

Sven-Eric Liedman, Kent Lindkvist, Lars-Arne Norborg, Ulf Nymark: Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser. Recension och bokanmälan av John Andersson.

Staffan Skott har i sin bok Liken i garderoben, sagt att man är kommunist i dag om man "1: inte vet något om partiets förflutna, eller 2: inte vill veta något om partiets förflutna eller 3: känner till partiets förflutna men tycker att det inte spelar någon roll". Följaktligen skulle de flesta av den här artikelns läsare inte vara kommunister - tala om förolämpning! Nåja, kängan var naturligtvis avsedd för Vänsterpartiet. Eller som den f d VPK:aren Per Kågeson skrev i Dagens Nyheter den 14 januari 1991:

"Aldrig skall jag glömma hur partikongressen applåderade när partistyrelsens föredragande hävdade att VPK saknade resurser att analysera förhållandena i öststaterna till de berörda folken. Detta sagt av en VPK-ledning som annars anser sig ha underlag och anledning att uttala sig om konflikter över hela världen."

Realsocialismens fall i Östeuropa tvingade dock till slut Vänsterpartiet att ta bladet från munnen. På partiets kongress år 1990 beslöts det att en "vitbok" om förhållandet till de f d broderpartier skulle utarbetas. I augusti 1991 tillsattes en arbetsgrupp, vilken i december 1992 kunde presentera Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser

Arbetsgruppen har bestått av några till Vänsterpartiet närstående forskare - Lars-Arne Norborg, Kent Lindkvist, Sven-Eric Liedman samt Ulf Nymark

Enligt utredningsuppdraget skulle gruppen göra "en grundlig utvärdering av partiets internationella arbete och förbindelser" och inte bara upprepa vad som stod i partikongressernas verksamhetsberättelser; onekligen ett underbetyg åt partiets politiska teori och praktik!

Lars-Arne Norborg, tidigare docent vid Historiska institutionen vid Lunds universitet, men numera pensionär och läroboksförfattare, är enligt egen uppgift inte någon gammal partiveteran, utan har under årens lopp valsat omkring i Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet, innan han rekryterades till VPK år 1988

Norborgs avsnitt behandlar SKP/VPK:s interna debatt om de internationella förbindelserna. Om man undantar de senaste årens händelser, använder han sig i stor utsträckning av tidigare forskning om svensk kommunism. Avsnittet innehåller därför inte särskilt många nyheter, men för den som är obekant med Vänsterpartiets historia duger den faktiskt utmärkt som introduktion

SSV (Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti) bildades i maj 1917, som en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti). Partiet var i början allt annat än ideologiskt enhetligt: "en töcknig nebulösa som ännu ej förtätat sig till en fast och lysande himlakropp", för att citera en av partiets grundare, Zeth Höglund

Där fanns allt från klasskampssocialister till vänsterreformister á la Ivar Vennerström och virriga "humanister" som Carl Lindhagen. Vad som främst förenade dem, var motståndet mot den auktoritära ledningen av SAP och det pågående imperialistiska världskriget. Arthur Engberg, då socialdemokratisk riksdagsman och senare ecklesiastikminister, gav i Arbetet den 17 augusti 1920 följande, inte helt osanna, beskrivning av ett antal SSV-riksdagsmän:

"Ty säga vad man vill om vår skönlockige vän Ivar Vennerström, någon revolutionär propaganda bedriver han icke i riksdagen. Lika litet som Fabian, Hage och de andra... Hr Vennerströms grupp är den beskedligaste i världen. Den motionerar flitigt om allehanda små och stora reformer. Men för proletariatets diktatur eller för en revolutionär handling har den ännu icke dragit en enda lans. Rosénliberalismen och Vennerströms politik äro tvenne befryndade produkter av allmän norrländsk radikalism. Något märkvärdigare är det icke."

Lindhagen tog avstånd från klasskamp och politiskt våld, även i självförsvar. Hans "humanism" tog sig dock ibland egenartade former. När Sverige år 1918, på initiativ av den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, skickade militär trupp till Åland, protesterade Finlands revolutionära socialdemokratiska regering mot detta ohöljda försök att med våld annektera området. Alla SSV: are röstade emot ockupationen i riksdagen, utom en - Lindhagen:

"Handlingen motiverades endast med humanitära skäl och dem sätter jag högre än alla andra", förklarade han, när han i Helsingfors i mars 1918 träffade ledare för det finländska broderpartiet. Sedan kan man undra vilken nytta Lindhagen hade haft av sin humanism, om läget hade skärpts i Sverige. Greve Adolf Hamilton, en av de i den "vita" svenska soldatesk, som under inbördeskriget i Finland år 1918 spred ohämmad terror mot de besegrade revolutionära arbetarna och torparna, skrev bl. a.:

"Vår livliga förhoppning är, att Lindhagen och Vennerström skall hålla på att förhandla med de röda i Helsingfors, när vi hinner dit. Det är inte bara oss svenskar här som det skulle bereda en särskild njutning att få hänga just dem."

Norborg har uttalade sympatier för Carl Lindhagen och hans humanister. Han rentav påstår, att cirkeln har slutits och att gamla SSV återuppstått i form av Vänsterpartiet (vilket visar hur lite han förstår). Norborg är därför förvånad över, att SSV blev medlem i Komintern (Kommunistiska Internationalen) år 1919, men han ser förklaringen till detta dels i vissa tidsbestämda faktorer, bl. a entusiasmen för den ryska revolutionen, men också i "att man inte hunnit sätta sig tillräckligt in i vad leninismen innebar."

Han förlägger därför tidpunkten för SSV/SKP:s urartning till år 1921, då partiet antog de 21 villkoren för medlemskap i Komintern. Beskrivningen är definitivt inte acceptabel. Fast den ligger trots allt på en avsevärt högre nivå, än den som fanns i förslaget till nytt program för Vänsterpartiet:

"Vårt parti grundades... i maj 1917, före den ryska revolutionen... Senare anslöt sig partiet till den kommunistiska världsrörelsen. Ett beroende växte fram och ledde till ödesdigra misstag."

Detta påminner mest om gammal "hederlig" stalinistisk historieförfalskning...

Men SSV anslöt sig varken till Komintern av misstag eller av okunnighet. Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 upplöstes Andra Internationalen i sina beståndsdelar, genom att de flesta socialdemokratiska partier slöt upp bakom det egna landets borgerliga regering och dess krigföring

De ryska bolsjevikerna var bland de första som därefter började organisera de socialister, som ännu höll fast vid Internationalens antimilitaristiska principer. Detta resulterade först i Zimmerwaldrörelsen och sedan från år 1919 i Kommunistiska Internationalen

För bolsjevikerna var den svenska vänstern en viktig målgrupp, men man var väl medveten om dess brister. Den 27 oktober 1914 skrev Lenin till sin i Stockholm bosatte partikamrat Aleksandr Sjljapnikov:

"Ta kontakt med Höglund, en ung svensk socialdemokrat, ledare för 'oppositionen', läs vårt manifest för honom (referera till mig, vi träffades i Köpenhamn [på Andra Internationalens kongress 1910]). Undersök om vi kan finna en ideologisk anknytning (han är bara en naiv, sentimental antimilitarist. Just dem måste man också säga, att om man inte ställer inbördeskrigsparollen, så blir man kvar hos opportunisterna och chauvinisterna)."

Men den svenska vänstern kom sedan att bli en framträdande medlem i Zimmerwaldrörelsen. Bl. a dömdes Zeth Höglund 1916 till tre års fängelse för "förräderi", efter att ha gett ut ett antimilitaristiskt manifest. Domen ledde till att den kejserliga regimen i Tyskland ansåg sig behöva fördubbla straffet (från två till fyra års fängelse) för landets ledande antimilitarist Karl Liebknecht, för att inte verka svag i jämförelse med högerregimen i det ännu icke krigförande Sverige

Man bör därför inte förvånas över, att när de revolutionära regeringarna i Ryssland och Finland slöt ett bilateralt avtal den i mars 1918, stadgades det att den som skulle utse ordföranden i den skiljedomstol, som skulle avgöra eventuella tolkningstvister mellan de två länderna, var - SSV! På Kominterns II kongress 1920 framhöll dess dåvarande ordförande, Grigorij Zinovjev, att:

"Vi måste erkänna de tjänster, som den svenska socialdemokratiska vänstern har gjort den Kommunistiska Internationalen. Det är en strömning, som uppstått ur ungdomsrörelsen. Vi vet, att vi där har ett antal folk, som verkligen är revolutionära. Men vi måste klart säga dem, att vi måste ha ett kommunistiskt parti, som inte ställer upp frågan om samarbete med Branting till diskussion och måste kasta tanken på avrustning över bord och att vi inte är kallade att förbättra Nationernas Förbund [Lindhagen hade motionerat om detta i riksdagen] utan att begrava NF självt."

Zeth Höglund ("som tillsammans med oss grundat den Kommunistiska Internationalen", om man ska tro vad Zinovjev sa då) deltog inte på kongressen. Men en av SSV:s representanter var den legendariska agitatorn Kata Dalström, som svarade Zinovjev så här:

"Vi ha utan förbehåll ställt oss på den Kommunistiska Internationalens mark. För oss är proletariatets diktatur och arbetare klassens beväpning förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av den sociala revolutionen."

Anförandet, framfört med Katas sedvanliga öppenhet och kraft, mottogs med stormande applåder. Om man som Norborg hoppar över dessa "detaljer", är det föga förvånande att han anser att roten till det onda ligger i att Vänsterpartiet inte har varit tillräckligt "svenskt". Han citerar med gillande den norske statsvetaren Trond Gilberg, som menar "att Kominternanslutningen gav upphov till en kollision mellan två helt olikartade politiska kulturer och till den problematik som en mansålder senare skulle leda till frontställningen moskvakommunism - eurokommunism."

Som han ser det, "representerade Komintern med sina centralistiska underkastelsekrav en kollektivistisk mentalitet med rötter i bysantism, ortodoxi och tsardöme, som var till ytterlighet svårsmält för de nordiska kommunisterna med sin individualistiska och demokratiska bakgrund."

Stalinismen då, som SKP/VPK: arna, "med sin individualistiska och demokratiska bakgrund", i större eller mindre utsträckning haft med sig i det ideologiska bagaget ända fram till våra dagar? Ja, det är något som praktiskt taget helt försvinner i handlingarna. Förvisso konstaterar Norborg att "Trotskij manövrerades ut", vilket resulterade i "att man slog in på en högerkurs i såväl inrikes- som utrikespolitiskt avseende. Planerna på en snart förestående världsrevolution avskrevs, samtidigt som den marknadsekonomiskt inriktade NEP-politiken fullföljdes."

Men Stalins legitimitet som förvaltare av arvet efter oktoberrevolutionen ifrågasätts dock aldrig. Ulf Nymark tillhör, precis som Norborg, Vänsterpartiets Lundaavdelning, vilket i klartext betyder partiets mest högerinriktade falang. Hans del av rapporten är en genomgång av debatten på VPK:s senaste kongresser om förbindelserna med öststaterna

Hjältarna här är Skånedistriktets snälla vänsterliberaler, vilka krävt att förbindelserna skulle avbrytas, men som ideligen fått stryk av de elaka stalinisterna. Men läser man lite närmare, upptäcker man att den kritik som Skånedistriktet fört fram, och som Nymark ger så stort utrymme, egentligen inte har varit riktad emot de stalinistiska broderpartierna, utan haft udden riktad emot VPK:s få kvarvarande rester av antikapitalistisk radikalism

På exempelvis 1987 års kongress framhöll en delegat från Skåne, att det fanns "förvånansvärt många kamrater som med en fnysning pratade om 'borgerlig demokrati'. Demokratin är inte och kommer aldrig att bli borgerlig - den är en tillgång för arbetarklassen. Vi lever i ett borgerligt samhälle, men demokratin tjänar arbetarklassen på... Var finns denna goda socialistiska demokrati att beskåda i verkligheten i dag, den goda cigarren existerar inte."

Nu resulterade ju Vänsterpartiets kongress inte i att speciellt många "förnyare" valdes in i partistyrelsen, vilket för Skåneliberalerna var en klar besvikelse. Rolf Nilsson, (v)-riksdagsman från Lund, hade nämligen strax innan kongressen släppt alla hämningar och i Sydsvenska Dagbladet förklarat:

"Ett vänsterparti för 2 000-talet ska inte identifiera sig med arbetarrörelsen…"

Rapporten tar delvis upp den kritik som vissa inom VPK har riktat emot den typ av "socialistisk" ekonomi som funnits i Sovjetunionen, och där man i stället krävt ett införande av "marknadssocialism". Frågan är dock, hur partiet numera har tänkt att detta märkliga djur skulle se ut. I C-H Hermanssons artikel "Perestrojka-processen och Sverige" i den 1989 utgivna antologin Omvälvning i Östeuropa, hette det:

"I debatten sägs ibland att socialism inte kan förenas med marknadsekonomi. Marknadsekonomi görs i stället, öppet eller underförstått, identisk med kapitalism. Detta torde vara en ideologisk felsyn betingad av vissa intressen och önskningar. Marknadssocialism är ingen skvader. Den kan mycket väl framgå ur den pågående perestrojka-processen. Frågan är om den inte redan existerar i länder som Jugoslavien och Ungern."

I Ungern uppmuntrade Kaderregimen folk till att bli småborgare, samtidigt som det sociala trygghetssystemet urholkades. Och Jugoslavien? – ”Skapa två, tre, flera Bosnien-Hercegovina"!?

Den intressantaste och matnyttigaste delen av rapporten står Kent Lindkvist för. Han är ursprungligen statsvetare; hans doktorsavhandling från 1982, Program och parti, behandlade det svenska kommunistpartiets program mellan åren 1917-72. Lindkvists bidrag till rapporten heter "VPK och de socialistiska regimerna". Här finns det gott om intressanta fakta - fast om man är ute efter riktigt smaskiga saker, så får man i stället gå till t ex Staffan Skotts Liken i garderoben

Trots att även Lindkvist är aktiv vid Lunds universitet, skiljer han sig från de tre andra. Hans stil är mera "traditionell", och han verkar inte heller ha några direkta sympatier för de liberala "förnyarna". Han är också den ende av de fyra, som förmår att göra en analys som kan kallas historiematerialistisk; de andra skriver som vilka liberaler som helst. Medan Norborg anser att dagens vänsterparti härstammar i rakt nedstigande led i från SSV, är Lindkvist klart medveten om, att partiet är resultatet av den utbrytning som de Stalin-trogna "sillénarna" gjorde 1929, efter det att det gamla, av Karl Kilbom ledda, svenska kommunistpartiet uteslutits ur Komintern

Men förvisso finns det invändningar även i Lindkvists avsnitt, för han är ibland terminologiskt lika virrig som Norborg. Båda kallar de den radikala falang inom SSV, som var positiv till anslutningen till Komintern, för "leninister". Norborg kan därför påstå, att det svenska kommunistpartiet under Stalin-epoken blev - leninistiskt:

"Leninismens inträngande i partiet var en långsam process som upptog större delen av 2000-talet och gav upphov till nya fraktionsstrider och två nya partisprängningar, 1924 och 1929. Slutresultatet blev, att SKP på Kominterns sjätte kongress 1928 gick upp i ett världsparti med världsrevolutionen och proletariatets diktatur som mål."

"Den leninistiska klass-mot-klass-ideologi som dominerade inom den kommunistiska rörelsen mellan 1928 och 1935 byttes ut mot en folkfrontsideologi som i de flesta avseenden var motsatsen till klass-mot-klass-ideologin", förklarar Lindkvist utan att blinka

Förvisso lade Lenin aldrig fingrarna emellan, när han polemiserade med sina politiska fiender. Men att hävda att han skulle ha utarbetat den avgrundsdjupt enfaldiga teori som var rådande inom Komintern och SKP under 1929-35 - alltså att socialdemokraterna ("socialfascisterna") var huvudfienden - borde klassas som ärekränkning! Men det var först efter Lenins död som termen "leninism" dök upp som ett positivt begrepp (tidigare var det ett mensjevikiskt skällsord!) bl. a i Stalins föredrag Om leninismens grunder i april 1924, senare utvecklat till Leninismens problem. "För leninismen!" var också samlingsbegrepp för de teser och beslut, som Komintern antog på sin femte kongress i juni-juli 1924

Norborg framhåller också den skadliga inverkan som "sektionernas bolsjevisering" fick för det svenska kommunistpartiet, men nämner inte att beslutet om detta togs vid Kominterns utvidgade Exekutivmöte i april 1925. Detta här är inte frågan om hårklyverier. Termerna "leninism" och "bolsjevisering" producerades nämligen av den styrande gruppen inom Komintern, för att de lättare skulle kunna krossa Vänsteroppositionen och likrikta de olika nationella kommunistpartierna. Att "leninismen" och "bolsjevismen" dessutom höll på att övergå i stalinism, är troligtvis en hemlighet som kommer att vara förborgad för Vänsterpartiets analytiker ända fram till tidernas ände…

Att ledande VPK:are hälsade på broderpartierna i Östeuropa ända fram till Berlinmurens fall är ju allmänt känt. Men hur går det ihop med allt prat om att VPK slog in på en självständig väg efter sin berömda partikongress 1964? Ja, om man tittar närmare på vad som avhandlades på den, så undvek den blivande partiordföranden C-H Hermansson sorgfälligt allt tal om Östeuropa, arvet från stalinismen, etc

Däremot beslöt kongressen att ta avstånd från den kritik som Kinas Kommunistiska Parti fört fram emot "den fredliga samexistensen" mellan socialistiska och kapitalistiska stater och möjligheterna till en fredlig övergång till socialismen - ståndpunkter vilka däremot Moskva stödde! Men sedan tog partiet små, mycket små, steg bort från den upptrampade stigen. Tanken var dock inte att bryta förbindelserna med stalinistregimerna, utan att bredda VPK:s kontaktytor

Hermansson talade om "samarbete inte bara med de kommunistiska partierna utan också med nationella befrielserörelser, vänstersocialdemokratiska partier, eller vänstersocialistiska partier, men även socialdemokratiska partier om det är möjligt när det gäller konkreta frågor."

Detta säger väldigt mycket om VPK. För var i hela denna pladdriga önskelista finns det ens en tillstymmelse till resonemang om på vilka principiella grunder detta borde ske!? Lindkvist har försökt att strukturera upp var VPK-resorna har gått. I en grovuppdelning i områdena Öst, Väst, och Syd, visade det sig att det förekommit kraftiga svängningar under årens lopp:

ÅR ÖST % VÄST % SYD %

1953

89

11

0

1963

50

50

0

1973

17

58

25

1983

33

53

14

Efter invasionen i Tjeckoslovakien drogs de facto resandet österut ner. Brottet med det kinesiska kommunistpartiet inverkade också negativt. Men man måste ha i minnet, att det här är fråga om procentuella tal

Det är således möjligt, att resandet till Öst inte sjönk fullt så drastiskt i absoluta tal efter 1953, som det först ser ut som - det kanske rent av steg! Att partiet efter 1964 började intressera sig även för befrielserörelserna och de nya progressiva regimerna i Tredje världen, innebar också en mer varierad kost på resandet

Enligt Lindkvist minskade också de rena partiresorna, för att ersättas av deltagande på konferenser om fred etc. Till det kommer diverse informella och indirekta möten, främst då med företrädare för tredjevärldenländer, som inte finns inregistrerade ovan. Men varför fortsatte man att behålla förbindelserna med broderpartierna i Öst? Ja, inte berodde det på slentrian

VPK:s dåvarande internationelle sekreterare Bo Hammar höll ett inledningstal vid ett partistyrelsemöte i juni 1977, där han underströk "kontinuitetsfaktorn och sammanhållningen inom den världskommunistiska rörelsen”. Hammar citerade där en passus från 1975 års kongress:

"Det finns viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter mellan de kommunistiska partierna. Dessa gemensamma ståndpunkter grundas på marxismen-leninismen. Däri ligger förutsättningen för ett skapande samarbete mellan partierna, inte minst i form av ett åsikts- och meningsutbyte, där olika utgångslägen och förhållanden bidrar till att frågor får en allsidig belysning... VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser."

Ingenting har förändrats eller kommer att förändras, underströk Hammar slutligen. Med tiden utvecklades också något som kan kallas "teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter", eller som Lars Werner förklarade 1978 i riksdagen:

"Vårt stöd till och vår solidaritet med nationella och sociala befrielserörelser, med arbetarklassen i andra kapitalistiska länder och med de länder och folk som bygger socialismen - de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen - har alltid varit en självklarhet för partiet"

Ännu tio år senare var det här perspektivet något självklart inom VPK. I en intervju i Östeuropasolidaritet 2/1988, svarade KU:s dåvarande ordförande Stellan Hermansson så här på frågan om hur man ställde sig, när det gällde samhällssystemen i Östeuropa:

"Jag har besökt de flesta länder i området och skillnaderna från land till land är ganska stora. Det är inte ett block rakt igenom som man kanske tror i Sverige. Vi anser att den östeuropeiska verkligheten utgörs av många misslyckade exempel på den socialism vi ville se. Byråkraterna har tagit makten och hindrat utvecklandet av en socialism med brett folkligt deltagande. Politisk demokrati är en förutsättning för en fungerande socialism. För Sveriges del är vi entydigt förespråkare av flerpartisystem, och förutsättningarna för sådan pluralism finns så vitt vi förstår också i Östeuropa. Men demokrati behöver inte i alla länder betyda just flerpartisystem. Ett land som Kuba har inte flerpartisystem. Där är förutsättningarna andra och folkets intressen tas tillvara av revolutionskommittéerna. Jag anser att Kuba breddat sin demokrati efter revolutionen. Förutsättningen för en positiv utveckling tycks finnas t ex i Ungern, men läget är mycket värre i t ex Tjeckoslovakien. Där stöder vi en utveckling av det slag som Dubcek ville se... Men när det gäller Sovjet har ödesdigra misstag begåtts, särskilt under Stalin. Det är en enda mörk period. Om Bucharin hade fått genomföra sina idéer, kanske mycket skulle ha vant bättre."

Detta förhindrade inte KU från att ha regelbundna kontakter med de ‘socialistiska’ staterna:

"Vi besöker olika socialistiska länder en eller två gånger om året. Men våra kontakter är väldigt olika i olika länder. Med Polen efter militärens maktövertagande är de nedfrysta, och mycket svala med en del andra länder som Tjeckoslovakien och Rumänien. Bättre går det med t ex vår ungerska motsvarighet och östtyska FDJ. Och Komsomol tar nu upp problem i sitt eget land ungefär som vi ser dem också."

När det gällde den riktiga politiska oppositionen, alltså inte den "opposition" som ledde de stalinistiska ungdomsförbundet, hade dock KU-ordföranden betydligt mindre att komma med:

"Inte med sådana som förespråkar kapitalism! Men jag vill framhålla att VPK har träffat representanter för tjeckoslovakiska Charta 77. Vi har också vid olika tillfallen mött företrädare för Solidaritet. Och vid olika konferenser i Östeuropa, jag minns särskilt en ungdomskonferens i Tjeckoslovakien, kan man träffa folk på stan, diskutera och höra kritiska kommentarer mot landets styrande. Men vi lämnar inget materiellt stöd till oppositionella grupper i Östeuropa. Det anser vi behövs i tredje världen."

Uttalandet var förmodligen representativt för VPK:s dåvarande vänsterflygel. Ett konstaterade om att stalinistsamhällena var ruttna, men att de blivit så av "misstag"; Gorbatjovs höga tankar om högerkommunisten Bucharin återspeglas också här på ett väldigt typisk sätt!

En vacklande teori om demokratin, där Hermansson pendlar mellan en rent borgerlig syn och en åsikt om att demokrati egentligen bara är till besvär. Kritik av broderpartierna, men endast i form av intetsägande deklarationer. Det allra nödvändigaste stödet till oppositionen, det materiella, framställs som ett ohemult lyxkrav. Man förvånar sig inte över, att Stellan Hermansson efter Berlinmurens fall förespråkat att "marxismen-leninismen" skulle ersättas av "marxismen-humanismen"!

Vad som tydligt framgår av Kent Lindkvists rapportdel, ledde teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter till att man inom VPK ansåg det som otänkbart att de "socialistiska" regimerna skulle störtas, för detta skulle bara gynna imperialismen. I stället skulle VPK upprätthålla förbindelserna med broderpartierna, för att kunna påverka dem i framstegsvänlig riktning

"Det är oklart vilken sorts reformer VPK har önskat se i Östeuropa och vad reformkommunismen egentligen skulle innebära", förklarar Lindkvist kritiskt. Vilka lärdomar drar Vänsterpartiet av detta, när man nu helt övergått till att reformera kapitalismen i stället? Under årens lopp har det inom VPK förts fram motioner om en utvärdering av de "socialistiska staterna", men detta har hela tiden avvisats av partiledningen:

"När vi har anledning att framföra kritik gör vi det av omsorg om socialismen... VPK är motståndare till att göra allmänna fördömanden av det ena eller andra partiet."

Kent Lindkvist har gjort en detaljerad genomgång av VPK:s östrelationer efter 1977. Årtalet har valts med tanke på att APK bildades då. Det verkar som om de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen gynnade APK. Men eftersom VPK förblev det större partiet av de två, normaliserades uppenbarligen förbindelserna mellan VPK och broderpartierna rätt snabbt. Bo Hammar träffade 1990 Hermann Axen i DDR

Axen förklarade då, att "den högsta sovjetiska ledningen var djupt inblandad i striderna i VPK under 70-talet: 'Jag sade flera gånger till Suslov och Ponomarjov att det var fel att splittra VPK och bilda APK. Man borde inte uppmuntra något sådant." Med vissa länder har VPK inte haft något som helst samröre med, t ex Albanien. Med en del länder, t ex Mongoliet, har förbindelserna varit broderliga, men har inte sträckt sig över ömsesidiga lyckönskningstelegram till varandras partikongresser

När det gäller det kinesiska kommunistpartiet, bröt det förbindelserna med SKP, när maoisterna bröt sig ut och bildade KFML 1967. Men när Kina började avveckla maoismen, för att övergå till en mera kapitalistisk politik, ledde det till att Kinas Kommunistiska Parti fick förnyat intresse för VPK. Vid 1981 års VPK-kongress fanns således en observatör från KKP närvarande. Under de följande åren skedde ett rejält töväder mellan VPK och det kinesiska kommunistpartiet. I april 1983 reste en delegation från VPK, med partiledaren Lars Werner i spetsen, till Kina, där de mottogs bl. a av KKP:s generalsekreterare Hu Yaobang

När det sovjetiska kommunistpartiet fick redan på resan, framförde de till VPK-delegationen sina förhoppningar om, att mötet inte skulle utmynna i "antisovjetiska uttalanden"! I sitt hälsningsanförande vid 1985 års VPK-kongress, beskrev Lars Werner de återupptagna förbindelserna med KKP som en "stor händelse i våra internationella förbindelser"

Eventuella invändningar avvisade VPK-ledningen med att "skilda meningar i olika frågor kan förekomma men utgör inget hinder för vänskapliga förbindelser"

Men efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 fick dock VPK så kalla fötter, att förbindelserna med det kinesiska kommunistpartiet avbröts. Vänsterpartiet har därefter inte velat återuppta förbindelserna med KKP, men det har i gengäld APK gjort

Nordkorea var ett annat land, som VPK hade synnerligen goda förbindelser med. "Vi är glada över de utmärkta förbindelser som finns mellan våra båda partier", hälsade VPK till Koreas Arbetarpartis sjätte kongress 1980. Därefter skickade VPK årligen ett telegram till Kim Il-Sung och hans parti med "varmaste välgångshälsningar". 1983 besökte Lars Werner, Bo Hammar och Catarina Edgar Nordkorea. Efter besöket skrev de, att "även om det finns mycket i Korea som är främmande för våra uppfattningar så kan man inte undgå att imponeras av den fantastiska återuppbyggnaden av ett land som var totalförstört 1953 efter Koreakriget."

I ett telegram med anledning av Kim II-Sungs 75-årsdag 1987, underströk VPK och Lars Werner Kims personliga insatser:

"Vänsterpartiet Kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen... Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamratliga hälsningar"

Det hängivna utbytet av smicker mellan det svenska och nordkoreanska partiet och deras respektive partiledare fortsatte ända fram till Berlinmurens fall, då VPK plötsligt upptäckte att det hade varit Sveriges mest hängivna antistalinistiska bålverk genom tiderna. Efter 1989 har Vänsterpartiet således sorgfälligt undvikit alla kontakter med Nordkorea

Med vissa länder och partier, som Vietnam och Kuba, har VPK haft mer än goda förbindelser. Vänskapen med Vietnams Kommunistiska Parti nådde sin höjdpunkt under Vietnamkriget. Det fortsatte sedan, om än i ett mera formellt tonläge. Inställningen till Laos var ungefär det samma, men utvecklades sig inte till något mer än utbyte av lyckönskningstelegram

När det gällde Kambodja, var förhållandet mera komplicerat. Man hade inga förbindelser med den maoistiska Pol Pot-regimen, men väl senare med den Vietnamstödda Heng Samrin-regeringen. Men även där förblev relationerna på en låg och outvecklad nivå. VPK fortsatte att försvara Vietnam efter krigsslutet

Under riksdagsåret 1978-79 avvisade Bertil Måbrink vid flera tillfällen blankt alla angrepp på Vietnam från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Även 1980-81 försvarade han principiellt de åtgärder som den vietnamesiska regeringen vidtog:

"Har det undgått borgerligheten att tusen och åter tusen vietnameser i f d Sydvietnam begick grova brott mot sina bröder och systrar - tortyr och mord? Är det dessa människor som borgarna ömmar för?"

Ännu under riksdagsåret 1984-85 förnekade Måbrink att det fanns tvångsarbete i Vietnam:

"Det finns ingen tvångsarbetslag i Vietnam. Däremot finns en lag som säger att man måste ta anvisat arbete."

Men så 1987-88 motionerade VPK om att "Omskolningslägren ska tömmas eller stängas", och i 1989-90 års partimotion förklarade man att "vi fått en mer realistisk bild av Vietnam, som granskats närgånget av massmedia". Det är oklart om VPK:s förändrade hållning berodde på att man tagit intryck av fakta eller om man gett efter för högervindarna - förmodligen var det en kombination av båda delarna

Kuba är ett annat land som VPK från början har haft synnerligen goda förbindelser med. Med anledning av den kubanska revolutionens 20-årsdag skickade VPK sina "varmaste välgångshälsningar", därför att man var "förvissat om att Kubas folk går mot nya segrar i kampen för fred, demokrati och socialism". 1980 skickade VPK en hälsning till Fidel Castro personligen:

"Under ditt ledarskap har de kubanska kommunisterna och det kubanska folket många gånger visat sin heroiska insats i kampen för fred, nationellt oberoende och socialism. Vi svenska kommunister bekräftar ännu en gång vår helhjärtade solidaritet och vårt stöd."

Även i riksdagen försvarade VPK Kuba. Under riksdagsåret 1986-87 försiggick en debatt mellan Bertil Måbrink och centerpartisten och förste vice talmannen Thorsten Bengtsson:

"För det första säger herr Bengtsson att inga allmänna val har hållits på Kuba sedan 1959. Det är lögn. Herr Bengtsson som sitter i utrikesutskottet borde väl vara informerad om att det förra året hölls ett parlamentsval på Kuba"

I en partimotion från samma år skrev VPK:

"1970-talet har också präglats av snabba framsteg vad gäller skapandet av demokratiska institutioner och en decentralisering av beslutsfattandet och i december inleddes landets första valda riksdag sitt arbete"

Ett flertal resor har gjorts till Kuba. Rapporterna därifrån har varit översvallande entusiastiska, med handskakningar med Fidel Castro i Revolutionspalatset som höjdpunkt. Men från 1990 har Vänsterpartiet i princip nollställt sina utlandsförbindelser, och några kontakter med Kuba verkar man därefter inte att ha haft

Det allra mest typiska exemplet på VPK:s reformistiska och av dubbel bokföring präglade inställning till de realsocialistiska regimerna, var Etiopien. Från början stödde VPK den eritreanska befrielsekampen, och ännu 1987 förklarade VPK i ett brev till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:

"VPK tar detta tillfälle i akt för att upprepa vår solidaritet med det eritreanska folket i dess kamp för rätten att bestämma sitt öde"

Men när Dergen kom till makten 1974 och introducerade "socialistiskt" styre i Etiopien, försökte VPK sitta på två stolar - d v s, att stödja både regimen i Addis Abeba och befrielserörelserna i Eritrea, trots att de var i krig med varandra. I riksdagen 1980-81 förklarade Bertil Måbrink, att politiken i Etiopien "kommer att leda till demokrati". Att många människor satt inspärrade utan rättegång bemötte Måbrink med att "man kan rikta kritik mot regimen i Etiopien för att fångar inte blivit föremål för rättegång. Jag har personligen framfört den kritiken. Man har svarat mig att många av dessa då skulle dömas till döden. Dagligen släpps också människor från fängelserna"

I de hälsningstelegram VPK sände till de kongresser som Etiopiens Förenade Arbetarparti, den styrande militärdiktaturens parti, höll 1982 och 1984, hette det att "Vårt parti har med stort intresse och sympati följt era strävanden att utveckla det etiopiska samhället i socialistisk riktning"

Bertil Måbrink m fl ledande VPK:are besökte Etiopien i mitten av 1980-talet, där de framförde sina förhoppningar om en "stor seger för de progressiva krafterna i hela området". Ännu under riksdagsåret 1984-85 tillbakavisade VPK i en partimotion påståenden om att den etiopiska regeringens "strid med oppositionella grupperingar i Eritrea och Tigre" skulle vara "huvudorsaken till [svält] -katastrofen". I stället menade man att detta "bör ses som ett led i den kampanj som drivits av mot Etiopien fientliga krafter alltsedan revolutionen 1974"

Men så sprang verkligheten i kapp Vänsterpartiet, och i en partimotion i riksdagen 1990-91 skrev man om Etiopien, att "rimligen borde demokratikraven snart slå igenom även i detta land"..

Slutligen regimerna i Östeuropa. Minst utvecklade har förbindelserna med Jugoslavien varit. I telegram stödde man Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds inställning när det gällde socialistisk självförvaltning, principen om icke-inblandning i andra kommunistpartiers angelägenheter, samt landets roll i den alliansfria rörelsen

Men med tanke på Vänsterpartiets nuvarande hängivenhet för "socialistisk marknadsekonomi", är det förvånande att det aldrig förekom några resor till den socialistiska marknadsekonomins förlovade land, Jugoslavien. Desto hjärtligare var förbindelserna med Bulgarien

Med anledning av Bulgariens Kommunistiska Partis 90-årsjubileum 1981, sände VPK ett telegram som hyllade "den store Georgi Dimitrov" - Stalins lydiga redskap som Kominterns generalsekreterare 1935-43 - en "framstående ['outstanding'] revolutionär personlighet", och det bulgariska kommunistpartiet, som "i dag står inför det komplicerade problemet att utveckla och stärka socialismen i Bulgarien. Stora framsteg har uppnåtts sedan er revolution segrade"

En VPK-delegation besökte Bulgarien 1984:

"Man måste nog säga att delegationen fick ett gott intryck. God planering, systematiskt, hårt och målmedvetet arbete har gett en god försörjning som resultat. Naturmiljöskyddet är välutvecklat och man arbetar metodiskt", rapporterade Per Franke i VPK-information. Men efter 1989 års revolutioner i Östeuropa slutade VPK så tvärt att hylla "den store Georgi Dimitrov"..

I gengäld var Tjeckoslovakien en källa till oro. Invasionen 1968 ledde till en gemensam protest från VPK-ledningen och den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm. Gruppen kring Norrskensflamman stödde dock invasionen, vilket kom att lägga grunden till APK:s utbrytning nio år senare

Men som alltid förde VPK en vacklande, reformistisk, politik. Man besökte båda de XIV: e kongresser som det tjeckoslovakiska kommunistpartiet organiserade; först genomfördes en underjordisk 1968, sedan gjordes den om i en laglig och regimkontrollerad form 1971. VPK fortsatte dock att fördöma Husakregimen, men samtidigt avslogs alla motioner till partikongresserna om att stödja Charta 77. Under 1980-talet skedde dock uttalanden från VPK-ledningen, där man protesterade emot förföljelserna av Charta 77

Lindkvist har bara registrerat ett VPK-besök på en tjeckoslovakisk partikongress, nämligen 1986. Enligt uppgift från det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1987, förklarades det att "TKP upprätthåller regelbundna kontakter med VPK i Sverige", l september 1990 framförde TKP en invit till Vänsterpartiet om samarbete, men det har inte utvecklats från svenska sida

Det är väl föga underligt. I en intervju i Dagens Nyheter 1989 hade Lars Werner förklarat, att VPK inte haft några som helst kontakter med det tjeckoslovakiska kommunistpartiet sedan 1968..

Polen har varit ett lika knepigt fall för VPK. 1980 framförde VPK sina "hjärtligaste hälsningar till vårt polska broderparti och delegaterna vid partiets åttonde kongress". Meddelandet avslutades med hälsningen "För vänskap mellan Polens Förenade Arbetarparti och Vänsterpartiet Kommunisterna!"

När det polska kommunistpartiet året efter höll en extrakongress, skickade VPK ett telegram, som bl a uttryckte "vår förhoppning att de vänskapliga relationerna mellan våra partier liksom mellan våra länder skall utvecklas ytterligare i framtiden". Detta var dock i ett läge, då relationerna var ansträngda mellan den sovjetiska regimen och Polen. I ett riksdagsanförande 1980-81, förklarade Lars Werner att det "pågår en omfattande demokratisk och socialistisk förnyelseprocess i vårt grannland Polen. Vi kämpar själva i vårt parti för en socialistisk demokrati, och vi ser naturligtvis med stor sympati på utvecklingen i Polen"

Före kuppen i december 1981 ansåg VPK att Polens Förenade Arbetarparti hade "demokratiserats och förnyat sin ledning och politik". Statskuppen blev ett allvarligt bakslag för VPK:s reformistiska politik. När Bo Hammar 1982 utgav en skrift om Polen, lade han i den huvudansvaret för kuppen på "de krafter som under hela efterkrigstiden lett Polen, i första hand Polens Förenade Arbetarparti". I en partimotion i riksdagen 1989-90 förklarade VPK:

"Strejkerna sommaren 1980 och Solidaritets framväxt blev början till slutet för enpartiregimen. Det militära maktövertagandet den 13 december 1981 kunde bara tillfälligt stoppa utvecklingen mot demokrati"

När den ungerska revolutionen krossades 1956, stödde SKP denna. VPK omvärderade aldrig den ståndpunkten, vilket gjorde förhållandet till det ungerska kommunistpartiet avsevärt mycket hjärtligare än till de tjeckoslovakiska och polska partierna

"VPK framför sina varma hälsningar till Ungerns Socialistiska Arbetarparti... Länge leve vänskapen mellan USAP och VPK", hette det i VPK:s hälsning till det ungerska kommunistpartiets tolfte kongress 1980. En ungersk delegation, inbjuden av VPK, kom till Sverige 1983. Enligt Ny Dag konstaterades stor åsiktsgemenskap mellan de två broderpartierna. Det skedde sedan ett otal resor till Ungern, men enligt Lindkvist mest till olika samhällsvetenskapliga konferenser. Men när stalinistregimerna började falla som käglor, tvekade inte Bertil Måbrink för ett ögonblick att i TV den 9 augusti 1989 skjuta sitt broderparti i ryggen:

"Jag är inte alls förvånad över att kommunistpartierna i Ungern och Polen lidit nederlag i de val som hållits. Vem vill ge förtroende åt makthavare som på ett så groteskt sätt tillämpat socialismen?"

Dock återgick man till en mera försiktigt positiv syn i en partimotion under riksdagsåret 1989-90:

"I Ungern har demokratiseringsprocessen pågått sedan länge och har haft ett lugnt och fredligt tempo. Redan under Janos Kadars ledning introducerades viktiga reformer och Ungern intog en alltmer självständig hållning i förhållande till Sovjetunionen". Några förbindelser med det gamla stalinistpartiet har dock Vänsterpartiet inte haft. Relationerna med SED i Östtyskland lär ha varit relativt frostiga. Möten mellan partierna har ofta börjat med, att SED-representanterna har tillrättavisat VPK. Grälen ska oftast ha handlat om olika välkända dissidenter, som Rudolf Bahro, Wolf Biermann och Robert Havemann. Dock normaliserades tydligen förbindelserna i mitten av 1980-talet. Enligt Ny Dag från 1985 sammanträffade Lars Werner i Berlin med Hermann Axen, politbyråmedlem i SED, varvid de "diskuterade åtgärder för vidareutveckling av förbindelserna mellan de båda partierna". Enligt vad SED sa officiellt, var dock förbindelserna mellan SED och VPK utmärkta - men det ska man självklart inte lita på

Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan att det Honeckerregimen föll

"Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning", var det budskap som VPK framförde

I Arbetaren 4/90 intervjuades Bertil Måbrink om varför han var närvarande vid jubileet. Efter mycket slingrande och förnekande, avslutande han intervjun med att säga, att:

"Jag kan hålla med om att så här efteråt när vi har alla fakta om bristande demokrati och korruption i DDR att det inte var så lyckat kanske. Det var inte bra. Men östtyskarna själva har ju varit okunniga om detta. Det är lätt att vara efterklok."

I VPK-information angav dock Måbrink som skäl till deltagandet, att den östtyska oppositionen (!) ville att VPK skulle bibehålla kontakten med SED och DDR

Det parti som VPK länge hade de allra bästa förbindelserna med, men som också blev de mest kontroversiella, var med Rumäniens Kommunistiska Parti. Redan sommaren 1971 besökte C-H Hermansson, Lars Werner och Eivor Marklund Bukarest. Hermansson talade på ett stort möte ihop med Ceausescu, och de gjorde gemensamma uttalanden om oberoende och icke-inblandning för de olika kommunistiska partierna

Medan de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen 1977 gynnande APK, var reaktionen från det rumänska partiet den rakt motsatta. Man inbjöd Bo Hammar till Rumänien, som där hade ett långt samtal med Ceausescu, vilket resulterade i ett rumänskt uttalande om stöd till VPK mot utbrytarna. Enligt VPK-information hade samtalen "bekräftat de förbättrade förbindelserna mellan de två partierna" och att de hävdat sin "gemensamma vilja att vidareutveckla och fördjupa de vänskapliga och solidariska förbindelserna mellan det rumänska kommunistpartiet och VPK i Sverige"

På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceausescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att "båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten"

Även vid VPK:s kongress 1981 fanns det en representant från Rumänien, som där framhöll vänskapen och det goda samarbetet med VPK. När Ceausescu fyllde 65 år 1983, skickade Werner personligen sina "varma gratulationer", med förhoppningen om "ännu många års framgångsrik verksamhet för dessa stora målsättningar (avspänning, nedrustning och fred)"

1984 besökte Hammar och Måbrink Bukarest. I en kommuniké, publicerad i den rumänska partitidningen Scinteia, underströks det att relationerna mellan de båda partierna "präglas av vänskap, solidaritet och samarbete. Båda parter uttryckte sin önskan att utveckla dessa förbindelser till ömsesidig fördel för de båda partierna, länderna och folken"

Från 1987 försämrades dock relationerna mellan VPK och RKP. Anledningen till detta var det i massmedia mycket omtalade fallet Stoican. En svensk kvinna, gift med en rumänsk man, protesterade mot att de rumänska myndigheterna inte tillät att hennes make och dotter fick resa till Sverige. VPK-ledningen kände sig uppenbarligen besvärad av trycket från allmänheten, för man instämde i protestkören

Från oktober 1988 protesterade man också emot diskrimineringen av den ungerska minoriteten i Rumänien. När stalinistregimerna började falla i Östeuropa, skärptes VPK:s ton emot Ceaucescudiktaturen också drastiskt. I en riksdagsmotion 1989-90 förklarades det, att Rumänien utvecklades i "totalitär riktning". I november 1989 förklarade Bertil Måbrink i riksdagen, att "även denna groteska samhällsstruktur och dess härskare kommer att smulas sönder av ett folkligt uppror"

I slutet av 1989 fördömde så Lars Werner "Ceausescus våldsregemente", varvid han kallade regimen ett "rent kejsarvansinne"

Men ännu när Rumäniens Kommunistiska Partis genomförde sin kongress i november 1989, skickade VPK ett hälsningstelegram. Året efter försökte partisekreteraren Kenneth Kvist förklara det hela med, att hälsningen inte riktades till partiet, utan till kongressombuden

Formuleringen - "Vi välkomnar den stora omvandling som pågår i många socialistiska länder. Glasnost och perestrojka öppnar perspektiv för socialismens förnyelse" - skulle enligt Kvist ses som en skarp kritik av den rumänska regimen. Måbrink försvarade kontakterna med att, andra partier gjort samma bedömning som VPK, nämligen "att man delvis var medveten om detta (bl a övergrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna), men såg genom fingrarna bara därför att Ceausescu hårdnackat vägrade underordna sig Moskva"

Sovjetunionen slutligen. Relationerna med det sovjetiska partiet var rätt svala, efter det att APK brutit sig loss. På 1978 års VPK-kongress prisade den sovjetiske delegaten vänskapen och solidariteten "mellan de svenska och sovjetiska kommunisterna"; en lagom neutral formulering, som kunde omfatta både VPK och APK. Relationerna irriterades också av att VPK kritiserat Sovjetunionen för dess invasion av Afghanistan och för den grundstötta sovjetiska ubåten U 137

VPK kritiserade också 1985 utplaceringen av sovjetiska kärnvapenbärande SS20-missiler i Östeuropa. I gengäld kritiserade det sovjetiska kommunistpartiet VPK 1981 för dess agerande i Polen, varvid VPK svarade med att man oroades "över vissa uttalanden i Polens socialistiska grannländer och där oroväckande paralleller har dragits med utvecklingen i Tjeckoslovakien 1968"

VPK sände också 1981 och 1983 "kamratliga" hälsningar till SUKP - enligt den nu gällande vänsterpartistiska tolkningsmodellen, så innebar detta en markering om att man bara hade "diplomatiska" förbindelser med det sovjetiska partiet och inget mera. Fast problemet är ju, att ingen annan än vänsterpartister uppfattar saken på det sättet...

Detta innebar dock inte ett stopp för resandet. När Brezjnev dog 1982 gjorde Werner ett officiellt uttalande, där han framhöll hans insatser för fred och avspänning. Vid Andropovs död förklarade Werner, att det var en "stor förlust för Sovjetunionen och dess kommunistiska parti", eftersom han introducerat "en rad viktiga och nödvändiga reformer"

Man deltog även vid begravningarna av de båda ledarna. När Sovjetunionen firade sitt 60-årsjubileum i november 1982 fanns VPK på plats; olika studiedelegationer besökte Sovjetunionen vid två tillfällen på hösten 1983, en gång i juni 1984 och en gång 1985; Lars Werner träffade SUKP på senhösten 1984; en fem personer stark miljödelegation åkte 1986; och samma år åkte partisekreteraren till en "vetenskaplig konferens" i Moskva. Tala om "diplomatiska förbindelser"!

Anledningen till att VPK och SUKP fortsatte att upprätthålla "kamratliga" förbindelser med varandra, visade sig delvis bero på pragmatiska orsaker. Sovjetunionen använde sig nämligen av VPK som förmedlare, när man ville komma i kontakt med viktiga svenska socialdemokrater eller andra intressanta personer. Men paradoxalt nog innebar Gorbatjovs makttillträde, att intresset för VPK från sovjetisk sida nästan helt försvann. Ville man ha kontakt med SAP, ja, då gick man direkt till källan och inte via VPK!

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att VPK:s relationer med broderpartierna inte har präglats av några djuplodande ideologiska och principiella överväganden, utan i stället av pragmatism och opportunism. När den allmänna opinionen har kritiserat olika företeelser, t ex invasionen av Tjeckoslovakien, militärkuppen i Polen eller Stoicanfallet i Rumänien, har VPK slutit upp bakom kritikerna. Men när det hela har lugnat ner sig, har VPK försökt normalisera förbindelserna igen.

När det gäller en rad länder, som Bulgarien, Ungern, Kina och Nordkorea, har VPK aldrig framfört någon kritik emot dem, utan tvärtom har man slösat med smickret när man beskrivit deras ledare. Detta trots att samhällssystemen i dessa länder inte kvalitativt har skiljt sig åt från de i Tjeckoslovakien och Polen. Först efter det att stalinistregimerna i Östeuropa slutgiltigt fallit, har VPK uttalat sitt totala fördömande av dem. Mindre hänsynsfulla personer skulle naturligtvis kalla detta "hyckleri"..

På 1990 års kongress nollställde Vänsterpartiet sina internationella förbindelser. Eller som Lars Werner uttryckte det i sitt tal:

"Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier - Kominterntraditionen är död och begraven"

Detta har avspeglats tydligt i den debatt som förts inom partiet. Det principiella fel man anser att man gjorde, var inte att man hade förbindelser med stalinistpartierna, utan att man hade utländska förbindelser över huvud taget, i synnerhet då medlemskapet i en international. Eftersom det är Lenin som förknippas med internationalismen och inte Stalin, är det "leninismen" som man kräver att Vänsterpartiet ska göra sig av med. Därför försöker Vänsterpartiet just nu framställa sig som ett genompräktigt, helyllesvenskt, genomreformistiskt parti. I det nya partiprogrammet står det: "Vår politik kan inte byggas på dogmer och beroende av utländska partier"

Däremot vill man förbättra FN, ESK (Europeiska säkerhetskonferensen). Europarådet och Nordiska rådet. Självklart finns det inte ett ord om behovet av en stark socialistisk arbetarinternational - däremot faktiskt att "internationellt fackligt samarbete blir allt viktigare i vår tid"! Nåja, helt isolerat har Vänsterpartiet inte varit. Man har haft kontakt med Socialistisk Folkeparti i Danmark, Sosialistisk Venstreparti i Norge, Vänsterförbundet i Finland och det franska kommunistpartiet

Vänsterpartiet har dock valt att ligga lågt, när det gäller Östeuropa. De enda gamla stalinistpartier man har haft kontakt med är PDS i Tyskland och de f d kommunistpartierna i Baltikum. Detta trots att även de andra öststatspartierna i regel har döpt om sig till "socialdemokrater", att de oftast för samma politik som Vänsterpartiet, samt att de har varit intresserade av att återuppta förbindelserna. Man ska dock inte utesluta att Vänsterpartiet i framtiden återknyter förbindelserna med åtskilliga av de forna broderpartierna, om det politiska klimatet i Sverige skulle tolerera detta. För Vänsterpartiet är, precis som tidigare, ett opportunistiskt parti - och det liket är med all säkerhet det sista man kommer att kasta ut ur garderoben...

Men det intressantaste med rapporten är egentligen inte alla fakta om hur vänsterpartisterna åkt skytteltrafik till Östeuropa, för det hade ju alla ändå ett visst hum om. Den är nämligen ett skolexempel på hur ett reformistiskt-opportunistiskt parti resonerar och agerar

Det visar hur det går, när ideologi och principer ersätts med diverse kortsiktiga manövrer och genvägar. Hur det går, när man medvetet ljuger eller döljer fakta. Hur det går, när man väljer att försöka reformera klassamhället genom ruttna kompromisser, i stället för att störta det. Tyvärr uppfattar väl knappast någon vänsterpartist rapporten på här sättet, utan enbart som ett bevis på att man "slutligen" rensat ut alla lik ur garderoben

Så här långt skulle man dock ändå vara fullt beredd att avge ett positivt omdöme om vänsterpartirapporten. Förvisso finns det invändningar mot både det ena och det andra. Men det är ju trots allt uppenbart, att arbetsgruppen eftersträvat att göra en intellektuellt hederlig produkt

Men så kommer man till Sven-Eric Liedmans "ovetenskapliga efterskrift" i rapporten. Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Enligt egen uppgift, har han aldrig varit medlem i VPK, utan bara varit sympatisör. Trots detta är hans korta efterskrift den del av rapporten, som mest inriktat sig på att diskutera de ideologiska frågor, som legat till grund för Vänsterpartiet

Få har väl betytt så mycket för spridningen av Karl Marx och Friedrich Engels verk i Sverige som Liedman. Ännu år 1987, i boken Positivism och marxism, förklarade Liedman, att det "talades ganska mycket om 'marxismens kris' på 1890-talet och kring 1900; bland dem som nyttjade uttrycket märks Georgij Plechanov och Georges Sorel. På 1920-talet blev uttrycket åter populärt liksom på 50-talet, och 70-talet."

Men Berlinmurens fall har fatt även denne lärde idéhistoriker att i praktiken döma ut marxismen fullständigt. Den ryska revolutionen genomfördes i ett perspektiv av att den behövde spridas till den omgivande världen, för att den skulle kunna överleva; detta var en allmänt vedertagen uppfattning under Kommunistiska Internationalens första år

"Den proletära internationalismen kräver för det första, att de intressen, som knyts till den proletära kampen i ett enskilt land, ska underordna sig de intressen, som knyts till kampen i världsmåttstock; för det andra kräver den, att de nationer, som hemfört segern över bourgeoisien, ska ha förmåga och vilja att frambringa de största nationella offer för att störta det internationella kapitalet", förklarade Lenin 1920

Men 1924 framlade Stalin sin teori om "socialism i ett land". Enligt den var Sovjetunionen tvärtom fullt kapabel att uppnå det socialistiska stadiet helt på egen hand, bara man uppvisade lite god vilja. Men det stannade inte vid detta

"En internationalist är utan förbehåll, utan tvekan, utan villkor, beredd till att beskydda Sovjetunionen", förklarade Stalin 1927. Sovjetunionens och det sovjetiska kommunistpartiets behov förklarades vara överordnade allt annat. Den som inte ställde upp på detta, stöttes ut ur Komintern. Men medan SKP/VPK/Vänsterpartiets praktiska arbete konstant utvecklades i pragmatisk-reformistisk riktning, fortsatte man på det teoretiska planet att tämligen okritiskt släpa med sig "socialismen i ett land" och andra av Stalin, Chrusjtjov, och Brezjnev, konstruerade dogmer. Detta är en av de viktigaste orsakerna till att Vänsterpartiet Kommunisterna bibehöll förbindelserna med partierna i Östeuropa ända fram till det bittra slutet

Som Liedman förklarar, ansågs det nämligen inom VPK som en självklarhet, "att den ryska revolutionen var en oåterkallelig händelse. Vad som än skulle ske, skulle Sovjet fortsätta att vara ett postrevolutionärt samhälle. Tolkat i traditionellt marxistiska termer skulle det dessutom representera ett högre stadium... Sovjetunionens fall innebär här det definitiva slutet på denna föreställningsvärld. Revolutionen kunde inte bara leda till ett uselt och omänskligt samhälle; den kunde också göras om intet. Den 'reellt existerande socialismen' kunde upphävas"

Vänsterpartiet skulle nu alltså vara berett att kasta teorin om socialism i ett land, och över huvud taget hela den dogmatiska, mekaniska och stalinistiska form av marxism, som kvarlevt inom partiet ännu in i våra dagar, över bord - det låter onekligen lovande! Men detta utslag av klarsynthet blev uppenbarligen för mycket för Liedman, för i stället drar han följande slutsats:

"Det innebär... att hela kategorin 'socialistiskt samhälle'... måste överges [!] ... Man kan och bör ha ideal, man kan och bör ha riktvisare för sin dagspolitik. Men man måste uppge alla tankar på ett samhälle där ens egna idéer tränger ut [?!] alla andras eller åtminstone förhindrar att de andras idéer kan förverkligas [?!]"

Fortfarande "tror" Liedman, att det finns klassmässiga konflikter i Sverige:

"Men det betyder inte att lösningen av konflikter skulle kunna ligga i den 'öppna och skoningslösa striden' som Marx, Engels, Lenin osv. menade"

Liedman går rent av så långt, att han kräver att alla "krigiska metaforer", som "strid" och "kamp", ska rensas ut ur partiets språkbruk:

"Menar partiet allvar med sin bekännelse till de demokratiska spelreglerna skorrar talet om skoningslös strid illa. Då gäller att genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida. Man kan inte tala som om man ständigt var inlåten i en envig på liv och död och samtidigt delta i förutsättningslösa förhandlingar."

Vänsterpartiet - det enda parti i Sverige, som inte kämpar för något! Marx då? Jodå, Liedman anser att mycket av det han sagt om "kapitalismens klasskaraktär, om tendenserna till monopol etc... fortfarande är giltigt."

Fast det skulle "behövas nya marxska analyser av det sena 1900-talets kapitalism, inspirerad av hans materialism men helt obunden av hans resultat och hans framtidsprognoser."

Men när det gäller det viktigaste hos Marx, hans revolutionära åskådning, "finns i dag ingenting att hämta hos Marx; varje klokt vänsterparti måste inse detta. Redan ryska revolutionen kunde förenas med Marx förutsägelser enbart genom Lenins hårdhänta retuschering; och det förhållandet att sedan denna revolution inte blev startsignalen för en världsrevolution kunde tvångsanknytas till den marxska föreställningsvärlden bara i och med Stalins gravt omarxistiska tes om 'revolutionen i ett land'."

Nu är dock Liedmans braskande upptäckter inte nya. Liknande fördömanden utstötte olika reformister och bakåtsträvare över den ryska revolutionen. Han nyupptäcker Eduard Bernstein, som 1899 utdömde allt revolutionärt inom den socialistiska ideologin och i stället proklamerade att "rörelsen är allt, målet intet"

Ja, Liedman tom hamnar på samma nivå som de vid sekelskiftet verksamma ultrareformistiska brittiska fabianerna. De var lika hängivna motståndare till allt vad kamp hette, som de var övertygade om det riktiga i att "genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida."

Lars-Arne Norborg var den på Vänsterpartiets kongress i januari 1993, som föredrog rapporten. Efteråt har han förklarat, att det var Liedmans avsnitt som han förväntade sig mest rabalder om. Men tvärtom visade det sig, att responsen för just det var helt översvallande bland kongressdeltagarna

Redan i sitt inledningstal prisade Lars Werner det, och när det var Gudrun Schymans tur att tala, beskrev hon Liedmans bidrag i närmast lyriska ordalag. Detta dock är inte fullt så märkligt, som Norborg upplevde det. Omvälvningarna i Östeuropa pulvriserade inte bara Berlinmuren, utan också alla de illusioner och fördomar, som VPK byggt upp under årens lopp

Under de följande tre åren har de villrådiga och övergivna vänsterpartisterna känt ett starkt psykologiskt behov av att få dem ersatta med nya illusioner. Liedmans inlägg, som upphöjer Vänsterpartiets hittillsvarande praktik till högsta teoretiska visdom, var förmodligen den bästa julklapp partiet kunde tänka sig. Aldrig förr har så få sidor, innehållande så mycket tvivelaktigt, fått ett sådant entusiastiskt mottagande..

John Andersson

Andra artikeln, från Socialistiskt Alternativ

Knappast en favorit i repris: Vänsterpartiets vitbok "Lik i garderoben?"

Med tanke den riksomfattande orkan som nu drar fram över landet kring Vänsterpartiets moderna historia i allmänhet och Lars Ohlys i synnerhet, så är det nästan omöjligt att hitta en större kontrast till denna än hur Vänsterpartiets vitbok om dess internationella förbindelser med titeln ”Lik i garderoben?” mottogs inför partikongressen 1993. Socialistiskt Alternativs medarbetare John Andersson som var med vid den presskonferens då vitboken presenterades för massmedia, ser tillbaka boken och dess innehåll.

På vissa håll inom Vänsterpartiet hävdar man numera att vitboken hade producerats av ett antal "oberoende forskare", men detta är en sanning med extremt mycket modifikation. Som vitboken själv framhåller utgjorde tre av medförfattarna – historikern Lars-Arne Norborg och statsvetaren Kent Lindkvist, båda verksamma vid Lunds universitet, samt den vid Göteborgs universitet aktive professorn i idé- och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman - "en från partiledningen fristående grupp av partiet närstående forskare": därtill kom lokalpolitikern ifrån Lund Ulf Nymark som gruppens sekreterare. Däremot hade de naturligtvis i uppdrag att genomföra arbetet på ett objektivt och vetenskapligt sätt.

Boken publicerades några veckor innan själva partikongressen, varvid det hölls en presskonferens i Malmö på Vänsterpartiets distriktsexpedition. Närvarande var två av författarna, Norborg och Lindkvist, samt den då i Skåne framträdande regionpolitikern Herman Schmid, sedermera EU-parlamentariker. Intresset från massmedia för presskonferensen mycket svalt; massmediauppbådet bestod av en (1) person - undertecknad, då representerande Socialistiska partiets (SP) tidning Internationalen...

Själva presskonferensen försiggick under vänliga och avslappnade former; Vänsterpartiet rent av bjöd på kaffe och kakor. Artigt, vänligt och professionellt framförde forskarna sina resultat, trots att alltså åhörarskaran numerärt sett var något begränsad. Kring 1992-93 uppfattade många det som att Vänsterpartiet fullständigt spelat ut sin roll på den politiska arenan och att det troligtvis skulle åka ur riksdagen i valet 1994. Eller som den ärkereaktionäre professorn i öststatskunskap Stefan Hedlund belåtet smackade fram det, "snart kommer detta äckliga lilla parti att ha försvunnit för gott". För den överväldigande delen av svenska media var Vänsterpartiets uppgörelse med den egna historien just då uppenbarligen lika upphetsande som 14 dagar gamla småfranska.

Vänsterpartiet och de tre ismerna

Den radikala och antistalinistiska vänstern drabbades oftast lika svårt som gamla Vpk av den våldsamma ideologiska högeroffensiv, som följde som i svallvågorna av järnridåns upplösning, Berlinmurens fall och Sovjetunionen kollaps. Inom SP var återverkningarna synnerligen svåra. Abstrakta och moraliska formler hade sedan länge använts inom partiet, istället för analys och faktamässigt korrekta beskrivningar av situationen i de realsocialistiska staterna. När så verkligheten hann upp SP 1989 blev krisen akut och häftig. På vissa håll inom partiet sågs det inträffade som en ny era av politisk ”vargavinter”, ett läge där högerkrafterna skulle få ohämmat svängrum under oöverskådlig tid och där det gällde för alla vänsterkrafter att kura ihop sig tillsammans för att kunna överleva katastrofen.

I valet 1991 tillät därför Vänsterpartiet samarbete på ett begränsat antal platser med ett antal utvalda SP-medlemmar - jag ingick dock inte i den gruppen! - en form av ”vänstersamverkan” som dock självdog så fort Vänsterpartiet började komma upp på fötter igen. I början av 1993 gillade många SP-are därför avsevärt mycket mera att publicera okritiska idolporträtt av ledande vänsterpartister som Gudrun Schyman och Annika Åhnberg i Internationalen än att komma med seriös kritik av Vänsterpartiet, så mitt nagelfarande av Vitboken togs därför inte nådigt upp.

Från min sida resulterade det i en förkrympt kommentar i marginalen om vitboken i Internationalen i samband med Vänsterpartiets kongress, samt en längre analys i partiets teoretiska tidskrift, alltså den som idag heter Röda Rummet. Tidskriftens dåvarande redaktör var dock måttligt imponerad av vad jag hade att säga, utan förklarade irriterat att han strukit vissa delar i den, eftersom artikeln enligt hans mening hade tillkommit enligt formeln ”argumenten tryter - höj rösten”!

Presskonferensen i Malmö kring Vitboken leddes av Herman Schmid, som genast demonstrerade de tre ismer som varit utmärkande för Vänsterpartiet och dess föregångare: instrumentalism, moralism och formalism. Med ett lätt faderligt tonfall framförde han sin åsikt, att Socialistiska partiet efter Berlinmurens fall saknade fortsatt grund för sin existens och att det naturligaste därför var att dess medlemmar sökte sig till Vänsterpartiet.

Uppenbarligen ansåg Schmid att SP enbart var en sorts klubb á la vapenvägrare, en samling moraliskt överkänsliga personer med bristande förmåga att kunna tänka logiskt och förnuftigt; alltså för folk som ansåg det viktigare att inte få kinderna besudlade med pussar av slemmiga gamla stalinister, än att kunna försvara socialismen som den nu såg ut. Att skillnaderna mellan mig och Schmid kunde vara av avsevärt mycket mera djupgående än så, att den kunde vara av principiell natur och därmed det berörde själva visionen av hur det socialistiska samhället skulle vara beskaffat, var uppenbarligen inget som han kunde föreställa sig.

Förlitade sig på ”tidigare forskning”

Det kvantitativt absolut största bidraget till vitboken stod den numera bortgångne historikern Lars-Arne Norborg för. Som författare till ett stort antal läroböcker i historia utmärks hans bidrag av en ledig stil, kombinerad med stora mängder fakta och korrekt känsla för kronologi. Det är fullt möjligt att läsa hans avsnitt som en introduktion till Vänsterpartiets historia.

De allvarliga invändningar som dock ändå dyker upp när man läser Norborgs uppsats inträffar när han övergår ifrån att beskriva det historiska förloppet, till att försöka analysera och förklara partiets agerande. Norborg var aktiv kristen och gick med i Vänsterpartiet först under de sista åren av hans liv. Hans egna sympatier för de olika antimarxistiska tendenser som av och till dykt upp inom partiet syns därför tydligt, i synnerhet då för Carl Lindhagen och hans "humanism" i det år 1917 bildade Socialdemokratiska Vänsterpartiet.

Dels förlitar sig Norborg som akademiker i hög grad på "tidigare forskning", trots att dessa forskare ibland enbart pratar högkvalificerad rappakalja. T.ex. för Norborg fram den norske statsvetaren Trond Gilberg och hans påstående om att staliniseringen av de skandinaviska kommunistpartierna hade sin grund i en kulturkrock mellan Komintern, som stod för "en kollektivistisk mentalitet med rötter i bysantinism, ortodoxi och tsardöme", vilket fullständigt stred emot nordbornas utpräglade "individualistiska och demokratiska bakgrund"!

För det tredje hade Norborg uttryckligen utelämnat "trotskistisk litteratur" eller annat material ifrån den antistalinistiska vänstern, trots att den kritik och historieskrivning som där förts normalt sett varit högst annorlunda är den antikommunism som borgerliga politiker och borgerliga forskare brukat framföra.

Stalinismen hade inte sin grund i den rysk-ortodoxa kyrkan och den tsaristiska despotin, även om det är korrekt att hel del av dess former senare återanvändes i den sovjetiska politiska kulturen, i synnerhet efter genombrottet för den högstalinistiska eran. Grunden ligger istället i att det uppstod ett privilegierat och konservativt socialt skikt - sovjetbyråkratin eller nomenklaturan - som inte ville vidareutveckla revolutionen utan tvärtom bromsa upp den, eftersom de själva var fullt nöjda med läget i Ryssland som det såg ut i början av 1920-talet.

På samma sätt saknas det en vettig förklaring om eurokommunismens uppkomst. Den har ingenting med att göra med mytologiska föreställningar om att Sverige, Norden och Europa under hundratals år varit demokratiska bålverk, utan på flera andra faktorer. Som Norborg själv kunde konstatera, märktes de första tendenserna till eurokommunism inom det svenska kommunistpartiet av redan på 1930-talet. Men denna tendens var inte unik för Sverige, utan visade sig även i andra västerländska kommunistpartier, efter det att Komintern hade skrotat den tidigare vänsteristiska politiken, där socialdemokratin utpekades som huvudfienden, för att istället övergå till folkfrontspolitik.

Total lydnad och praktisk arbetsfördelning

En arbetsfördelning genomfördes nu i praktiken, där de utländska kommunistpartierna uppvisade total lydnad gentemot Kreml, mot att de fick stor frihet att sköta inrikespolitiska frågor som den sovjetiska ledningen saknade direkt intresse för. För Stalin och de andra var svensk försvars- och utrikespolitik av centralt intresse, medan de knappast brydde sig om kollektivtrafiken i Stockholm och Göteborg. Som tack för sin oinskränkta lojalitet fick de utländska kommunistpartierna dessutom ekonomiskt stöd och andra privilegier, även om man kan anta att det sovjetiska partiet var mindre generöst gentemot SKP än t.ex. mot det amerikanska kommunistpartiet, där dess ordförande fick en stor villa med swimmingpool betald via den sovjetiska ambassaden i Washington!

De utländska kommunistpartiernas ursprungliga revolutionära inställning kom därför att bli väldigt relativ och helt beroende av de våldsamma svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken. 1929 var det fråga om att bekämpa alla och socialdemokratin och andra rivaliserande arbetarpartier i synnerhet. 1935 skulle man agera ihop med alla, inklusive borgerliga krafter, för att försvara demokratin gentemot fascismen. 1939 hamnade man i samma båt som Hitlers Tyskland, sedan blev Sovjetunionen 1941 plötsligt allierad med nazisternas övriga fiender.

1945 blev det fred och kommunistpartierna i Västeuropa hamnade ofta i koalitionsregeringar med borgerliga krafter, sedan blev det kallt krig kring 1947-48 och kommunisterna åkte ut ur regeringarna. Först var Tito i Jugoslavien och Mao i Kina nästan lika stora hjältar som Stalin, sedan fördömdes de för att vara nationalistiska avvikare. I alla dess svängningar följde det svenska kommunistpartiet lydigt med, inklusive när Chrusjtjov kom till makten och förklarade, att nu gällde "den fredliga samexistensen" mellan de socialistiska och de kapitalistiska samhällena.

Det revolutionära innehållet i det svenska kommunistpartiet budskap därmed kom att urvattnas intill obefintlighet, om än det formella språkbruket uppenbarligen fortfarande har gott om hängivna försvarare kvar inom Vänsterpartiet, precis som kanslisvenskan har det inom den svenska statsbyråkratin. Denna urvattning hade dock primärt ingenting att göra med mytologiska föreställningar om den ursvenska individualistiska och demokratiska kulturen, utan på att den sovjetiska ledningen föredrog ett socialt och politiskt lugnt Sverige före ett lite mera oroligt, ett som då kanske även formellt skulle uppge sin neutralitet och tillåta att Gotland omvandlades till en militärbas för NATO. Sedan är det naturligtvis en annan femma, att många inom SKP nog upplevde det kommunalpolitiska administrerandet av vatten- och avloppstaxor eller liknande som ren avkoppling, i jämförelse med att tvingas stå på barrikaderna och försvara den senaste halsbrytande förändringen i den sovjetiska utrikespolitiken…

Eurokommunism

SKP:s, VPK:s och Vänsterpartiets väg emot eurokommunismen - en idag uppenbarligen totalt bortglömd term, t.o.m. av Ohly! - behandlas i Norborgs framställning nästan endast på ett normativt sätt, alltså som den enda korrekta för svenska förhållanden. I själva verket är det oerhört viktigt att analysera och problematisera detta begrepp, som är så centralt för att förstå Vänsterpartiet.

Termen eurokommunism är egentligen fel, eftersom ett av de första kommunistpartier som slog in på den linjen var det japanska. Det kom dock att först och främst associeras med de italienska och spanska kommunistpartierna. Eurokommunism var egentligen inte en enhetlig politisk ideologi, utan istället en form av politisk kultur. Det utvecklades aldrig några nya teorier eller fastslogs några nya ideologiska doktriner som ifrågasatte den gamla stalinistiska tolkningen av "marxismen-leninismen", det förekom över huvud taget aldrig något tydligt markerat ideologiskt brott gentemot stalinismen. Inte ens det italienska partiet PCI, det parti som agerade mest självständigt, hade brutit totalt med det sovjetiska före Berlinmurens fall.

För de gamla stalinistiska partierna var försvaret av Sovjetunionen en närmast religiös plikt och det var helt otänkbart att man skulle ifrågasätta påbuden ifrån Kreml.

Eurokommunisterna hade en betydligt mera relativ syn. Det absoluta var nu det egna partiets intressen, medan man endast stödde den sovjetiska politiken i den mån den gynnade en själv. Dessutom infogades Sovjetunionen och de andra stalinistiska regimerna i ett mera luddigt "socialistiskt och antiimperialistiskt läger" som det var viktigt att vara solidariskt med eftersom det stod för progressiv utveckling, men som inte ansågs vara direkta förebilder för den svenska vägen till socialism. Relativismen visade sig väldigt tydligt när det gällde utrikes frågor, där de europeiska partierna ofta framförde kritik av vissa specifika delar av den sovjetiska utrikespolitiken.

Eurokommunismen hade inte sitt ursprung i några specifikt europeiska kulturella dygder, trots att många försökte framställa det så. När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 var det endast ett (1) europeiskt kommunistparti som helhjärtat stödde den, nämligen det i San Marino. Etniskt och kulturellt sett är San Marino lika italienskt som sin stora granne, så det kan ju inte vara där skillnaden låg.

Förklaringen är återigen historisk och materiell. Under tiden efter 1945 lyckades de europeiska kommunistpartierna bygga upp en begränsad men ändå högst verklig maktbas i nationella parlament, i lokala styren av städer och kommuner, fackföreningar och andra folkrörelser, inom det kulturella livet, etc., plus att många aktivt drogs in i skapandet av den välfärdsstat som blev norm för alla länder i Västeuropa.

Detta gav betydande makt för kommunistpartierna, inklusive när det gällde tillskotten till partikassorna. För de europeiska kommunistpartierna innebar det att de ekonomiska bidragen från det sovjetiska partiet inte alls blev lika livsnödvändiga som för kommunistpartierna i Afrika, Asien och Latinamerika. I vissa fall kunde de tvärtom upplevas som en belastning. Det italienska kommunistpartiet, som erövrade makten i stora städer som Bologna och hela regioner som Toscana och Emilia-Romagna, klarade sig bra utan allmosor ifrån det sovjetiska broderpartiet. Det är här grunden till eurokommunismen läggs och inte i några mytologiska föreställningarna om Europas långa tradition av demokrati och individualism.

Utpräglat anklagande tonläge

Ulf Nymarks inlaga - den framfördes i så ett utpräglat anklagande tonläge, så en juridisk term verkar vara på sin plats här! - berörde bara ett mycket begränsat område, nämligen hur man behandlade de så kallade realsocialistiska staterna på partikongresserna närmast innan Sovjetunionens upplösning. Nymark spelar numera en framträdande roll inom Vägval Vänster i Skåne och det är helt uppenbart att han varit i opposition ett bra tag.

Trots att det av och till har hävdats att förbindelserna med de gamla broderpartierna i praktiken hade upphört efter 1964 kunde Nymark påvisa, enbart genom att använda partiets verksamhetsberättelse, att det under åren 1982-84 vid 21 tillfällen förekommit officiellt utbyte mellan VPK och andra kommunistpartier. Under åren 1984-86 deltog partiledningen vid 17 tillfällen i resor för att besöka broderpartierna i de realsocialistiska länderna eller i mottagningar av delegationer därifrån. Vidare har Nymark på samtliga kongresser kunnat registrera hur kritiken emot diktaturerna i Östeuropa ständigt tonats ner eller relativiserats av ledningen. Så långt är allt väl.

Det stora problemet med Nymarks kritik är, att han resonerar utifrån ett abstrakt moraltänkande, precis som vilken liberal och borgerlig företrädare som helst. Det blir mera av en generell moralisk förkastelsedom över att man över huvud taget reste och hälsade på sådana förkastliga personer, än ett påvisande av vilka skadliga effekter detta utbyte hade för klasskampen och det politiska medvetandet i Sverige, effekter som nu efter Uppdrag Granskning återigen är våldsamt påtagliga. Kritiken av övergreppen i Öst kombineras samtidigt med en hållning gentemot det svenska politiska systemet som är så totalt okritisk, att den lika väl hade kunnat författas av Per T Ohlsson på Sydsvenskan. Det skulle inte förvåna mig, när väl Vägval Vänster beslutar sig för att övergå till att bli ett nytt parti, att detta med tiden kommer att stå på socialliberal grund.

Liedmans jeremiader

Det bidrag i vitboken, som varit det i särklass mest studerade och det som påverkat folk mest, är samtidigt det absolut sämsta, nämligen Sven-Eric Liedman och hans "ovetenskapliga efterskrift". I stort sett kan det klassificeras som en intellektuell form av härdsmälta. Liedman var en av de första som introducerade Marx på nytt i början av 1960-talet, alltså innan detta var på modet, och ingenting kan ta ifrån honom denna ära. Men han tillfälligtvis hamnade utanför den artificiella akademiska världen och tvingades konfrontera verkligheten kollapsade dukade den välkände professorn som ett korthus. På 14 sidor lyckas Liedman få ihop fler gråtmildhet och jeremiader än det finns i Bibelns Klagovisor. Det är inget smickrande resultat.

Som titeln anger, hade Liedman fått i uppdrag att göra en vetenskapligt grundad genomgång av Vänsterpartiets ideologiska historia. Istället valde han att göra en personlig betraktelse över livets meningslöshet. Texten är full av uttryck som "obegripligt", "svårt att förstå", "egendomligt", vilket hade varit lätt att förstå om det gällt en ren nybörjare och inte en professor med idéhistoria som levebröd.

Liedman våldsamma personliga kollision med ångvälten ifrån verkligheten ledde till att han framförde en strid ström av ovetenskapliga påståenden, uppenbarligen främst avsedda att vara lugnande medicin för den upprörde professor Liedmans matsmältningsapparat.

Hans första råd var att man bara skulle betrakta Marx som en tidsbunden människa, alltså en person som hade mycket att säga det kapitalistiska systemet som det såg ut på 1800-talet, men ingenting har att säga om det som existerar idag.

Vidare framhöll Liedman, att om man vidareutvecklade en sådan analys av dagens kapitalism skulle den vara vetenskaplig och inte politisk. Marx och marxismen skulle alltså drabbas av en total politisk avköning och enbart reduceras till ett antal akademiska metoder för att analysera världen.

För det tredje borde Vänsterpartiet rensa ut alla "militaristiska" drag, alltså allt tal om "kamp" och "strid", alltså sådant som kan ge mossiga professorer magsmärtor under pågående föreläsningar. Fast Liedmans motivering är förstås, att människors kamp för sina rättigheter bara leder till militarisering och diktatur. Det är bara genom goda argument som man vinner framgång, påstod han.

Den formella och parlamentariska demokratin ska inte längre betraktas för vad det är, en historisk utväxt på det kapitalistiska klassamhället, utan ska i god liberal anda anses stå över den socioekonomiska verklighet som vi lever. Revolution som begrepp skulle därför naturligtvis också skrotas.

Slutligen rekommenderar Liedman ett uppgivande av visionen om det klasslösa, socialistiska, samhället. I ett nytt inlägg på Vägval Vänsters hemsida nyligen, kallar han det rent av för en "ödesdiger dröm". Drömmen om ett radikalt annorlunda och bättre samhället kan endast leda till en katastrof. Typiskt är ju, att Liedman numera talar om "moderniteten", en term som flitigt används av vänsterreformistiska intellektuella och som omfattar alla samhällen som blivit kulturellt "moderna", där alltså såväl "moderna" kapitalistiska som socialistiska samhällen ingår.

På Vägval Vänster hemsida jämrar sig den gode professor Liedman över att Vänsterpartiet nöjde sig med Vitboken från 1992 och därefter inte åstadkommit någonting vidare när det gällt den egna historien. Med tanke på att hans eget bidrag till denna inskränkt sig till denna samling gnällvisor, plattityder och enfaldiga råd ifrån 1992 – därefter har den strängt upptagne professorn sysslat med mindre nervpåfrestande ämnen som "modernitetens idéhistoria", Kant, Rawls och analyser av den egna personen - så borde någon kanske någon vänlig människa upplysa honom om att man inte ska kasta sten i glashus…

Klart bästa bidraget

Statsvetaren Kent Lindkvists bidrag – VPK och de socialistiska regimerna - förelåg vid presskonferensen i december 1992 endast i form av ett enkelt kopierat kompendium och ingick alltså inte i den färdigtryckta boken, vilket dock inte var hans fel. Den ursprungliga medlemmen Bengt Schüllerqvist hade nämligen hoppat av i förtid, vilket innebar att surrogatet Lindkvist tvingades arbeta under onödigt stor tidspress. Ändå är det hans bidrag som är det mest intressanta och som innehåller ett försök till nytänkande.

Ett av de mest positiva inslagen i Lindkvists uppsats är att han placerar partiets födelse rätt såväl i tid och rum. Borgerliga forskare utgår i regel från en modell där de utländska kommunistpartierna i princip grundats som utlöpare ifrån det sovjetiska utrikesministeriet och det sovjetiska kommunistpartiet. Lindkvist framhåller istället, mycket korrekt, att det var världskriget 1914 som skapade det svenska och andra kommunistpartierna, genom att det separerade krigsmotståndarna ifrån krigsanhängarna inom arbetarrörelsen, samt att denna process startade först på nationell nivå, för att senare föras upp på internationell nivå.

Ett annan viktigt inslag är hans framhävande av partisplittringen 1929, då den gamla svenska sektionen av Komintern uteslöts och helt nytt Stalintroget kommunistparti fick rekonstrueras ifrån grunden. I praktiken hade samtliga av veteraner ifrån 1917 därmed utrensats och det nya partiet kom att utgöras av medlemmar vars världsåskådning och skolning helt hade influerats av stalinismen, medan SSV ifrån 1917 hade medlemmar med väldigt olika bakgrund och åsikter. 1929 års män kom att sätta sin tydliga prägel på partiet ända in i modern tid.

En annan tillgång är Lindkvists högst uppriktiga genomgång av VPK:s relationer till de östeuropeiska kommunistpartierna under 1970- och 80-talet, som utmärktes dels av att partiet svartsjukt försökte värna om dessa förbindelser gentemot konkurrenten APK, dels av att man av och till protesterade emot diverse övergrepp i Östeuropa, vilket oftast resulterade i att den sovjetiska ambassaden i sin tur ilsket protesterade emot att partiet lade sig i andra länders ”inre angelägenheter”. Men när det gäller protesterna emot övergreppen har detta med att göra med Vänsterpartiet Kommunisternas ständiga behov att försöka blidka den svenska opinionen, eller som Lindkvist mycket riktigt framhåller, att det gällde

- förhållanden som påverkat svensk utrikespolitik och som partiet fått klä skott för i svensk inrikespolitik. Därför har partiets agerande i dessa frågor också varit sammankopplat med ett inrikespolitiskt intresse av att kritisera olika socialistiska regimer.

Ökade misstroendet

Detta eklektiska agerande, alltså att man helt principlöst försökte sammanjämka olika linjer som egentligen var helt oförenliga, gav säkerligen viss själsro åt partiets medlemmar, men i allmänhetens ögon ökade detta tvärtom misstroendet gentemot VPK, eftersom partiet enbart framstod som lögnaktigt och opålitligt.

Denna eklekticism visade sig även på andra områden. Man upprätthöll kamratliga förbindelser med den nya stalinistiska regimen i Etiopien under Mengistu, samtidigt som man ville stödja befrielserörelsen i Eritrea – som Mengistu försökte krossa med våld…

Ett tydligt drag i VPK:s försvar av förbindelserna var, att man påstod att man gjorde mera gott än ont genom att upprätthålla dem. Därigenom kunde man på ett legitimt sätt också upprätthålla förbindelserna med oppositionen, plus att man kunde uppmuntra tendenser till demokratisering av samhällena, ökat miljömedvetande hos de styrande stalinisterna, etc. Det stora problemet med den teorin var, att Vänsterpartiet fortfarande inte verkar kunna peka ut ett enda positivt konkret resultat av den politiken!

”Man måste i detta sammanhang konstatera att det föreligger en brist inom partiet på samhällsvetenskaplig analys av de socialistiska samhällena”

konstaterar Lindkvist återigen helt nyktert. Detta berodde dock inte främst på resursbrist, utan på en medveten linje ifrån partiet, för vid

”åtskilliga tillfällen avvisades motioner om utvärderingar av de socialistiska länderna, men partistyrelsen tar avstånd ifrån detta genom att hänvisa till att partiet inte vill göra några generella värderingar av socialistiska regimer och partier: ’När vi har anledning att framföra kritik gör vi det av omsorg om socialismen… VPK är motståndare till att göra allmänna fördömanden av det ena eller andra partiet.’”

Partiledningens strategi gick alltså ut på att minimera all form av analys av de stalinistiska samhällena, eftersom man med rätta misstänkte att återverkningarna för partiet enbart skulle bli katastrofala. Det gällde alltså att hålla så låg profil som möjligt och endast ta ställning när man var tvungen till detta. När så Berlinmuren helt plötsligt föll ”1989 drabbades VPK av ord- och handlingsförlamning, där 1964 års linje bröt samman i samma takt som de folkliga upproren störtade de realsocialistiska regimerna. VPK:s språkbruk om de f d socialistiska regimerna blev nu sådant som man aldrig tidigare hört om dessa regimer – och som partiet t o m genom kongressbeslut avvisat. När de väl störtats talade partiet om Ceausescu som kejsare, om regimerna som diktaturer, om en misslyckad kommandoekonomi. Förbindelserna med partierna bröt helt samman, även med de mer reformkommunistiska element som tog över makten inom de forna kommunistiska partierna i Östeuropa.”

Kent Lindkvist bidrag till Vitboken är det klart bästa, om än allt inte är helt bra, framför allt beroende på att han fortfarande befann sig helt inom gamla VPK:s teoretiska ramar. Men där fanns i alla fall ett allvarligt försök att bryta ny mark och att dessutom utan att man samtidigt förkastade den socialistiska visionen. Här finns trådar som seriösa personer fortfarande kan ta tag i.

Nivån verkar ha sänkts

Vitboken "Lik i garderoben?" var alltså ett tidvis synnerligen mediokert försök ifrån Vänsterpartiets sida att få rätsida på den egna historien, men på vissa håll kanske man rent av uppfattade den som ett ärligt första försök och någonting som med tiden skulle kunna leda till konstruktiva resultat. Alltså inte bara ett försök sopa det hela under mattan för tid och evighet och att förklara, att på 1993 års kongress gjorde vi fullständigt upp med stalinismen.

Tyvärr, med tanke på partisekreteraren Pernilla Zethraeus uttalanden om att stalinismen inom partiet handlade om ”grabbig bastubadarkultur”, verkar den analytiska nivån inom Vänsterpartiet att ha sänkts högst påtagligt jämfört Vitboken ifrån 1992.

För problemet för Vänsterpartiet står skrivet med eldskrift i skyn: är partiet på allvar förmöget att ta itu med sin egen historia - och dessutom på ett sätt så att man inte som Vägval Vänster hamnar i en halvliberal återvändsgränd?

John Andersson

Socialistiskt Alternativ 031104 

Efterord hösten 2006

Kommentar

Några undrar förmodligen, varför jag har skrivit två olika recensioner av Vänsterpartiets gamla Vitbok: är det någon form av tvångsfobi jag har, som visar sig i att jag med elva års mellanrum måste ta upp den?

Naturligtvis inte! Anledningen till att det blivit två stycken, med ibland ganska olika infallsvinklar, beror på två olika saker. För det första hade jag inte kvar originalet till den första artikeln från 1993: det verkar vara Socialistiska partiets egen ekorre Anders Svensson som sett till att den blivit inskannad och upptagen i SP:s arkiv. Dels tillkom den andra artikeln vid ett tillfälle då Vänsterpartiets historia på nytt blivit hett stoff, samtidigt som samhället förändrat sig en hel del sedan Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning.

Artikeln från 1993 präglas i hög grad av att jag då var medlem i Socialistiska partiet, men samtidigt extremt kritisk till den linje som partiet då förde och som jag ansåg gick ut på att agera dörrmatta åt Vänsterpartiets ledning. Ännu mera reagerade jag på att man på vissa håll inom SP gick ännu längre och ville att partiet skulle gå upp i det ”reformerade” Vänsterpartiet. En då synnerligen prominent partimedlem målade rent av upp en vision om ”ett nytt, brett, arbetarparti” som innehöll honom själv, Vägval Vänsters Johan Lönnroth och miljöpartiets dåvarande språkrör och superkverulant Birger Schlaug – tala om politisk skvader! Mitt missnöje ledde till att jag året efter, 1994, bröt med SP och bildade Arbetarmakt.

Föga förvånande mottogs min recension i Fjärde Internationalen oftast med kompakt tystnad inom Socialistiska partiet, eftersom den de facto var ett lika kraftfullt angrepp på SP:s partiledning som på Vänsterpartiet. Faktiskt hade jag det lite svårt att få den publicerad: FI:s dåvarande redaktör Gus Kaage hade nog hellre sett att den hamnat i papperskorgen och strök en del partier i texten, som han ansåg var skolexempel på ”Argumenten tryter – höj rösten!” I slutet av artikel, när jag tar upp Sven-Erik Liedmans del i Vitboken, så finns det meningar som därför kan se lite underliga ut. Jag tror dock aldrig att strykningarna gällde själva sakframställningen, utan bara ”överlöpningar” i min argumentation.

Jag har gått igenom artikeln från 1993 och korrekturläst den, eftersom ett antal fel hade smugit sig in i den, antagligen som ett resultat av ett problem redan vid konverteringen av artikeln. Jag har dock inte lagt till eller dragit ifrån någonting i sak.

Artikeln från 2004 kan därför upplevas som betydligt mera avslappnad i sin stil, trots den historiska process som jag varit delaktig i. Medan jag 1993 jag var kompakt motståndare till varje tanke på inträde i Vänsterpartiet hade jag gjort en organisatorisk helomvändning efter att ha blivit utesluten ur Arbetarmakt år 2001 och just det, blivit medlem i Vänsterpartiet - större ironiker än historien finns inte!

Sejouren blev dock endast fem månader lång, sedan upptäckte Vänsterpartiets ledning att det fanns en sabotör och infiltratör i deras led, vilken bland annat hade lyckats kvadda den valkonferens som partiet höll i Skåne 2002. Sedan åkte jag ut, punkt slut.

Återigen har dock den ironiska historien visat sig på styva linan, vilket inneburit att min relation till många enskilda vänsterpartister är påfallande gott. Ett mycket talande exempel är att Henning Süssner, en medlem som står Flamman väldigt nära, hörde av sig och frågade om han fick länka till min artikel om Vitboken, vilket han naturligtvis fick. Henkes kommentar finns för övrigt här:
http://henke-s.blogspot.com/2005/08/idtorka-rder-inte.html

Henning var faktiskt mycket vänlig och framhöll att artikeln hade varit mycket intressant och gett nya tankevinklar till honom. Det är inte var dag som man bjuds på sådant generöst beröm, så det gäller att passa på! Kanske ett första steg till ett sundare debattklimat inom den svenska vänstern…?

John Andersson



Huvudmeny

Tidskrifter

(C) 2016 Marxistarkiv