Socialistiska partiets partistyrelse om valet 2006
Tillsammans mot högerpolitik och främlingsfientlighet!
Efter framgångarna för högern och de främlingsfientliga Sverigedemokraterna i valet 2006 är vänsterns uppgift klar: att samla motståndet från alla som drabbas av högerpolitik och främlingsfientlighet och med den kraften som bas bygga ett alternativ för en politisk vänsteroffensiv som röjer vägen för ett socialistiskt samhälle.
Det säger Socialistiska Partiets styrelse i en resolution antagen på partistyrelsemötet i helgen, där valutgången av naturliga skäl var den allt överskuggande frågan.
1. Arbetarrörelsen och vänsterkrafterna har lidit ett valnederlag. Ett samlat högerblock har tagit över regeringsmakten och i många kommuner och landsting. Av detta följer en skärpt högeroffensiv. Den gemensamma välfärden, socialförsäkringarna och arbetsrätten kommer att attackeras. Allmänna värderingar om solidaritet, jämlikhet och samhällsansvar kommer att ifrågasättas än mer, utrikespolitiken bli än mer Bush-vänlig.
2. Högerns frammarsch innebar också framsteg för Sverigedemokraterna. De har nått en styrka där de blivit en politisk faktor i landet och risken finns att de tar riksdagsmandat i nästa val. Genom det partistöd de nu får kan de föra ut sina budskap och bygga upp sina organisationer i en helt annan takt än tidigare. Därmed riskerar den fördämning att brista som skilt svensk politik mot kontinentens, där högerpopulistiska och invandrarfientliga partier har en parlamentarisk ställning.
Framgångar för öppet främlingsfientliga rörelser har skett i det vakuum som högerpolitik, sociala nedskärningar och arbetslöshet lämnat efter sig. Att protester mot maktlöshet och social otrygghet kanaliserats av främlingsfientliga krafter är ett svårt bakslag för arbetarrörelsen och vänstern.
3. Socialdemokratin och den ”röd-gröna” regeringskoalitionen bär ett tungt ansvar för valnederlaget. Åren av sociala nedskärningar, växande klyftor och massarbetslöshet har satt sina spår. Det är den grundläggande orsaken till valnederlaget.
Att framställa tillståndet i landet som gott var ett illusionsnummer som överlämnade samhällskritiken åt högern. Göran Perssons ledarstil, medias kampanjer och högerns nya välfärdsprofil har bidragit till resultatet. I avsaknad av alternativ sökte sig många höger ut.
4. Vänsteralternativen till socialdemokratin lyckades inte hindra överströmningen. Vänsterpartiets kombination av medansvar för regeringspolitiken och en skärpt retorisk vänsterprofil bidrog till förlust av nära en tredjedel av väljarna. Radikalism i ord och medansvar för växande klyftor och arbetslöshet i handling är en förödande kombination.
Feministiskt Initiativ, som vann en del vänsterröster och i vissa fall antog en viss vänsterprofil, sökte avsiktligt skilja kön från klass. Följden blev en feminism som inte tycktes angå massorna av dubbelt förtryckta kvinnor. Mediadrevet i samband med partibildandets interna strider bidrog till att F! marginaliserades.
Den utomparlamentariska vänstern kunde, trots en handfull lokala undantag, inte förändra trenden. Även denna miljö drabbades av flera röstmässiga tillbakagångar (tillexempel KP i Göteborg och på andra håll) vilket gör kontrasterna desto mer anmärkningsvärda till lokala framgångar för Rättvisepartiet Socialisterna (Luleå och Haninge) samt Socialistiska Partiet (Västervik, Vimmerby, Jönköping).
5. Landets arbetare och låginkomsttagare, arbetarrörelsen och vänstern, befinner sig med valutgången i ett svårt läge. Högeroffensiven tvingar alla till eftertanke, självrannsakan och dialog. Inte för att upplösa perspektiv och tillsammans sjunka ned i kraftlös samtalsterapi, utan för att finna handlingsvägar ut ur alternativlösheten; vägar som kan nå fram till de massor av befolkningen som idag vänder arbetarrörelsen och vänstern ryggen – i besvikelse eller likgiltighet.
Låt de följande månaderna bli en ”arbetarklassens eftervalsdebatt” som engagerar alla socialister, sympatisörer och arbetskamrater varhelst det är möjligt. Öppna all arbetar- och vänstermedia för debatt och erfarenhetsbyte, arrangera möten och forum, bjud in medkämpar och rivaler!
6. Redan avtecknar sig skilda slutsatser av bakslaget. Inom socialdemokratin och bland så kallade ”förnyare” kring vänsterpartiet höjs röster som efterlyser ”modernisering” av Tony Blairs typ. Boven i dramat utgörs, enligt detta sätt att se, av ”föråldrad klasskampsideologi”.
Inom delar av vänstern efterlyses istället motsatsen; en tydligare utåtriktad och sammangjuten socialistisk eller kommunistisk ideologisk profil.
Vi socialister är av en annan uppfattning. Tony Blairpolitikens tid är över: det är i själva verket denna anpassning till marknadsliberalismen som undergrävt arbetarrörelsens ställning. Att ytterligare skärpa anpassningen vore en gåva till högern och främlingsfienderna.
Men inte heller en allmänt skarpare ideologisk vänsterprofil utgör något omedelbart svar, åtminstone inte i masspolitiken.
För socialister med ambition att nå ut till dagens arbetarklass måste den första och främsta uppgiften utgöras av ett grundläggningsarbete. Att återsamla arbetare och arbetslösa kring ett minimum av gemensamt intresse och gemensam strävan måste vara vår främsta uppgift. Inga pretentiösa ideologiska barriärer får ställas i vägen för detta. Stopp för fortsatt högerpolitik och utförsäljning av den gemensamma välfärden, ökad jämlikhet istället för växande klyftor, trygga arbeten åt alla istället för utstämpling och lönedumpning. Det hör till dagens utgångspunkter.
7. Högeroffensiven kommer att slå hårt i vardagen; mot försörjning, sociala skyddsnät och andra levnadsmöjligheter. Återhämtningen av arbetarrörelsen som organisation och medvetenhet måste ske med det som utgångspunkt: Att syna och bemöta högerpolitiken just där den slår, att lära sig argumentera och göra motstånd tillsammans, att därmed göra gemensamma erfarenheter i tanke och handling, det utgör förutsättningen för en socialistisk förnyelse i djupare mening; en förnyelse med förankring i vår tids arbetarklass.
Den ideologiska, programmatiska och fysiska ansträngningen måste rikta sig mot denna uppgift. Att utveckla svaren på vardagens frågor i arbetarklassen, att grundligt och pedagogiskt bemöta högeroffensiven argument för argument, att söka vägar att förena motstånd i handling – från fackliga sammanhang till sociala protester – men också att skapa lokala forum där arbetare och arbetslösa, unga och äldre, kan komma samman för att utbyta erfarenheter.
Det handlar inte om att bygga upp ideologiska vänsterfronter eller koalitioner utan om att samla de socialister och vänstersinnade som vill nå ”massorna”, som skyr isoleringen, sekterismen och frasradikalismen och vägrar låta sin socialistiska övertygelse förvandlas till de slutna sällskapens eller subkulturell identitet.
Vi måste tillsammans – över organisationsgränserna – samla till motstånd mot högerpolitiken, bygga sociala rörelser för att vända samhällsutvecklingen, och utveckla en socialistisk politik för 2000-talet.