Nederlaget för arbetarrörelsens partier kunde förutses för länge sedan; det blev till och med mindre än befarat. Trots tal om en fantastisk högkonjunktur i många år är många otrygga och arbetslösa, samtidigt som klassklyftorna växer. Valförlusten beror på den socialdemokratiska regeringens bankrutt, menar Socialistiska Partiets ledning i en första analys av valresultatet.

En längre analys av valresultatet och socialisternas uppgifter kommer att diskuteras på helgens partistyrelsemöte, och presenteras under nästa vecka.

Systemskiftet i svensk politik inleddes under den socialdemokratiska regeringen i början av av 1980-talet. Med privatiseringar och avregleringar – inte minst av kreditmarknaden - satte s-toppen i allt större utsträckning sitt hopp till marknaden som styrmedel.
Det mest centrala i detta skifte var att målet om full sysselsättning övergavs, och att politiken inte längre skulle användas som ett styrmedel för att hålla folk i arbete. Regeringen Carlsson gick över till så kallad ”normpolitik”, vilket genast syntes i stigande arbetslöshet.
S-regeringen föll på arbetslösheten i valet för 1991 och regeringen Bildts inträde. Valet 91 var ett av arbetarrörelsens sämsta någonsin: V+S fick strax över 42%, Mp åkte ur och ersattes av högerpopulistiska Ny Demokrati.

Efter att S lagt av bommen från de nyliberala dammluckorna slängdes de nu upp på vid gavel, något som förstärktes av den ekonomiska krisen. Socialdemokraterna gick med på blocköverskridande uppgörelser (”krispaketen”) där de sociala nedskärningarna var extrema. Offentliga sektorn hårdbantades. Nyliberalismen slog igenom på allvar.

När krisen ebbat ut efter tre år med negativ tillväxt och en alarmerande hög arbetslöshet, vände väljarna åter till S 1994 (S+V fick över 50%). Detta i förhoppningen om att åtminstone något av det gamla skulle restaureras. Men så blev det inte. Den offentliga sektorn fortsatte krympa som andel av den totala ekonomin, arbetslösheten var permanent hög, och ett självpåtvingat budgettak hindrade effektivt politikerna från att agera i någon annan riktning än den nyliberala.
Detta ledde till att väljarna övergav S ytterligare en gång, men vände sig nu åt vänster i valet 1998 – V fick 12%. Men V hade ingen strategi för att utmana S, och den nyliberala linjen fortsatte. En situation hade uppstått där väljarna till sist insett att de valda politikerna inte påverkade mycket längre, utan makten låg någon annanstans. Skillnaderna mellan blocken var små efter att hela spektrat förskjutits åt höger – undantaget vissa keynesianska rester i V var det full uppslutning kring systemskiftet.

I årets val, efter ytterligare en periods S-styre var väljarna trötta på den sittande regeringen, och med M:s nya ”arbetar”-profil var skräcken för högern inte lika stor längre. Det här valet är den logiska slutpunkten på det systemskifte som genomförts under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar de senaste två decennierna.

Läs också Narrow victory for the Swedish right i International Viewpoint.