Artikel ur Arbetarmakt nr 3/2006
Feministiskt initiativ förtjänar ingen röst från socialister
av Gunnar Westin
Feministiskt initiativ (Fi) är en av uppstickarna i riksdagsvalet. Tidigare i år höll partiet konferens där en lista med partiets riksdagskandidater röstades fram, totalt 58 namn. Toppar gör vänsterpartiets förre ledare Gudrun Schyman, följd av Devrim Mavi, f.d. journalist på Kommunalarbetaren. På tredje plats finns Maria Carlshamre, avhoppare från folkpartiet. Fi går till val på att bekämpa könsmaktsordningen. I valmanifestet förklarar man hur detta ska gå till: Feminismen ska föras in i riksdagen. Detta genom att föra in ett feministiskt perspektiv på de viktigaste politiska områdena. Huvudfrågorna rör kampen mot kvinnors lägre löner och kvinnors orättvisa ställning i arbetslivet, mot mäns våld mot kvinnor, för en individualiserad föräldraförsäkring, ett samhällsbyggande som utgår från kvinnors villkor och, sist men inte minst, kampen för en värld ”fri från diskriminering”.
Vad betyder då detta? Rent allmänt låter det som krav som vilken socialist som helst borde ge stöd. Fi har också i tidigare programskrivelser rest många viktiga frågor. I den meningen tycks partiet fylla ett tomrum. Men för att krav ska ha an verklig innebörd måste de vara kopplade till en strategi som kan förverkliga dem. Krav kan vinnas genom kamp, och då måste de drivas inom ramen för ett program som syftar till att flytta fram arbetarklassens positioner.
Genom att aktivt mobilisera i massorganisationer och ställa krav på arbetarrörelsens ledning skulle Fi kunna röra om och bli en verklig röst för arbetarkvinnorna. Men det är på denna punkt som Fi misslyckas, gång efter annan. Formuleringar såsom ”rätten till arbete” är precis lika vaga som i SAP:s eller v:s reformistiska program. Valmanifestet i stort framstår som abstrakt. När man formulerar krav så är det bra om de, tagna för sig, är någorlunda konkreta. Detta räcker förvisso inte, konkreta krav måste i sin tur kopplas till en strategi, men det skulle göra det lättare för att förstå vad partiet verkligen står för. Men utvecklingen mot allt mer abstrakta krav signalerar i Fi:s fall ytterligare en reträtt från alla ambitioner på att driva klassfrågor. Så har exempelvis kravet på 6 timmars arbetsdag på senare tid ersatts med det mer godtyckliga kravet på ”arbetstidsförkortning” för kvinnor.
Allt som allt visar detta på Fi:s fortsatta utveckling till ett småborgerligt feministiskt parti. Överhuvudtaget nämns klass bara en gång i valmanifestet, och då som en maktordning som det är viktigt att vara medveten om. Det är en läpparnas bekännelse som om något vittnar om partiets bakgrund inom vänstern. Fi är inte intresserade av att driva en klasspolitik som utgår från de arbetande massornas, bland dem arbetarkvinnornas, intressen. Det är inte intresserat av att konfrontera kapitalismen, kvinnoförtryckets ekonomiska och samhälleliga grundval.
Avsaknaden av en strategi som utgår från de förtrycktas kamp märks inte minst i ett uttalande från partiet rörande Israels terrorkrig mot Libanon (daterat den 24 juli). Medan man kritiserar Israels ”oproportionerliga våld” misslyckas man med att klart ta ställning för den försvarskamp Hizbollah för och kräver istället att båda sidorna ska avbryta kampen och påbörja fredsförhandlingar.
Även om Fi betonar vikten av att kvinnor måste spela en roll i skapandet av en ”hållbar fred” så gör detta inte uttalandet mycket bättre. Det är tydligt att man inte har något alternativ till den reaktionära fredslösning som stormakterna förespråkar, vilket skulle innebära avväpning av det libanesiska motståndet (Hizbollah) samtidigt som den sionistiska apartheidstaten Israel lämnas orörd.
Fi förtjänar inga röster från arbetarklassens kvinnor och män i valet. Det är, bakom allt sitt frasmakeri, ett hinder för att förena kvinnokampen med klasskampen. Då partiet dessutom saknar något som helst betydande stöd i arbetarrörelsen vore det meningslöst att uppmana till en röst på det som ett sätt att hålla dem ansvariga för denna politik och för att avslöja dem.
Alla de som vill medverka till att föra ut kvinnokampen i arbetarrörelsen borde ändå ta upp flertalet av de krav partiet utvecklat hittills – för sex timmars arbetsdag som man ju tidigare krävde, för individuell föräldraförsäkring, fasta heltidsanställningar, billigare boenden, stöd åt kvinnor som flyr misshandlande män, konkreta åtgärder mot diskriminering av HBT-personer osv. Dessa krav och flera andra måste införlivas i ett revolutionärt program för arbetarkvinnornas och hela klassens frigörelse.