Artikel ur tidningen Internationalen (Socialistiska partiet)

Avslöja SD-bluffen!

Ledare onsdag 27 september
Text: Ledarredaktionen

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Samma vecka som Sverigedemokraterna får ett nationellt genombrott – med nästan 3 procent i riksdagsvalet och representantion i uppemot 100 kommuner – sänder SVT:s Uppdrag Granskning ett reportage om s-regeringen och de apatiska flyktingbarnen.

Reportaget visar hur regeringens expert drog slutsatser på grundval av rykten, bland annat spridda av en läkare som är uttalad motståndare till invandring. De främlingsfientliga påståendena om barn som simulerade och föräldrar som förgiftade sina barn till livshotande tillstånd spreds sedan vidare av den ansvariga ministern Barbro Holmberg.

Sverigedemokraterna beskriver sig gärna som ett parti motarbetat av media och det politiska etablissemanget. Och det är sant, om man ser till SD som organisation. Men ser man istället till de politiska frågor som partiet driver är det välunderstött, både av media och politiker. Socialdemokraterna talar om asylsimulanter, folkpartiet om invandrare som vägrar integration. Kvällspressen och TV 3 skrämmer med en ständigt ökande, ständigt mer hotfull brottslighet, understödda av till exempel en Maud Olofsson som vilt flaxande halkar runt i våldtäktsstatistiken. Och från Washington, London och Rom hörs mullret från krigstrummorna som ackompanjerar det moderna korståget mot muslimerna.
Sverigedemokraterna framställer sig gärna som den lilla människans parti, som en David i kamp mot etablissemangets Goliat. Imagen har varit framgångsrik. En utredning som gjorts på uppdrag av Integrationsverket visar att SD haft lätt att vinna mandat i kommuner som dominerats av tillverkningsindustri och som drabbats av nedskärningar, liksom i landsbygdskommuner med låg inkomstnivå.

En Sifo-undersökning som SD själva beställt visar att 13 procent av tillfrågade LO-medlemmar skulle kunna tänka sig att rösta på partiet, och lika stor är andelen bland hushåll med en inkomst under 250 000 per år.
Sverigedemokraterna har vunnit framgångar i samma takt som de lagt den rena rasismen och fascismen bakom sig, och i takt med att den nazianstrukna grupp som en gång grundade partiet exporterats till Nationaldemokraterna.
SD är framgångsrikt som högerpopulitiskt missnöjesparti. De säger sig värna om pensionärer, funktionshindrade, kvinnor och svenska arbetare. Men i verkligheten finns ingenting bakom deras retorik – all omtanke leder bara fram till en sak: invandringen. SD är ett enfrågeparti vars funktion är att kanalisera berättigad ilska och frustration bort från motstånd mot etablissemangets nyliberala politik, bort från verkliga socialistiska lösningar på de tillbakatrycktas problem; till angrepp på andra förtryckta grupper.

För arbetarrörelsen är uppgiften klar: vi måste avslöja Sverigedemokraternas bluff. Men det räcker inte. Det går inte att vinna opinionen enbart genom att visa att någon annans politik är dålig, vilket inte minst vänsterblockets nederlag mot alliansen i senaste valet visar.
Vi måste kombinera vårt arbete mot rasism och för en generös invandringspolitik med oförsonlig kamp mot nedskärningar och försämringar för arbetare och låginkomsttagare.
Vi måste visa i praktiken att parollen ”gemensam kamp för gemensam välfärd” är ett mer effektivt vapen än moskéförbud och kommunala språktest.

Högerpopulisterna skördar där nyliberalerna har sått. Det ger socialister en tredje uppgift. För SD:s skörd föll inte från himmelen. Deras åker röjdes av regeringarna Palme och Carlsson på 80-talet; den plogades, såddes och harvades av regeringen Bildt på 90-talet och sedan dess har den vårdats av tre regeringar Persson, understödda av v och mp. Kampen mot högerpopulismen är en kamp om opinionen bland arbetare och låginkomstagare. I den kampen är det viktigaste verktyget byggandet av ett socialistiskt klasskampsalternativ.

Den här nyheten är från Internationalen
( http://www.internationalen.se/)