Ur Röda Rummet nr 2 2007

Kjell Östberg

Det var rätt att göra uppror!

Den vänstervåg som brukar gå under samlingsbegreppet 1968 bar inom sig en mängd olika rörelser och uttryck. Den organisation som var navet i den svenska radikalise­rings­processen var FNL-rörelsen. I minsta köping kunde man i början av 1970-talet se FNL-are med bössa och Vietnambulletin. Att över tre miljoner svenskar skrev på en namninsamling för amerikanskt bombstopp och att alla riksdagspartier ställde sig bakom detta visar på vilken opinionsbildande kraft FNL-rörelsen var. Åke Kilanders bok Vietnam var nära är ett försök att skriva denna rörelses historia. Kjell Östberg granskar försöket.

När en gammal 68:a läser Vietnam var nära, En berättelse om solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975 av Åke Kilander (Leopard förlag) känns det ibland som allt stått stilla, som någon lagt en stor glaskupa över tiden. Genom boken kan man nära följa utvecklingen för en av 1900-talets verkligt betydelsefulla rörelser, De Förenade FNL-grupperna, DFFG.

En av de stora förtjänsterna med Vietnam var nära är att man i detalj kan studera denna utveckling, och inte bara i ord. Boken är vackert formgiven och rikt illustrerad med suggestiva demonstrationsbilder och ett stort antal affischer i färg.

FNL-rörelsen var långt ifrån det enda uttrycket för tidens radikalisering, men den var den största, mest uppmärksammade, bäst organiserade och den som gjorde störst avtryck i tiden. Den har därför kommit att framstå som arketypen för 60-rörelserna och fungerade ofta som modell för andra. Samtidigt, och det perspektivet framkommer sällan i boken, skedde ett oavbrutet samspel och utbyte av erfarenheter mellan de olika rörelserna. Och DFFG hade viktiga föregångare i till exempel antiapartheidrörelsen och Kampanjen mot atomvapen.

Ett intressant fenomen är den roll Vietnam-rörelsen spelade för den gradvisa upptrappningen av kampformerna. Våren 1965 dök de första demonstranterna upp utanför USA:s ambassad. På sommaren samma år flyttade demonstranterna in till Hötorget i centrala Stockholm, där man under bryska former blev bortforslade av polis. Demonstrationer av detta slag var fort­farande ett främmande inslag i det svenska folkhemmet, men en av FNL-rörelsens främsta insatser var att man bidrog till att återerövra gator och torg för politisk opinionsbildning. Samtidigt ägde det steg för steg rum en utveckling mot mer militanta former. Representanter för USA utsattes för omfattande protester varhelst de visade sig, inte sällan kastades ägg, tomater och en och annan surströmming mot ambassadörer och andra diplomater. Däremot förekom som regel ingen form av fysiskt våld från Vietnamaktivisternas sida, sådant stod istället vanligtvis polisen för. Länge kritiserade DFFG oförsonligt den dubbla socialdemo­kratiska politiken gentemot USA och framförde krav som erkännande av Nordvietnam och FNL, bistånd till Vietnam och politisk asyl åt de amerikanska Vietnamdesertörerna. I flera fall var kampen framgångsrik, och framför allt lyckades FNL-rörelsen vara en ständig böld i häcken på regeringen. Tage och Geijer – Lyndons lakejer var en av de paroller som fick allra störst genomslag.

En viktig orsak till FNL-rörelsens starka genomslag var det kraftfulla stöd man hade hos tidens tongivande intellektuella och konstnärer. Tidningarnas debattsidor svämmade över av artiklar av Lars Forssell, Sara Lidman eller Jan Myrdal, på gatorna och i Folkets hus sjöng Fred Åkerström och Cornelis Wreesvijk, på opinionsmötena spelade Narren och Fria Pro, affischerna ritades av ledande konstnärer och så vidare.

Ostkupan

Men det var ändå inte bland de intellektuella som kampen om Vietnamopinionen avgjordes. Till bokens förtjänster hör att man får följa en rörelse i dagligt arbete. Också här var DFFG pådrivande i utvecklingen av aktivistiska arbetsformer. Under de första åren fattades alla beslut på stormöten. Så småningom skedde en övergång till folkrörelsens mer traditionella organisationsformer, men det aktivistiska arbetssättet fördjupades. Vietnam-bulletinen såldes utanför hundratals systembolag och Domusvaruhus, stenciler drogs, affischer trycktes och klistrades, studiecirklar hölls, teachins organiserades och demonstrationer genomfördes över hela landet. 10 miljoner samlades in på postgirokonto 400 499 och Vietnambulletinen såldes som mest i 50 000 exemplar. Även om DFFG kunde mobilisera många tiotusentals till sina demonstrationer redovisar boken den lite förvånande uppgiften att man som mest ändå inte hade mer än drygt 2 000 medlemmar.

Men att boken så troget återspeglar tankar och stämningar som är 30-40 år gamla är inte utan problem. En konsekvens av att låta en ostkupa ligga på för länge är att det som från början var lite unket och ankommet efter en tid blir skämt. Det gäller i högsta grad också för denna bok. Den är slående fri från omvärderingar och självkritik.

En stor del av boken består av intervjuer med den tidens ledande aktivister. Inte minst i dem känns det verkligen som om man är förflyttad 35 år tillbaka i tiden och åter diskuterar med de trosvissa maoister som angav tonen i DFFG. Men argument och värderingar som kan vara begripliga eller åtminstone förlåtliga när de används av engagerade tonåringar i en överhettad tid blir groteska när de upprepas av grånande gummor och gubbar. Här kallas fortfarande de unga studenter i Lund som i mitten på 1960-talet ifrågasatte det maoistiska projektet som den själv­klaraste sak i världen för ”Lundapesten” och de som stödde KFML(r) kallades ”likvidatorer”.

Ett huvudtema i den hjältesaga som boken vill berätta är den framgångsrika formen att bygga en bred enhetsfront som DFFG representerade. Det framhålls att genom de korrekta parollerna USA ut ur Vietnam, Stöd FNL och Bekämpa USA-imperialismen lyckades de clartéister som var pådrivande vid DFFG:s tillkomst hitta precis den rätta plattformen för att mobilisera ett maximalt brett stöd för Vietnam och det var kring dessa paroller som sedan den exemplariska enhetsfronten byggdes.

Men det var naturligtvis inte genom kluriga eller politiskt korrekta paroller som Vietnam-rörelsen fick sitt genomslag. Det var genom hårt arbete, massaktioner, skicklig organisering och ett tålmodigt opinionsarbete.

Vad man av någon anledning glömmer att berätta i detta sammanhang är att den maoistiska/stalinistiska synen på enhetsfrontsarbete som DFFG anslöts till också förutsätter att enhetsfronten står under ledning av det kommunistiska partiet. Redan från början stod DFFG under sträng kontroll från den maoistiska rörelsen i Sverige, inledningsvis Clarté och snart också från KFML (som sedemera bytte namn till SKP). Den som läser KFML:s proto­koll vid denna tid kan i detalj följa hur partledningen lägger ner stora ansträngningar på att försäkra sig om att ”politiskt säkra” personer, alltså maoister, har en betryggande majoritet i de ledande organen. KFML:s arbetsutskott håller regelbundna fraktionsmöten med DFFG:s förbundsstyrelse för att kunna ge den rätta vägledningen.

Över huvud taget är det (upp)rörande att se med vilken omsorg bokens författare 35 år senare fortfarande försöker förneka att DFFG politiskt stod under de svenska maoisternas politiska ledning. I kapitlet om DFFG:s förhållande till de politiska partierna ägnas nästan sju sidor åt socialdemokraterna, två sidor åt centerpartiet, en och en halv åt vänsterpartiet och tio rader år KFML/SKP. Kontentan är att ”KFML/SKP:s förhållande till FNL-rörelsen var odramatiskt, såtillvida att det alltid stödde DFFG:s politik och arbete”

En konsekvens av den maoistiska ledningens hårda knytning till Kina är att det absurt nog inte i första hand var de vietnamesiska intressena som styrde DFFG:s politiska linje, utan Pekings. En bit in på 1970-talet beskrivs i boken hur DFFG:s ledning plötsligt ifrågasätter parollen ”Bekämpa USA-imperialismen”. Istället lyfter man fram ”socialimperialismen”, alltså Sovjet­unionen – det land som utan jämförelse givit vietnameserna det största materiella stödet – som ett allt större hot mot världens folk.

Anledningen till att en av FNL-rörelsens grundsatser plötsligt ifrågasätts är naturligtvis inte att USA-imperialismen ändrat karaktär eller att den stalinistiska byråkratin i Moskva utsatts för någon drastisk förvandling. Orsaken är istället att Kinas utrikespolitik genomgått en kraftig förskjutning. Mao och Chou En-Lai har mitt under Vietnamkriget under stora heders­betygelser mottagit presidenten Nixon och krigets store arkitekt Henry Kissinger på stats­besök och utropat ”kamp mot socialimperialismen” som utrikespolitikens huvudsyfte. Lydigt följde de svenska maoisterna efter, och tvekade inte att försöka pressa på Vietnamrörelsen denna politik.

Man kan ha olika uppfattningar om det kloka i att ha parollen om ”Krossa USA-imperialismen” i plattformen för en enhetsorganisation. Man kan ha ännu fler kritiska uppfatt­ningar om att också dra in kampen mot Sovjetunionen. Men det tragiska är att vad som var politiskt korrekt, i huvudsak var en anpassning till Kinas skiftande utrikespolitiska intressen, och dessa intressen i allt väsentligt förmedlades av KFML/SKP.

En av dem som reagerade hårdast mot dessa svängar var Sara Lidman. Henne har boken, liksom DFFG hade, svårt att hantera. Sara Lidman var utan tvekan den viktigaste, mest välformulerade och mest respekterade av alla de intellektuella som engagerade sig för Vietnam, men hon tillhörde inte de ”politiskt säkra”, som maoisterna kallade varandra. Framför allt var hon till 100 procent lojal med vietnameserna och tvekade inte att säga ifrån när den maoistiska supermaktsteorin hotade stödet till Vietnam. Boken kan naturligtvis inte ifrågasätta Sara Lidmans betydelse, istället försöker man att patetiskt bakvägen begå ett psykologsikt karaktärsmord på henne. Genom att i sammanhanget fullständigt omotiverat citera vad en författare tidigare skrivit beskrivs hon som en ”förbryllande” människa. ”Hennes åsiktsbildning färgades säkert också av hennes nära vänskap med ’gammelkommunister’ … hennes livs stora kärlek var en sådan man.” Man får veta att: ”hon hade en stark fadersgestalt – kanske kunde hon bara älska en man som var lik hennes pappa”. DFFG.s store hjälte är istället Jan Myrdal. Om denne rättrogne maoists kärleksliv eller fadersbindningar får vi av någon anledning inte veta ett vitten…

Ett av de mer sinistra uttrycken för det maoistiska inflytandet över DFFG var hetsjakten mot trotskisterna. Hela den historien ska inte kommenteras här (den finns för övrigt förtjänstfullt dokumenterad på www. marxistarkiv.se > Sverige > Vietnamrörelsen).

I korthet nekades medlemmar i trotskistiska organisationer medlemskap i DFFG på grund av deras förmenta inställning till DFFG:s frontpolitik. För att hitta stöd för denna linje reprodu­cerade DFFG den klassiska stalinistiska antitrotskismen. Utan att tveka använde man sig av argument och belägg som framställts av Stalins hejdukar i samband med Moskvarätte­gångarna under den stora terrorns höjdpunkt i slutet på 1930-talet. Men med formuleringar som ”med tanke på de historiska erfarenheterna av trotskismen” eller ”jag satt länge … och läste in mig på trotskismen och dess historia särskilt under 1930- och 40-talen” rättfärdigar boken åter inte bara DFFG:s politik utan också argument från stalinismen under dess värsta förfallsperiod.

Jag har läst Vietnam var nära i flera läsarter. Först som gammal aktivist som med glädje tagit del av livfulla skildringar från en tid när allt var kamp och lust. Sedan som forskare som studerat boken som exempel på hur en rörelsens självbild utvecklas och med stegrad för­undran studerat hur konstant den varit hos dem som kommit till tals i boken, hur lite av reflexion eller självkritik som redovisas. Men mot slutet av boken är det andra känslor som tar överhanden.

Under rubriken Resultatet gör författaren en internationell utblick. Här vet självöverskatt­ningen inga gränser. Han hyllar den svenska Vietnamrörelsens framträdande roll och fortsätter:

”I länder som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike samlades Vietnamrörelsen till stora protestaktioner vid enstaka tillfällen… men däremellan bedrevs lite eller inget regelbundet opinionsarbete…Därför förmådde inte rörelserna i dessa länder nämnvärt påverka regerings­politiken.”

Man tror inte sina ögon.

Orsaken till FNL:s seger finns naturligtvis i första hand att söka i det vietnamesiska folkets heroiska kamp under trettio år. Men utan den mäktiga antikrigsrörelsen i USA hade utgången av kriget blivit betydligt mer utdragen och osäker.

Från 1965 drog demonstrationerna i våg efter våg över den amerikanska kontinenten. När demonstrationerna kulminerade hösten 1969 deltog många miljoner människor, bara i Washington närmare en miljon; de största mobiliseringarna någonsin i USA:s historia. Denna mäktiga proteströrelse var en mycket viktig orsak till att Nixon beslöt att påbörja hemdragan­det av de amerikanska soldaterna. När han våren 1970 invaderade Kambodja blev svaret omedelbart nya massdemonstrationer, och i samband med dödsskjutningarna vid Kent State University gick fyra miljoner studenter ut i strejk.

Det är sant att inga maoistiska sekter lyckades ta ledningen över dessa massrörelser, även om försök gjordes. I stället byggdes breda koalitioner av kväkare, krigsveteraner, vänsterakti­vister, studenter, svarta medborgarrättsorganisationer och snart också fackföreningar. Och istället för sterila diskussioner om korrekta plattformar samlades den under den oslagbart korta: Out now!

Man undrar om vietnameserna anser att det hemdragande av en halv miljon amerikanska soldater som den amerikanska antikrigsrörelsen på ett avgörande sätt lyckades bidra till var ett framgångsrikt sätt att påverka regeringspolitiken eller inte.