Filmen. Dom över död man.

Nazistmotståndaren Segerstedt i Troells mangel.

Dom över död man (2012). Regi: Jan Troell. Manuskript: Jan Troell, Klaus Rifbjerg. Producent: Francy Suntinger. Skådespelare: Jesper Christensen (Torgny Segerstedt), Pernilla August (Maja Forssman), Peter Andersson (Christian Günther), Björn Granath (Axel Forssman) m.fl. Produktion: Filmlance International, Nordisk Film m.fl. (Sverige, Norge). Svartvit, svenskt tal. 126 min.

Jan Troell har i sin film Dom över död man tagit sig an en aspekt av den kollektiva skuldkänslan som det svenska nazistmedlöperiet under andra världskriget har vållat svenskarna.

En efter en såg Sverige sina grannländer drabbas av onda stormakter; först Finland, som anfölls av Sovjetunionen, sedan Danmark och Norge, som kom under tysk ockupation och led under suveränitetskränkningar och förtryck. I den svenska medverkande tystnaden minns man dock särskilt en röst som höjdes mot Adolf Hitler, nämligen chefredaktören Torgny Segerstedt på Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Med avstamp i Kenne Fants biografi [1] över Segerstedt har Jan Troell i samarbete med den danske författaren Klaus Rifbjerg skapat ett personporträtt över mannen i form av ett kammarspel, som särskilt fokuserar på personen Segerstedt och kvinnorna i hans liv.

Ingen tål närgången granskning

Enligt Segerstedts samtida kritiker kom hans utövande av pressfriheten att äventyra svensk neutralitet och goda relationer till Tyskland. I filmen yttrar även statsministern Per Albin Hansson orden: “ibland tjänar man pressfriheten bäst genom att hålla tyst”. Då Hitler utnämns till rikskansler år 1933 skriver Segerstedt i en ledare att Hitler är “en förolämpning” och får en påföljande not av Hermann Göring, i vilken han varnas för att sätta vänskapen mellan det tyska och det svenska folket på spel. Från denna stund ända till Segerstedts död i mars 1945 består hans liv av ett tilltagande trakasseri både från vettskrämda svenska myndigheter och självaste kungen, som alla gärna vill förse honom med munkavle. Men Troells film Dom överdöd man handlar dock överraskande lite om detta.

Filmen inleds i klassisk uppfostrande stil med sensmoralen “ingen människa tål en närgången granskning” ett citat som härstammar från Torgny Segerstedt själv. Troell utforskar det moraliskt dubiösa i hans agerande – hans tvivelaktiga personliga motivationer för att föra högljudd kamp mot fascismen mitt i den svenska tystnaden. Dom över död man är just “en närgången granskning” av den tyranniska familjefadern, kompulsiva vänsterprasslaren och narcissistiska megalomanen Segerstedt. Hans nobla föresats, kampen mot nazismen, ses snarare som ett utslag av maktbegär. I tillägg kommer hans öppna affär med den rika svenska judinnan Maja Forssman, som var gift med Axel Forssman, en medlem av styrelsen i Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Maja Forssman utövade betydlig makt över tidningens innehåll både genom sin man och genom Segerstedt. “Ni har ju Hitler”, säger Segerstedts bittra fru om honom och älskarinnan. Filmtiteln härstammar ur den poetiska Eddan, som också citeras av Segerstedt i filmen: “Fä dör, fränder dör, även själv skiljes de hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man”. Drömmen om det ärofyllda eftermälet utpekas som Segerstedts drivkraft snarare än idealism. Troell visar oss målningar av S:t Göran och draken som senare utväxlas mot en skämtteckning av Segerstedt som Don Quixote i kamp mot väderkvarnarna. Under filmens lopp plågas Segerstedt av vålnader, bland annat hans mor som dog för egen hand då Segerstedt var liten, samt hans hustru och älskarinna, vilka båda tynar bort under filmens lopp efter att de blivit övergivna av honom. Hans tre hundar är de enda som han förmår uttrycka odelad kärlek till, medan människorna antingen delas in i allierade, fiender eller blotta belastningar.

Jan Troells personskildringar

I vanlig Troell-stil befolkas filmen av en skandinavisk stjärntrupp, bland annat gestaltas Segerstedt av dansken Jesper Christensen,[2] med en föga dold brytning. Det utsökta fotografiet ger filmen en kylig och rigid upphöjdhet, som ytterligare stegras av filmens gravallvarliga stråkmusik och Klaus Rifbjers och Jan Troells litterära dialog. I sitt fokus på personskildring är Dom över död man i många avseenden ett systerverk till Troells Hamsun [3]. Där förde Troell närmast ett försvarstal till den i efterkrigstiden utstötta norska författaren och nazistvurmaren Knut Hamsun, som entusiastiskt stödde det norska fascistpartiet, uppmanade landets motståndsmän att lägga ner sina vapen under den tyska ockupationen och skrev en varm gravskrift till Hitler på dennes dödsdag. Hos Troell är det dock bilden av Hamsun som den åldrande och lite gaggiga fosterlandsälskande romantikern på villospår som dominerar. I den nyaste filmen däremot går Troell nådlöst nazistmotståndaren Segerstedt i sömmarna som privatperson; den dåliga fadern, svekfulla äkta mannen och agitatören som är bländad av sin personliga fåfänga. På sin dödsbädd år 1945 vill Segerstedt veta om Hitler dött än; hans kamp mot nazismen verkar inte vara annat än personlig segrarlust över sin motspelare. När hans dotter berättar en vit lögn och säger ja, ger Segerstedt upp livet med ett triumferande uttryck.

Tröttsam filmupplevelse

Det är nog inte så att Troell har haft tvivelaktiga politiska motiv för att ifrågasätta Torgny Segerstedt som samvetets röst i Neutralitetssverige. Filmen ger sig snarare in på att i detalj utforska en komplicerad, plågad man och hans bevekelsegrunder, och slutligen skildras Segerstedts framför allt utifrån en vilja att förstå, inte döma (filmens namn till trots). Men det stela uttrycket i Dom över död man – den pregnanta dialogen där varje replik uttalas med eftertryck, en betydelseladdad blick och en tät tystnad, påsmord med patetisk stråkmusik och övertydlig bild- och korsklippningssymbolik – utgör en väldigt tröttsam filmupplevelse. När bilderna, dialogen och musiken inte samverkar, utan bara var på sitt sätt säger samma sak, blir resultatet en övermättad film som inte lyckas få åskådaren med i dramat på ett känsloplan. Och därför är det också så pass frusterande att den Stora historien – den dubbelmoraliska svenska kollaborationen med Tyskland och strypandet av pressfriheten – i stort sett läggs åsido till förmån för den Lilla historien om den misslyckade människan Torgny Segerstedt.

Ny Tid (Helsingfors) 20 maj 2013. Redigering och noter Per-Erik Wentus.

Noter

[1] Kenne Fant. Torgny Segerstedt. En levnadsskildring. Stockholm: Atlantis, 2007. - 379 sid.

[2] Känd från bl.a. Lars von Triers film Melancholia (2011).

[3] Hamsun (1996). Regi: Jan Troell. Manuskript: Jan-Olov Enquist, Jan Troell. Producent: Erik Crone. Skådespelare: Max von Sydow (Knut Hamsun), Ghita Nörby (Marie, Hamsuns hustru) Anette Hoff (Elinor, Hamsuns dotter), Sverre Anker Ousdal (Vidkun Quisling) m.fl. Produktion: Nordisk Film, Merkur Film, Svensk Filmindustri. m.fl. (Sverige, Danmark, Norge) Färg. Norskt, svenskt, tyskt tal. 159 min. DVD.