Ur Aftonbladet 2012-09-21

Kjell Östberg: Nya dokumentären spelar med i Moderaternas historieförvanskning

Palme (2012). Regi & manuskript: Maud Nycander, Kristina Lindström. Producent: Fredrik Heinig, Mattias Nohrborg. Dokumentär. Produktion: St Paul Film (Sverige). Färg, svart/vitt, svenskt tal. 103 min.



Fredrik Reinfeldt avslutade sin regeringsförklaring i tisdags med att parafrasera Olof Palme: ”Tillsammans ska vi göra ett bra land bättre.” Tidigare har Reinfeldt försökt stjäla av Tage Erlander, Per Albin och Hjalmar Branting.

Men att också Palme skulle inkorporeras i de oblyga försöken att göra välfärdsstaten till en del av det moderata idéarvet kan verka mer förvånande. Det är inte länge sedan Reinfeldts företrädare deltog i demoniseringen av Palme – Gösta Bohman jämförde honom med landsförrädaren Alkibiades. När Ulf Adelsohn skriver om Palmes ”kejsarvansinne” eller Gösta Bohman om ”hans infama, hans perfida, hans hämningslösa och nästa besinningslösa angrepp på sina motståndare”, är det uppenbart att de lade bränsle på rykteskampanjerna om hans psykiska ohälsa.

Nu låter det annorlunda.

Det oförsonliga hatet mot Palme finns med i Kristina Lindströms och Maud Nycanders film Palme, en dokumentär som välförtjänt drar fulla hus på 110 biografer runt om i landet. Filmen har hyllats med rätta. Lindström och Nycander ger ett levande och brett porträtt av 1900-talets främsta svenska politiker och återuppväcker dessutom en tid när vi fortfarande trodde att politiken kunde förändra världen. Regissörerna menar att de inte driver någon speciell tes, att deras syfte är att skapa ett sammansatt porträtt av människan och tiden. Tyvärr tenderar de i själva verket att reproducera en historieskrivning som otydliggör de politiska motsättningarna under Palmes tid.

Palmes första femtio år görs till en okomplicerad framgångshistoria. Han utvecklas i takt med det moderna Sverige i en atmosfär av socialliberal konsensus under socialdemokratisk ledning. Palme själv tillskrivs få självständiga uppfattningar. ”Min politiska ideologi är att man ska leva så anständigt som möjligt”, får han säga.

På 70-talet kommer grus i maskineriet. Välfärd och jämlikhet har gått för långt, arbetarna får för höga löneökningar och kräver ekonomisk demokrati. Välfärdsstaten har nått vägs ände. Oemotsagda får några av de intervjuade säga, att en kursändring mot en mer marknadsorienterad politik blev nödvändig. Att det pågick en hård strid kring detta inom Palmes rörelse kan ingen ana.

Palme sägs vara överklasspojken som ”skapade världens mest jämställda land”. Hur då? undrar man. Vi får veta att han var för kärnkraft och mot löntagarfonder, men i övrigt? Vad brann han för som utbildningsminister? Hur ville han utforma den ekonomiska demokratin? Men framför allt: jämställdhetspolitiken försvinner helt. Om Palmes åsikter i dagens viktiga frågor lämnas vi ovetande: Ingen utförsäljning av statliga företag och i stället för ”Kentucky Fried Children” Lex Pysslingen som förbjöd vinster i välfärden.

Den ideologiska Palme reduceras till utrikespolitik, i huvudsak Vietnam och kampen mot apartheid. Men vad ansåg han om Sveriges hemliga samarbete med Nato eller om vapenexport? Rekordåren illustreras med bygget av svenska stridsflygplan, men hur gick det till när Palme körde över sitt parti för att få dessa plan byggda? Om detta tiger filmen, trots att många klipp och många personer skulle kunna berätta och komplicera bilden.

Fram tonar Palme som en socialliberal mittenpolitiker, den bild som etablerats av Henrik Berggren. ”En Kennedy från Östermalm” för att låna Olle Svennings träffande formulering.

Det pågår i dag en kamp om historien. Borgerligheten vill kidnappa den svenska välfärdsstaten och inkludera den i en berättelse där Tage Erlander och Fredrik Reinfeldt blir landsfäder – ja nu till och med den tidigare så kontroversielle Palme.

Bort med högerns motstånd mot allt från rösträtt till längre semester. Bort med de sociala striderna och kämpande folkliga rörelser. Och här spelar filmen med. Den rörelse Palme representerade företräds av en grupp grånade herrar. Och den massiva sociala mobilisering som under 1970-talet pressade på rörelsen och drev fram de mest omfattande sociala reformer som någonsin genomförts – kvinnorörelsen viktigast av alla – illustreras av kårhus­ockupanter och några långhåriga ynglingar med Stalinporträtt.

Nu, när Lindström och Nycander med sin storslagna och gripande film visat att suget efter politiker som inte bara är produkter av PR-konsulter och spinndoktorer uppenbarligen är så stort, vore det vore synd om detta blev en ny generations bild av Palme och hans tid.

Kjell Östberg

Professor i historia på Södertörns högskola