Boken Hermit in Paris

Chansen är liten att 18 december i år kommer att firas världen över, åtminstone inte såsom förr, för en Ioseb Besarionis Dze Dzjughasjvili (1), världskänd som Stalin. Då – på stalinismens höjdpunkt – organiserade sig miljontals människor världen över under hans politiska doktrin, döpt till marxismen-leninismen. Många var beredda att dö för honom, andra att mörda honom. Stalins inflytande var stort, skrämmande stort.

En av hans efterföljare var den välkände italienske författaren Italio Calvino (1923 – 1985). (2)

Italo Calvino. Hermit in Paris. Autobiographical writings. Översättning Martin McLanghlin. New York: Mariner Books, [2003] 2014. -272 sid. Häftad utgåva, Penguin Classics [2011].

När den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov 1956 på den 20:de partikongressen sa att föregångarens sinnelag varit sjukt, väckte det mer än uppseende i den kommunistiska världsrörelsen. (3) Efter Sovjetunionens intåg och nerkuvandet av upproret i Ungern samma år utlöstes en djupgående kris i den stalinistiska rörelsen. En del gav upp politiken, andra sökte sig till socialdemokratin Många blev kvar och inledde en kamp mot kommunistiska fritänkare. En av dem som lämnade var Calvino.

Italo Calvino minns tiden mycket väl. 1979 publicerade han en essä i La Repubblica, en av de betydelsefulla tidningarna i Italien. Essän kom att ingå i hans Eremita a Parigi. Pagino autobiografiche som änkan Esther Judith Singer postumt lät utge 1994. Boken består, med hennes förord, av 12 självbiografiska stycken som hon hade funnit i en mapp.

Av en anteckning, skriver änkan, måste det ha varit Calvinos önskan att styckena skulle ges ut. “De handlar tveklöst, om de viktigaste händelserna i hans liv, med den bestämda meningen att för oss exakt förklara de politiska, litterära och extensiella övervägandena varför och när besluten togs”.

I synnerhet gäller detta stycket 'Was I a Stalinist too?'. Inledningsvis berättar Calvino att när han bröt med stalinismen. “Jag var en av dem som lämnade det kommunistiska partiet 1956-57 eftersom partiet inte avstaliniserades snabbt nog. Men vad sa jag då när Stalin levde, och stalinismen i de kommunistiska partierna accepterades, utan frågor?”

Stalin var i begynnelsen, för den unge 22-årige Calvino, mannen som satt tillsammans med Churchill och Roosevelt i fåtöljerna på Jaltakonferensen efter det andra världskriget 1945. Det var också då han anslöt sig till kommunistpartiet. Vad som hade skett därförinnan (striden mot Trotskij, de omfattande utrensningarna, avrättningarna … ) var för honom något som hade hänt och som han kände inte angick honom. De negativa följder som de hade, säger han, hade kriget sopat bort. Kriget hade även sopat bort den i tiden närmare liggande händelsen som den antifascistiskt skolade kommunistgenerationen, lite äldre än han själv, hade konfronterats med – Stalins pakt med Hitler 1939. Allt var inaktuellt. Nu var det andra saker som gällde “Kommunismen hade blivit en mäktig flod i vilken historien flödade, fjärran från den brådstörtade och motsättningsfyllda kurs den hade i början”.

Men hur reagerade då en författare som Calvino på den litterära återvändsgränden – den pamflettartade socialistiska realismen? Han såg den som ett sidospår förorsakat av övernitiska byråkrater, att den socialistiska realismen just kännetecknade stalinismen såsom den i realiteten var, nej det hade han inte märkt. Hans motstånd, säger han, bestod i att skapa något som kunde tjäna som modell för morgondagens samhällsvärderingar. (4) I sanning lite krystat när han säger att “Stalinismen hade makten och de stora förenklingarnas begränsningar”. Förenklingar vari så många författare hängav sig åt med stor entusiasm.

Efter Calvinos uttåg ur partiet försvann politiken som det centrala temat i hans liv. Hur ser han då tillbaka på sin stalinistiska period när han 1979 tittar tillbaka? Han undflyr ingalunda frågan.

“Jag vill avsluta med att säga att jag har varit stalinist (även om det var mycket på mitt eget sätt) och att det inte var av någon tillfällighet. Det fanns på den tiden element som var karakteristiska för epoken och som var en del av mig. Jag tror inte på sådant som är lätt, snabbt, spontant, improviserat, kort sagt en snabblunch. Jag tror på styrkan i det långsamma, lugna, envisa, på det som saknar fanatism och entusiasm. Jag tror inte på någon frigörelse varken individuell eller kollektiv som kan uppnås utan kostnaden av självdisciplin, eget skapande eller möda. Om detta sätt att tänka ses som stalinistiskt för en del människor, så nåväl, jag kommer inte att ha någon som helst svårighet att tillstå att i den meningen har jag fortfarande stalinism i mig.”

Den som strävar efter ett dylikt lidelsefritt fundament och samtidigt vill vara en revolutionär kommer kanske att finna detta hos stalinismen eller hos partier som har sina rötter i den. Alternativa -ismer såsom trotskismen kan, i den jämförelsen, endast då beskrivas som en föränderlighets röra ... alltså förutsättningen för en folklig frihetsstrid.

Rood (Bryssel) 9 augusti 2014. Redigerad översättning och noter Per-Erik Wentus.

Noter

(1) Detta är hans georgiska namn. På ryska hette han Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili.

(2) Calvino var vid tiden för sin död den betydelsefullaste italienske författaren och översatt till alla större språk. Han var föreslagen till Nobelpriset i litteratur. Hans verk kommer fortfarande ut. Till svenska finns ett tiotal böcker översatta.

(3) Stalins ord och handlingar var inget nytt för den inre kretsen. I ett tal där han berörde SSSR:s integritet, att ingen ska kunna avskilja delar eller nationer från den socialistiska staten, klargjorde han vad den som eftersträvar detta har att förvänta sig “… vi kommer att förinta varenda en av dessa fiender, även om det skulle råka vara en gammal bolsjevik, vi kommer att förinta hela hans släkt, hans familj helt och hållet. Var och en som genom sina handlingar och i sina tankar [sic] begår attentat mot den socialistiska statens enhet kommer vi att förinta utan minsta förbarmande. Skål för förintandet av alla fiender, de själva och deras familjer tills det inte finns någon mer! (Instämmande bifallsrop: Skål för den store Stalin!”

Citatet kommer från en av Stalins förtrogna Georgi Dimitrovs (1882-1949) dagbok av den 7 november 1937. Citatet återges i Karl Schlögel. Terror och drömmar – Moskva 1937. Översättning Peter Handberg. Stockholm: Natur & Kultur, 2011. sid 422.

Stalin var naturligtvis inte mera sjuk i huvudet än andra i den styrande kretsen. Brutalitetens orsak, i mellankrigstidens Sovjetunionen, fanns således inte i psyket hos honom eller hans medsvurna. Den fanns i existensen av den stora mängd a) människor som faktiskt gjorde revolutionen 1917, b) i den djupgående och omfattande demokratiska förändring av Ryssland som den innebar. Utan den nya klickens brutalitet, som underlättades av flerpartiförbudet och som därmed gav kommunistpartiets funktionärer närapå oinskränkt makt, hade den inte kunnat bli det styrande skikt som den blev.

(4) Calvino var journalist för kommunistpartiets dagstidning L'Unita och skrev även för dess politiska tidskrift Rinascita. Av de fyra romaner han skrev fram till 1952 var det bara debutromanen 1947 Il sentiero dei nidi di ragno (The Path to the Nest of Spiders) som fick uppmärksamhet. Den ses än idag som en av de bästa romaner som beskriver en motståndsrörelse. De tre övriga bedömdes redan av samtiden som undermåliga. Därefter kom “Istället för att försöka tvinga mig att skriva boken jag borde skriva … trollade jag fram en jag själv hade älskat att läsa ...” det som blev den nya Italo Calvino.