Europafacket som det är.
Stefanie Hürtgen. Transnationales Co-Management. Betriebliche Politik in der globalen Konkurrenz. Münster: Westfälisches Dampfboot Verlag, 2008 -312 sid.
Medan kapitalet alltmera agerar internationellt, orienterar sig facken fortfarande enbart nationellt; är ett klagomål man kunde få höra även före krisen. Den som läser sociologen Stefanie Hürtgens bok Transnationales Co-Management kommer att upptäcka att det verkligen är så och att det har varit så under lång tid. Globaliseringen har inte lett till att klasskampen eller strejkerna har internationaliserats. Facken bedriver fortfarande ett co-management dvs en klassamarbetspolitik.
Hürtgen samtalade åren 2000 till 2003 med fackliga företrädare från Tyskland, Frankrike och Polen som samtidigt satt på europeiska fackliga poster. Det är det fackliga samarbetet som påbörjades 1994.
Den politiska hållningen bland de intervjuade skiljer sig starkt åt. Till vänster finns den tidigare kommunistiska funktionären Madeleine F. och den likaså kommunisterna närstående Louis F. från Frankrike. På den andra sidan återfinns den östtyske Heiner D. som ser sitt fackliga arbete som en chans till en personlig karriär och som har inga som helst avsikter att kämpa för hela klassen. Även flertalet av de polska fackliga företrädarna tillhör denna katagori. Det framgår i Hürtgens bok att även socialdemokraten och den långvariga IG-Metall-funktionären Demiray D., trots sin klasskampshållning när det kommer till politiska sakfrågor i realiteten företräder ett comanagement.
Det fackliga Europasamarbetet ses av de flesta fackliga företrädarna som en instans att lobba för den egna orten, även sett gentemot de fackliga kollegorna från andra länder. Rollfördelningen förklarar östtysken Heiner D. såhär "Man knyter kontakter till företag och politiska partier för att utöva tryck eller lobba". Andra fackliga företrädare ser det som viktigt att ha goda kontakter till höga politiska beslutsfattare och näringslivet. Det är således inte att förvånas över att Demiray D. som säger sig "försvara allt socialt" i verkligheten när några arbetare med tillfällighetsjobb vände sig till honom för hjälp svarade "Jag företräder inte er, jag företräder de mina".
Att brittiska fackliga företrädare i Europafacket framstår mer som klasskämpar än som lobbyister uppfattas av de flesta östtyska och polska fackföreträdarna som en bristande mogenhet och en efterblivenhet vad gäller Europa. I andra fall klassas en för stridbar hållning som "typiskt franskt" istället som den fackliga och arbetarrörelseerfarenhet den är.
Hürtgen ger med sin bok inte endast en verklighetsskildring utan ett klargörande över tillståndet i de fackliga Europakretsarna. Boken är således något mer än en ögonblicksbild. Frågan som den naturligtvis reser, om det vore möjligt att utveckla — när och hur (?) — en klassmedveten internationell facklig politik, överlämnar hon till läsaren att begrunda. Men det fordrade uppenbarligen även en gemensam europeisk vänsterpolitik. Så sett saknas det idag både det fackliga som det politiska alternativet.
Peter Nowak.
Die Linke (Wien) 21 maj 2009. Översättning Per-Erik Wentus.