Uitpers (Bryssel) nr 106, februari 2009.
Judarna är inget folk!
Shlomo Sand. Comment le peuple juif fut inventé. Paris: Fayard, 2008. -446.
För omkring tjugo år sen bröt det ut i Israel vad som har kallats ”sanningens ögonblick”. Det var efter att de ”nya historikerna” trätt fram. En för en demolerades de sorgfälligt uppbyggda myterna kring den judiska staten - sent omsider alltså även i Israel.
Men det är inte enbart en sanningsenligare israelisk historia som sett dagsljuset. Arkeologerna har förvisat Bibeln till sagornas värld och genundersökningar har alltmer satt ett frågetecken kring judarnas etniska härstamning.
Nyligen kom ett nytt storverk ut. Shlomo Sand, professor i modern historia vid universitetet i Tel Aviv, demaskerar i sin bok de israeliska myterna ur alla aspekter och visar att staten Israel är byggd på lösan sand.
Historia med såll.
Judiska barn lärs att det judiska folket uppstod på 1200-talet f. Kr. i Sinaiöknen. Man erövrade därefter det ”förlovade landet” i Palestina. Men att judarna år 70 e. Kr. förskingrades efter att den romerske kejsaren Vespasianus son Titus förstört Jerusalems tempel. Världens judar utgör ett folk härstammande från anfadern Abraham.
Men den historieskrivningen är minst sagt problematisk. Ingen kan säga när Bibeln skrevs. Troligtvis påbörjades den först på 500-talet f. Kr. Ett är däremot säkert, författarna har haft en livlig fantasi när de beskrivit vad som ska ha skett århundradena innan. Arkeologerna har inte hittat ett jota efter alla de hundratusentals människor som i 40 år ska ha vandrat runt i Sinaiöknen. Man har inte heller hittat några som helst lämningar av det ‘förlovade landets’ erövringen. Att Moses och Aron skulle ha dragit till det ‘förlovade landet’ för att undkomma egyptierna är likaså en absurditet. Det ‘förlovade landet’ stod under egyptisk överhöghet när Aron ska ha erövrat Jordans stränder. Likaså saknas det varje spår av Davids och Salomons mäktiga kungariken. Förmodligen har det aldrig funnits någon judisk stat då. Och att den lilla judiska staten - som aldrig funnits - ska ha haft en religion med enbart en gud är också satt under stark tvivel. Den ‘enda’ guden Jahve var under århundraden en bland många gudar som judarna tillbad.
En av kärnorna i den judiska historieskrivningen är att de levt i förskingring. Men det skedde aldrig någon judefördrivning efter att templet förstördes år 70 e. Kr. En del sionistiska historiker erkänner det idag, de förflyttar istället fördrivningen till 600-talet e. Kr. Det är araberna som, när de erövrade Mellanöstern, ska ha fördrivit judarna. Men det finns återigen inga bevis för att det skulle ha skett. Vad vi vet är att de arabiska erövrarna var en mycket liten grupp, som levde på att beskatta dem de erövrat. Man kunde dock undkomma skatt om man övergick till islam, vilket också skedde i stor omfattning. Det vore för judarna inte den första gången. De hade tidigare i stor skala övergått till kristendomen efter att kejsar Konstantin hade gjort den till statsreligion.
Religionen judendom
Sionistiska ledare såsom exempelvis Ben-Gurion och andra visste detta mer än väl. De såg i palestinierna omvända judeättlingar. Och hoppades att palestinierna därför snabbt skulle låta sig assimileras och återgå till den ”rätta tron”. Men med det första palestinska upproret 1929 mot den judiska koloniseringen av deras land föll denna dröm i spillror. Och omedelbart ”glömdes” att palestinierna kunde, liksom greker, romare, araber etc, vara ättlingar till forntida judiskt troende.
Ty för en ideologi som utgår ifrån att alla judar, som ättlingar till Abraham, är släkt med varandra är religionsomvändelse ett problem. Man förnekar den, även om det i judendomen officiellt finns plats för dem som övergått. I Bibeln finns berättelser om kollektiva omvändelser till judendomen. Det är edoméerna söder om Döda havet och ituréerna nordost om det, som på 100-talet f. Kr. ska ha tvingats övergå till judendomen efter att de erövrades av den judiska Hasmondynastin (mackabéerna).
Efter 300-talet f. Kr., då Alexander den store erövrat Mellanöstern, spreds judendomen mycket aktivt i hela regionen. Det uppstod judiska församlingar överallt. Denna omvändelse uppskattades inte av alla. Senare vidtog en del romerska kejsare åtgärder för att förhindra ökningen. De första kristna var omvända judar.
Den judiska trons succé hade mycket att göra med att det uppstått judiska kungadömen. Till exempel uppstod det under århundradet e. Kr. i Kurdistan kungadömet Adiabene med Erbil som huvudstad (som nu är huvudstad i det irakiska Kurdistan) där man övergick till judendomen. På den arabiska halvön övergick härskarna i kungadömet Himyar, i det nuvarande Jemen, under 400-talet e. Kr. till judendomen. En av de mest framgångsrika omvändelserna var khazarernas kollektiva övergång till judendomen under 700-talet e. Kr. Khazarerna var ett turkiskt steppfolk som hade ett kungadöme i norra Kaukasus, med kärnområdet mellan Don och Volga. På 1200-talet erövrades det av mongolerna. Det är khazarer som är förfäderna till de senare öst- och mellaneuropeiska judarna. Men då denna historia inte passar den sionistiska ideologin förtigs den. Den ungerskjudiske och sionistiske författaren Arthur Koestler publicerade 1976 romanen The Thirteenth Tribe. The Khazar Empire and its Heritage1 . En israelisk förläggare som översatt boken tordes till slut inte ge ut den pga farhågor om fientliga reaktioner.
Också stora berberstammar i Nordafrika gick över till judendomen. Med den arabiska erövringen av Spanien på 700-talet kom judendomen över till den iberiska halvön och hade en blomstrande kultur tills de fördrevs under den katolska reconquistan i slutet på 1400-talet. Ytterligare ett exempel är falashaserna i Etiopien, som på 1980-talet importerades till Israel. Det har dock rests tvivel om de är judar eller ens historiskt sett har varit judar. De ortodoxa rabbinerna i Israel nekade att de kunde betraktas som judar och krävde ett reningsbad.
Söka judiska gener
Trots allt mera överväldigande bevis för att judarna i Palestina på sin tid övergick till kristendom och senare till islam och att hela folk övergått till judendomen på många platser i Mellanöstern. Kaukasus och Nordafrika skyr sionisterna dessa fakta. För om nu inte judarna fördrivits och förskingrats så kan de naturligtvis inte heller ‘återvända’. Då är den inhemska befolkningen i Palestina, dvs ‘araberna’, de rättmätiga ättlingarna till Abraham och därmed till Palestina. En del i Israel har försökt att undkomma de nya forskningsresultaten med att hävda att judarnas stora spridning beror på deras stora fruktsamhet (!)
Man försökte tidigare förgäves fastställa judars antropologiska kännetecken. Idag har genforskningen öppnat detta fält på nytt. Det har gjorts undersökningar för att hitta ‘judiska gener’ och därmed kunna belägga att alla judar är släkt med varandra, att de skulle ha samma anfäder och mödrar. Och naturligtvis är det inte förvånande att resultaten av dessa ideologiskt anstrukna undersökningar har gett en hel del oväntade svar. En undersökning visade att tvåtredje delar av dagens palestinier och även två tredjedelar av judarna hade samma förfäder, tillbaka till 8 000 f. Kr. Andra undersökningar har belagt judars släktskap med kurder, armenier och turkar. Och yttermera upptäckte man att manliga judars ursprung kunde beläggas till Mellanöstern men när det gällde kvinnliga judar fick man inget säkert resultat. En senare undersökning visade att de kvinnliga judarna inte härstammade från Mellanöstern. (!!) Nu heter det bland sionisterna, lite väl krystat, att det endast var de manliga judarna som förskingrades och att de skaffade sig hustrur bland den inhemska befolkningen dit de flydde efter att dessa omvänt sig till judendomen.
Således har de som gett sig ut på rastänkandets glatta is stött på samma problem som de som på 1800- och 1900-talet gjorde det. Vi känner till följderna och det gäller inte bara Tyskland utan hela Västvärlden och de koloniala länderna. Shlomo Sand konstaterar också att alla försök till att ge en vattentät definition på ras och folk har misslyckats.
Så varför håller då judarna på med detta mischmasch? Svaret är att de sitter fast - av olika skäl - i en 1800-talsmässig tanketradition, Något som idag, säger Sand, inte har ett uns med den historiska vetenskapen att göra utan uteslutande är ideologi.
1800-talet var nationalismens tidevarv och judarna försökte liksom så många andra se sig som en särskild ras, ett eget folk. Och naturligtvis med föreställningen att de hade rätt till ett eget land. Bibeln togs som bevis på att de hade den rätten. Många historiker behandlade Gamla testamentet som en trovärdig källa, även de som inte var troende. Bibeln ‘nationaliserades’ och omformades till en territoriell doktrin.
Paul Vanden Baviére.
Se även sammanfattningen; Shlomo Sand ”Comment fut inventé le peuple juif’ i: Le Monde diplomatique (Paris) augusti 2008.
<www.monde-diplomatique.fr/2008/08/SAND/16205>
Översättning Per-Erik Wentus.