Ur International Socialist Review (New York) nr 57, januari-februari 2008.

Terror skapade Israel

Ilan Pappe. Den etniska rensningen av Palestina. Översättning Christer Lundgren. Stockholm: Karneval förlag, 2007. - 303 sid.

Den israeliska historikern Ilan Pappe, vars föräldrar undkom nazistterrorn i Tyskland på 1930-talet, undviker inga ord när han redogör för sionismens brott mot palestinierna.

"Det är den enkla men förfärliga historien om den etniska rensningen av Palestina, ett brott mot mänskligheten som Israel har velat förneka och få världen att glömma. Det åligger oss att rädda historien ... av moraliska skäl. Det är det första steg vi måste ta om vi önskar att försoning någonsin ska få en chans och freden slå rot i de söndrade länderna Palestina och Israel."

Pappe visar stödd på dokument att de sionistiska "landsfädernas" verkliga mål var att skapa en stat med en judisk majoritet, dvs tömd på sina ursprungliga palestinska innevånarna. Minutiöst återskapar han historien om hur de under årtionden lade grunderna för fördrivningen och hur de sedan igångsatte planen när britterna väl hade bestämt sig för att lämna Palestina.

Samma regeringar i Väst som är så snabba i att fördöma den etniska rensningen i till exempel Darfur, Bosnien eller Kosovo, skriver Pappe, tiger still om att samma avskyvärda brott begicks gentemot palestinierna för sextio år sedan - och fortgår än idag.

Myt och verklighet.

Den officiella israeliska versionen av kriget 1948-49 hävdar; de judiska nybyggarna hade aldrig för avsikt att fördriva sina palestinska grannar; ledarna var villiga att acceptera FN:s resolution 181 av den 18 november 1947, som förordade en delning i en judisk och en palestinsk stat; det var palestinierna som motsatte sig planen och de blev flyktingar efter att "frivilligt" ha lämnat sina hem för att förbereda för de arabiska arméerna, som föll in i Palestina i maj 1948, i avsikt att genomdriva "den andra förintelsen av judar".

Pappe har använt sig uteslutande av idag frisläppt material i israeliska militärarkiv och "landsfädernas" minnesanteckningar. Källorna lämnar inga tvivel om att de sionistiska ledarna utarbetade en plan för att fördriva den palestinska befolkningen. Och Pappe redogör i detalj för hur de israeliska "hjältarna" verkställde den mellan december 1947 och mars 1949. med massakrer, våldtäkter, förstörelse av byar och en folkfördrivning.

Med sin forskning bekräftar Pappe det vad palestinska historiker såsom Walid Khalidi [1] och Salim Tamari [2] vid ett flertal tillfällen har dokumenterat, med såväl historiska aktstycken som palestinska vittnesmål, och som de försökt förmedla till västvärlden.

Pappe tillhör de s.k. "nya historikerna". Den förste var historikern Benny Morris med sin undersökning The Birth of the Palestinian Refugee Problem 1947-1949 [3] i slutet på 1980-talet. I den boken, som också byggde på frisläppt material i de israeliska militärarkiven, fann Morris att den sionistiska ledningen och militära enheter begick brott under kriget 1948-49, som ledde till palestiniers fördrivning och flykt. Men han hävdade att brotten inte var resultat av någon fördrivningsplan utan en följd av den dynamik som konflikten släppte lös, dvs något som händer i krig.

Planen på en tvångsförflyttning.

När Pappe forskade utifrån samma material, som Morris, upptäckte han att Morris hade använt fakta mycket selektivt och gått förbi många händelser som visade på att det fanns en medveten plan på tvångsförflyttning. Pappe säger att sionismens "landsfäder" - från Theodore Herzl till David Ben-Gurion - alltid hade planerat för en palestinsk fördrivning.

Ben-Gurion sa 1938 till den Judiska byråns VU, som var ansvarigt för jordinköpen för de judiska kolonierna:

"Jag är för en obligatorisk förflyttning, jag ser inget omoraliskt i det."

Tio år senare vidhöll han sitt motstånd mot att dela Palestina med palestinierna med att neka till FN:s delningsplan för att den inte gav största delen av Palestina till den framtida judiska staten.

Pappe säger att delningsplanen var orättvis redan från början eftersom palestinierna utgjorde tvåtredje delar av befolkningen 1947 medan FN endast tilldelade dem 42 procent av landet. Samtidigt gav man 56 procent av Palestina till utländska judiska kolonisatörer, vilka utgjorde endast en tredjedel av befolkningen. Trots denna orättvisa gentemot den inhemska befolkningen fortsatte de israeliska "landsfäderna" att kräva mer och mer land. I ett tal den 3 december 1947 till det egna Mapai-partiet klargjorde Ben-Gurion detta mycket tydligt.

"Det finns fyrtio procent icke judar i de områden som anslagits till den judiska staten. Denna sammansättning är inte en solid bas för en judisk stat ... Endast en stat med minst åttio procent judar är en livskraftig och stabil stat."

De sionistiska ledarna ansåg att det inte var möjligt att åstadkomma en judisk majoritet endast genom invandring eftersom de flesta som flydde den nazistiska förföljelsen åkte till Väst, inte till Palestina. Därför, skriver Pappe, drog de slutsatsen att det endast var möjligt att uppnå en judisk majoritet i det historiska Palestina genom att rensa ut den inhemska befolkningen.

Förberedelserna för den etniska rensningen.

"Landsfäderna" hade sen 1939-talet arbetat hårt för att försäkra sig om en judisk majoritet i den framtida staten Israel, med helst mycket få eller inga palestinier alls. De hade stärkt de ekonomiska, sociala, militära och politiska institutionerna som skulle utgöra basen i den nya staten. De drog också fördel av den brittiska välviljan till en judisk invandring, under det brittiska mandatstyret 1917-47. Dessutom deltog de sida vid sida med de brittiska styrkorna i att krossa palestiniernas politiska och militära institutioner under deras uppror 1936-39. I slutet på det andra världskriget igångsatte judarna en regelrätt terrorkampanj mot brittiska intressen med målet att driva britterna ut ur Palestina

De gav en kommitté, bestående av judiska historiker och arabister (så kallades de som var experter på arabisk kultur), myndighet att sammanställa en detaljerad hemlig karta över varje by och stad i Palestina. Den innehöll byarnas topografi och belägenhet, jordens bördighet, färskvattentillgångar, innevånarantal, namnen på alla fullvuxna män, antalet vakter och vapen, namnet på dem som deltog i eller sympatiserade med upproret 1936-39 och även en beskrivning av byäldstens hem.

Ledare såsom Ben-Gurion, Golda Meir och Moshe Allon möttes varje vecka i det s.k. Röda huset i Tel Aviv, som en grupp kallad Rådet. De utarbetade och kompletterade allteftersom planen på hur palestiniernas "förflyttning" skulle gå till. I den tredje versionen av den, som blev klar i slutet på 1930-talet och kallades plan C eller på hebreiska Gimel, kom ledarna överens om följande åtgärder:

Döda det palestinska ledarskapet.

Döda palestinska uppviglare och dem som stödjer dem finansiellt.

Döda palestinier som agerar mot judar.

Döda högre palestinska officerare och tjänstemän [inom mandatsystemet]. Skada palestinska transporter.

Skada källorna till palestinskt livsuppehälle, vattenkällor, fabriker osv.

Angripa närliggande palestinska byar som sannolikt kommer att medverka i framtida attacker.

Angripa palestinska klubbar, kaffehus, mötesplatser osv.

Kort därefter färdigställdes den slutgiltiga planen kallad D på hebreiska Dalet. Militärenheternas och terrorbandens order var att igångsätta den när FN:s resolution 181 publicerades i november 1947. Militärenheterna satte igång sina attacker utan förvarning både på områden som tilldelats den judiska som den arabiska staten. Palestiniernas mardröm kunde endast bli värre.

Angreppen och förstörelsen på landsbygden.

Qisarya var den första byn som tömdes. Det skedde den 15 februari 1948 och tog endast några timmar och skedde så systematiskt att de judiska trupperna han att tömma och förstöra ytterligare fyra byar samma dag. Allt skedde under ögonen på brittiska trupper som var stationerade i en polisstation i närheten.

Byn Sasas befolkning var en annan. Natten den 15 februari 1948 intog trupper från Palmach, som hade den största militärenheten, byn

"... och sprängde systematiskt det ena huset efter det andra allt medan folk sov i dem."

Moshe Kalman, en judisk officer, som var ansvarig för operationen erinrar sig efteråt ganska så poetiskt att

"Till slut öppnade sig skyarna. Vi lämnade efter oss 35 förstörda hus (vilket var en tredjedel av byn) och 60 till 80 döda kroppar (av vilka många var barn)."

Det frisläppta militärmaterialet bekräftar att de sionistiska enheterna genomförde åtminstone trettiosju större massakrer. Några av de värsta med våldtäkter skedde i byar såsom Deir Yassin den 9 april 1948. Så här beskriver Fahim Zaydan, som överlevde, vad de judiska trupperna gjorde.

"De tog ut oss en efter en. De sköt en gammal man och då en av hans döttrar började gråta sköts hon också. Sedan kallade de på min bror Muhammad och sköt honom inför våra ögon. Då började min mor att skrika och medan hon lutade sig över honom — bärande på min lillasyster Hudra, som hon ännu ammade — sköt de henne också."

Nyheten om vad som hänt i Deir Yassin spred sig som en löpeld allt medan judiska trupper drog från by till by och lovade byborna att de skulle drabbas av det samma om de inte stack. Och även om senare beräkningar av antalet dödade i Deir Yassin har stannat på 170 män, kvinnor och barn och inte var de 300 som den sionistiska propagandan då spred, var syftet att sprida panik.

Den 28 oktober 1948 utförde Palmach trupperna en massaker till i byn Dawaymah. Pappe beskriver den som brutalare än Deir Yassin. På några timmar sprängdes samtliga hus och 455 människor avrättades varav 170 kvinnor och barn. De kvarblivna 6 000 byborna som inbegrep även 4 000 flyktingar som fördrivits från andra byar fördrevs. Enligt ett dokument i de israeliska arkiven

"De judiska trupperna som tog del i massakern rapporterade även om förskräckliga scener; spädbarn vars skallar slagits itu, kvinnor som våldtagits eller bränts levande i husen och män som slagits ihjäl."

Kartan visade sig mycket värdefull när byarna anfölls. Den gav trupperna information om vilken väg som var den bästa att anfalla längs. Och den möjliggjorde tillsammans med betalda tjallare att snabbt hitta eventuella motståndsmän och avrätta dem

Den palestinska stadsförintelsen

Vid krigsslutet hade de judiska trupperna förstört över 420 palestinska byar och fördrivit innevånarna. Samma grymma öde drabbade också den palestinska befolkningen i städerna, vare sig de var entydigt palestinskt bebodda eller hade blandad palestinsk judisk befolkning. Angreppen på städerna var lika brutala som de mot byarna.

Påskkvällen den 21 april 1948, påbörjade de judiska trupperna operation 'Saxen' (senare omdöpt till 'Rensning av surdegen' eller på hebreiska bi' ur hametz) att rensa den blandade hamnstaden Haifa på dess 50 000 stora palestinska befolkning. De judiska trupperna inledde attacken med att rulla ner bombtrummor från sluttningarna runt staden och med tung artillerield samtidigt som man i kraftiga högtalare uppmanade palestinierna att ge sig av annars ... Tusentals flydde ner till hamnen för att nå en båt men även där sköt de judiska trupperna på dem vilket resulterade i panik.

"Män trampade på sina vänner och kvinnor på sina egna barn. Båtarna i hamnen fylldes snart med levande last. De blev förfärande överfyllda. Många välte och sjönk med alla sina passagerare."

Allt skedde under ögonen på brittiska trupper som fanns i staden och som lät bli att skydda stadens palestinier såsom avtalat var.

Ett annat exempel av vad Pappe kallar den palestinska "stadsförintelsen" är attackerna på de två städerna Acre och Baysan. Den 6 maj 1948 la judiska trupper dem under tung artilleribeskjutning. Och högtalare skrek oupphörligen. "Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att omintetgöra er till sista man"

Enligt brittiska läkare på stadens libanesiska Röda kors sjukhus förorsakades också ett tyfus- och dysenteriutbrott bland palestinierna. Även brittiska trupper utsattes för bakterierna som tillsats färskvattnet. Bakterierna var framodlade av Vetenskapskåren för biologisk krigföring, som Ben-Gurion själv hade varit med om att upprätta på 1940-talet och som ironiskt nog hade förkortningen HEMED vilket på hebreiska betyder "söthet".

Utmattade, uthungrade och skräckslagna gav innevånarna i Acre och Baysan upp efter några dagar, endast för att omedelbart stuvas på lastbilar för transport till flyktingläger. Vid krigsslutet hade de flesta större städerna tömts på sin palestinska befolkning.

Våren 1949 hade Israel erövrat knappt 80 procent av det historiska Palestina. Närapå 800 000 palestinier var fördrivna eller 75 procent av den inhemska befolkningen. De fördrevs från sina hem till att bli flyktingar med förbud att återvända. "Landsfäderna" hade äntligen lyckats i att uppnå en majoritet för judar i staten Israel. Omkring 660 000 judar utövade därefter ett militärstyre över de kvarvarande 150 000 palestinier som inte flytt. Men huvuddelen av palestinierna var spridda som flyktingar på de resterande 20 procenten av sitt tidigare hemland eller i de arabiska grannstaterna där de levat sen dess.

Den historiska sanningen till heders.

Pappe har några tungt vägande anmärkningar till den israeliska historieskrivningen. För det första var det arabiska motståndet till den sionistiska rensningen de facto mycket svag. Medan Ben-Gurion i sina officiella tal oupphörligen varnade för en "andra förintelse", var han i privata samtal övertygad om att den judiska staten i vardande skulle slå samtliga arabiska arméer och allt övrigt motstånd.

Övertygelsen baserade sig på vetskapen att de judiska trupperna utmanövrerade de arabiska både till antal och beväpning. Dessutom tillät Sovjetunionen Tjeckoslovakien att förse den judiska sidan med nya tanks och flygmaterial allt medan Storbritannien vidhöll ett vapenembargo gentemot de arabiska staterna.

Pappe visar att majoriteten av palestinierna, isynnerhet byarnas innevånare, fattade aldrig det allvarliga i de sionistiska hoten. De hade ingen ide om att det sionistiska projektet, inte var att exploatera dem, utan att fördriva dem. Sålunda fortsatte de sitt liv som vanligt i början på 1948 och förberedde för den kommande skörden.

För det andra visar Pappe att Morris hade fel när han påstod att fördrivningen började efter de arabiska arméernas intåg i Palestina den 16 maj 1948. Observera att Pappe använde samma militärarkiv som Morris och han kan visa att fördrivningen påbörjades så tidigt som december 1947, alltså flera månader innan vad Morris hade påstått.

Ilan Pappe har, liksom alla israeler som haft modet att berätta sanningen om vad som hände 1948-49, blivit utfryst. Han fick dödshot och tvingades att sluta sitt arbete som docent vid Haifas universitet sommarn 2007. Omgärdad av hat och skenhelighet beslöt han att ta en post vid Exeter universitet i Storbritannien.

Pappe fortsätter att yrka på att Israel måste erkänna brotten de begått för att en försoningsprocess ska kunna komma igång. Han säger att den israeliska staten är rasistisk intill märgen och måste demokratiseras och befrias från hatet. Det första steget i demokratiseringen är att utplåna statens judiska karaktär, tillåta alla palestinska flyktingar att återvända och införa en fullständig jämlikhet mellan israeler och palestinier.

Han är övertygad om att detta är möjligt tack vare palestiniernas kamp för nationell frigörelse. Pappe liknar den kampen vid den nationella palestinska symbolen - olivträdet. Israelernas försök att förgöra träden med att hugga ner dem och plantera tallar istället misslyckas jämt. Olivträden växer alltid upp igen.

Mostafa Omar

Översättning Per-Erik Wentus

[1] Walid Khalidi, (red). All That Remains. The Palestinian Villages Occupied and Depopulated by Israel in 1948. Washington: Institute for Palestine Studies, 1992.

[2] Salim Tamari. Jerusalem 1948. The Arab Neighbourhoods and their Fate in the War. Jerusalem: The Institute of Jerusalem Studies, 1999.

[3] Benny Morris. The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-49. Cambridge: Cambridge University Press, 1987 och ... Revisted, 2004.