Ur Uitpers (Bryssel) september 2007.

Israels förborgna historia – palestiniernas fördrivning.

Ilan Pappe. Den etniska rensningen av Palestina. Översättning Christer Lundgren. Stockholm: Karneval förlag, 2007. -303 sid.

En historiker löser ett slags pussel. Han söker i arkiv, bibliotek och med interjuver efter fakta, som han sen passar ihop och drar de logiska slutsatserna av. Men så går historieforskningen inte till i Israel. Där dras inga konklusioner, utan historieskrivningen är mestadels ren och skär propaganda.

Ett exempel på denna förljugna historiebild är palestiniernas öde i samband med staten Israels tillkomst 1948. Den officiella hållningen är att palestinierna inte fördrevs utan att de, på inrådan av arabiska länder, lämnade landet frivilligt. Tids nog skulle Israel förintas.

Den nya boken av historikern Ilan Pappe klarlägger - som ett av få israeliska historieverk - att palestinier faktiskt fördrevs åren 1947-49.

Nya historiker

De sionistiska ledarna har aldrig stuckit under stol med att palestinierna måste förjagas - hur skulle annars en ”judisk” stat kunna upprättas? Och många soldater och medlemmar av judiska terrororganisationer, har i interjuver berättat om upprensningsoperationerna.

Sen 1970-talet har israeliska historiker - som fått beteckningen ‘nya historiker’ - bedrivit undersökningar av isynnerhet de militära arkiven. En hel del tidigare okända fakta har kommit fram i ljuset. Historikern Benny Morris The Birth of the Palestinian refugee problem 1947-49 från 1987 är ett sådant verk.[1]. Men liksom de flesta ‘nya historikerna’ tordes han inte dra de uppenbara slutsatserna av den egna forskningen: att det handlade om en systematisk och uppifrån dirigerad fördrivningskampanj. (Idag erkänner Morris detta men han har samtidigt blivit en rabiat förespråkare av palestiniernas fördrivning!!). Andra historiker vägrar att se systematiken i de mord som ackompanjerade den etniska rensningen. De räds fortfarande att bryta med de myter och den propagande de vuxit upp med, av skräck för den moraliska och politiska följd detta kunde få.

Plan D

Ilan Pappe undflyr inte sanningen om Israel och palestinierna. Han håller inget tillbaka. Inga förmildrande ‘omständigheter’ p.g.a. ideologiska skäl. För han menar

att Israel måste komma tillrätta med sig själv. Han rekonstruerar det förgångna såsom de opublicerade dokumenten och vittnesmålen visar. Och om och om igen tas luften ur propagandaversionen. Det är en ohygglig berättelse som träder fram.

Pappe understryker att beslutet att förjaga palestinierna den s.k. ”Plan D” togs, av (den blivande statsministern) David Ben-Gurion och ett dussin människor som kallades rådgivarna, den 10 mars 1948. Det var alltså flera månader efter det att den etniska rensningen hade satts igång i december 1947. Myten om palestiniernas frivilliga flykt punkterar Pappe med att visa att redan före självständighetsdagen den 14 maj 1948 hade 250 000 palestinier fördrivits.

Och inte endast från det område som FN hade tilldelat den judiska staten utan även från det område som skulle ingå i den palestinska staten. Ben-Gurion ansåg att det tilldelade området var otillräckligt (!). Han ville ha minst 78 procent av Palestina - fast helst hela Palestina. En dröm som realiserades med sexdagarskriget 1967, då det kvarvarande Palestina ockuperades. (De syriska Golanhöjderna stod redan 1948 på den sionistiska önskelistan men var då, liksom Östjerusalems erövring, inte militärt möjligt).

Fr.o.m. den 14 maj 1948 skulle ytterligare 500 000 palestinier förjagas. Men, som Pappe understryker, den etniska rensningen förblev inte begränsad till åren 1947-49. Den har aldrig upphört. Också idag pågår den, om än i begränsad skala, isynnerhet runtom Jerusalem.

Krigsförbrytaren Ben-Gurion.

Människor flyr inte hus och hem bara så där. Just därför var det nödvändigt med alla dessa överfall. Syftet var naturligtvis att injaga skräck hos palestinierna och att demoralisera dem. Byn Deir Yassins öde är det mest ökända. Mördandet inträffade den 9 april 1948, runt en månad före den israeliska självständighetsförklaringen och utanför det område som var avsett för den judiska staten. Men byn låg intill Jerusalem, som enligt FN:s fördelningsplan skulle bli en internationell zon med egen lagordning. Dock, Jerusalem stod högt på ”fädernelandets fader” (i realiteten krigsförbrytaren) Ben-Gurions önskelista. Hundratals människor, av vilka minst 93 var sådana som inte deltagit i försvaret mot de judiska angriparna, mördades av de judiska terroristorganisationer.

Men Deir Yassin var inte den enda ”överdriften” såsom en del ”vidsynta” israelier försöker förmildra sakerna. Pappe kommer fram till 31 massmord och troligtvis ytterligare sex. Han beskriver så långt det är möjligt vad som skedde på platser där massmorden genomfördes. Även palestinska byar som inte var politiskt indragna eller som levde i god sämja med sina judiska grannar, sparades inte. Men här och där lämnades en del byar ifred, för att judiska kolonister var i behov av arbetskraft.

David och Goliat

Pappes gedigna forskning uppskattas inte i Israel. Fakta må finnas på papper i arkiven och förövarna må skrävla över missdåden, av historikerna förväntas att de förskönar det förgångna. Vad det kan betyda är Teddy Katz’ öde - en av Ilan Pappes forskarstudenter - ett exempel på. Han lade 1999 fram sin avhandling, vid universitetet i Haifa, om massmorden i byn Tantura den 22 maj 1948 där minst 230 dödades, mestadels av de israeliska soldaterna. Den underkändes och vad värre var, Katz togs ifrån sin tidigare fil.kand. examen! Och som om inte detta hade räckt drog veteraner från Alexandronibrigaden, som var ansvarig för blodbadet, Katz inför rätta anklagad för ”smädelse”. (Någon akademisk bojkott uppstod aldrig i Väst.)

Ilan Pappe behandlar även ett flertal av den israeliska politikens ännu gångbara konstanter. Det är myten om den judiske David mot den arabiske Goliat. Pappe understryker - liksom många före honom - att Israel aldrig varit i något underläge. Den israeliska krigsmakten och dess beväpning var redan 1948 mycket större och bättre än alla arabiska krigsmakters tillsammans. I Ben-Gurions dagböcker och brev sägs det också klart ut.

Det gällde således att injaga skräck i fienden och att utan frågor få leden slutna runt de egna ledarna. Men också att ra sympati i utlandet plus vapenleveranser och diplomatiskt stöd. Det samma skedde 1956 i Suezkriget och i upptrappningen inför sexdagarskriget 1967, då den egyptiska presidenten Nasser med framgång utmålades som en ny Hitler. Och israelerna trodde, liksom utlandet, att nu var judarnas sista stund kommen. Efteråt har både generaler och politiker i Israel erkänt att det aldrig var nån fråga om en ”andra förintelse”.

Dödsskvadroner

Israels krig 1948, 1956 och 1967 var inga försvarskrig utan regelrätta expansionskrig. Senare krig för att utvidga Israel har inte avlöpt lika lyckligt. Invasionen i Libanon 1982 innebar ett relativt snabbt återtåg 2000, då kostnaderna materiellt och i människoliv blev för höga. Och överfallet på Libanon 2006 blev ett fullständigt fiasko. Det visade sig att en av världens bästa arméer inte klarade av att krossa några tusentals välmotiverade gerillakämpar.

Men det existerar andra israeliska fenomen som är levande än i dag. Ett av dem är den blinda terrorn. Det israeliska geväret går fortfarande före olivkvisten, såsom den brittiska jounalisten David Hirst skrev redan 1977 i sin bok The Gun and the Olive Branch. The Roots of Violence in the Middle East. [2].

Användningen av kemiska och biologiska vapen är ett annat faktum. Redan 1948 arbetade israelerna med att utveckla kemiska vapen som skulle göra människor blinda. I Akko (Acre) spred man tyfusbakterier i dricksvattnet och i Gaza skedde ett misslyckat försök att förgifta brunnar med tyfus och dysenteri.

Pappe fastslår, att 1947-49 var det tillräckligt att misstänkas för arabisk nationalism för att avrättas av dödsskvadronen som alltid åtföljde den militära truppen. Och så sker än idag, fast nu med USA:s och EU:s välsignelse.

Paul Vanden Bavière.

Översättning: Per-Erik Wentus.

[1]. Benny Morris. The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-49. Cambridge: Cambridge University Press, 1987 och ... Revisited, 2004.

[2] David Hirst. The Gun and the Olive Branch. The Roots of Violence in the Middle East. 3rd ed. London: Faber, 2003, - 613 sid.