En tvånationsstat för israeler och palestinier

Michel Warschawskis skrift är ett mycket viktigt bidrag till debatten om palestiniernas och israelernas framtid. Isynnerhet som Warschawski ställer problemet ur perspektivet om en gemensam stat för de bägge nationerna.

Michel Warschawski. Israël-Palestine. Le défi binationel. Efterord Elias Sanbar. Paris: Editions Textuel & Editions Seuil, 2002. -158 sid. Hft.

Israels sionistiska målsättning står inför sin bankrutt konstaterar Warschawski “Med ockuptionen 1967, som inbegrep över två miljoner palestinier som pga politiska omständigheter omöjligen kunde fördrivas ur landet, gick det sionistiska projektet om en ‘demokratisk judisk stat’ om intet”. Valet Israel stod inför i och med ockupationen var entydigt “...endera behålla statens judiska karaktär genom att skapa ett apartheidsystem för den arabiska befolkningen och överge de demokratiska kraven eller ge palestinierna i de ockuperade områdena medborgerliga rättigheter och överge målet om en judisk stat”.

Efter Osloprocessen

Warschawski klargör värdegrunden för en demokratisk hållning kontra sionismen. “Tanken på en tvånationsstat är motsatsen till sionismens åtskillnadsfilosofi. Sionismen utgår liksom apartheid från föreställningen att desto mindre kontakt man har med varandra desto bättre. Dom för sig, vi för oss”. “Tvånationsstatens syfte och mål”, säger Warschawski, “är att reglera samexistensen mellan folken som lever i det historiska Palestina, utifrån jämlikhet och respekt för varandras säregenhet.”

Warschawski är naturligtvis inte den enda som förfäktar idén om en tvånationsstat. Han har noga gått igenom argumenteten som andra tvånationsstatsföreträdare, såsom Edward Said, Ata Queimeri, Sari Nusseibe, Rachid Khalidi, Azmi Bishara m.fl. har. Han menar att de är pragmatiska. Nu säger de att Osloprocessen var en återvändsgränd, som inte kunde leda till ett oavhängligt Palestina. Idag “...är den sydafrikanska modellen en förebild både för dem som slåss för två skilda stater och för dem som är för en tvånationsstat. Man vill byta ut en regim byggd på strukturell diskriminering mot ett system med lika medborgarrätt, apartheidsystemet ersättas med en demokratisk regim, en judisk stat ersättas av en tvånationsstat”.

Men, påpekar Warschawski, de palestinska intellektuella har specifika grunder för sitt nyväckta intresse för en tvånationsstat. De för “inte längre någon anti-kolonial kamp i termer av territoriell suveränitet och nationell oavhängighet utan i termer av lika, individuell och kollektiv, medborgarrätt.”

Israeler, ryssar, araber..

Warschawski hävdar att givet kraftförhållanden i Mellanöstern står inte målet om en tvånationsstat i vägen för ett oavhängligt Palestina på Västbanken, Gaza och Öst-Jerusalem. Warschawski citerar Abdel Rahim Mallouh, som är en av ledarna för PFLP och en ihärdig förfäktare för en demokratisk tvånationsstat i det historiska Palestina, som säger att allt bör “...inordnas i att tvinga Israel tillbaka från de områden de ockuperade 1967 inbegripet Öst-Jerusalem för att framtvinga palestiniernas självbestämmande för en oavhänglig stat, rätten för de palestinska flyktingarna att i enlighet med FN:s resolution 194 återvända, erkännandet av palestiniernas politiska, ekonomiska och kulturella rättigheter samt deras medborgerliga rätt i och med att de utgör en nationell minoritet i staten Israel”.

“Det är naturligtvis fullt rimligt att tvivla på det realistiska i en tvånationsstat” medger Warschawski “isynnerhet i ett samhälle som har rest murar mellan vad som är judiskt, att vara jude och den icke-judiska omvärlden. Men ändå ligger tvånationstanken mycket närmare verkligheten än vad man kunde tro. Den ingår i en objektiv dynamik som rör den socioekonomiska utvecklingen i Israel och de följder som globaliseringen har för israelisk kultur. Murarna kring de arabiska ghettona är inte längre så hermetiskt slutna som för tre årtionden sen. Haifa och Jaffa är idag mångnationella och multikulturella städer, där israeler, ryssar och araber umgås. Södra Tel Aviv är en etnisk mosaik. I medelklassen, men också bland dem som hamnat i ekonomiskt och kulturellt armod, är gränserna som skiljer judar och icke-judar åt på väg att försvinna eller har tunnats ut.”

Demokratisering

Debatten om en tvånationsstat som lösningen på den israelisk-palestinska konflikten försiggår inte i massmedia. Det finns politiska och mentala hinder för en tvånationsstatslösning. Israel avkrävs flera smärtsamma omställningar. Warschawski summerar dem. “Ett demokratiseringsprogram måste utvecklas, vars ryggrad är att nationen skiljs från staten, och alla innevånare tillerkänns likvärdiga medborgerliga rättigheter. Det betyder att halvstatliga institutioner som The Jewish Agency och The Jewish National Fond, vars enda mål är att förstärka de judiska institutionernas privilegier, måste avvecklas. Rätten till mark måste tillerkännas alla och det måste bli ett slut på den etniska diskrimineringen vid tilldelning av jord. Lagen om judars obegränsade invandring måste slopas och ersättas av en icke-diskriminerande lag om uppehållstillstånd, invandring och familjeåterförening. Lagen bör ge de palestinska flyktingarna rätt att återvända till sitt hemland och även innehålla en klausul som ger förföljda judar rätten till asyl. Slutligen måste religionen skiljas från staten och alla särlagar slopas som grundar sig på religionen, och som i ett halvt århundrade inneburit en rättslöshet. Det är grunderna för att omforma den judiska staten till en stat för alla dess medborgare.”

Michel Warschawski var en av de första israeler som 1968 tog organiserad kontakt med palestinska motståndsgrupper, för vilket han sattes i fängelse i 20 månader. Han var tidigare chefredaktör för News from Within, idag är han medarbetare i AIC  (Alternativ Information Center) 

Wim De Neuter

Översättning från nederländska Per-Erik Wentus. Tidigare publicerad i Uitpers (Bryssel). Internationalen  (Stockholm) nr 26/2002