Israel-Palestina konflikten i USA-media
Howard Friel, Richard Falk. Israel-Palestinian on Record. How The New York Times Misreports Conflict in the Middle East, London: Verso Books, 2007. -269 sid.
Marda Dunsky. How the American Mainstream Media Report the Israel-Palestinian Conflict New York: Colombia University Press, 2006. -400 sid.
Böckerna, som undersöker hur media i USA rapporterar om konflikten Israel- Palestina, är inte bara två exempel på tour-de-force de är också två utmärkta exempel på när analytisk forskning är som bäst. Bägge böckerna är mycket väldokumenterade. Och även om de är olika i upplägg komplementerar de varandra. Ett är dem gemensamt; en svidande kritik av USA-mediernas partiskhet till förmån för Israel.
Internationell rätt förtigs
Friel och Falk undersöker i Israel-Palestina on Record hur den stora tidningen The New York Times i sin Israel-Palestina-bevakning behandlar internationell lag & rätt och rapporter om människorättsskändningar. Kortfattat säger de; tidningen struntar helt sonika i dem. Det är således en förödande kritik som Friel och Falk har. Och den är desto allvarligare eftersom författarna inte är vilka som helst. Richard Falk är professor emeritus i internationell rätt vid Princeton universitetet och anses som en av USA:s främsta experter på internationell rätt. Han utnämndes nyligen till FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i det ockuperade Palestina. Howard Friel är forskare och grundade Differentiated Information. Det är deras andra bok om den inflytelserika New York Times. 2004 gav de ut undersökningen The Record of the Paper. How The New York Times Misreports U.S. Foreign Policy,
Boken har två röda trådar. a) en kritisk granskning av hur Israel-Palestina konflikten (under 2000 till 2006) har avrapporterats i New York Times och b) en förespråkad mall för " ... en ansvarsfull journalism i en demokratisk stat när det gäller utrikespolitik och internationella konflikter". (sid 10). Ämnen som avhandlas är de israeliska och brittiska påtryckningarna, tortyren i Israel- Palestina, Israels krig mot Libanon 2006 och det palestinska valet samma år samt internationella lagar och avtal och New York Times förhållande till de stora internationella människorättsorganisationerna.
Författarna klargör mycket tydligt vad internationell lag & rätt fastslår visavi palestiniernas rätt till självstyre, deras territoriella rättigheter, palestinaflyktingars rättigheter och frågan om Jerusalem. Och de understryker med kraft det som bestämts i Genèvekonventionerna och i resolutioner som FN:s säkerhetsråd har antagit, vad gäller enskildas rätt till skydd, användandet av övervåld, kollektiva bestraffningar, judiska bosättningars utvidgning, vattenrättigheter och statliga lönnmord. Avståndet mellan det som fastlagts i internationella lagar, avtal och beslut och hur New York Times behandlar detta i Israel-Palestina konflikten är minst sagt mer än milsvitt.
Entydig partiskhet
Det finns, visar Friel och Falk, ett bortfall av fakta i New York Times rapporter, sett mot vad som publicerats av respekterade människorättsorganisationer såsom Röda korset, Amnesty International, Human Rights Watch, B'tselem, Public Committee against Torture in Israel m. fl. Utifrån statistik från israeliska B'tselem konstaterar de att närapå 4 gånger så många palestinier dödades som israeler plus att av barnen dödades närapå 7 gånger så många. Men New York Times nyhetsrapportering handlade nästan uteslutande om hur många israeler som dödades av palestinier. Man publicerade under granskningsperioden ca. 50 förstasidesartikler om palestinska självmordsbombare plus att man skrev om 25 andra terrordåd ... allt medan det gavs föga uppmärksamhet åt de långt flera israeliska dödandena av palestinier i de ockuperade områdena. (sid. 25-26).
Författarnas slutsats är entydig och klar. "New York Times vägrar att uppmärksamma internationell rätt, så till vida den inte gynnar en Israelvänlig hållning ... Denna ensidighet i hur internationell lag behandlas klargör bortom all tvivel tidningens partiskhet" (sid. 9). Och Friel och Falk påpekar särskilt New York Times ovilja att klargöra för läsarna att de palestinska kraven är i enlighet med internationell lag! (sid. 9).
Med sin analys har Friel och Falk blottlagt den israeliska partiskheten hos New York Times och lyft fram de konsekvenser denna obalans får. De har med all rätt borrat hål på mytologin "New York Times USA:s främsta nyhetstidning" och avslöjat att tidningen mer än ofta tjänstgör som språkrör för snöda israeliska intressen. I boken slut finns några vittnesmål från offer av människorättsskändningar. Berättelser vilka aldrig haft en chans att komma in i New York Times spalter.
Säkerhet en bortförklarning
Medan Fries och Falks bok synar en enda om än stor tidning, granskar Marda Dunskys bok Pens and Swords hur stora medier överhuvudtaget i USA behandlar Israel-Palestina konflikten. Hon analyserar dem utifrån de teoretiska utgångspunkter som gäller journalism. Dvs hur man beaktar begrepp såsom "tillåten diskurs", "hur verkligheten konstrueras" och åsikters "hopkok, hegemoni och status quo". Men trots att analysen är förankrad i en teoretisk ram är hennes bok inget verk om kommunikationsteori utan en rättfram undersökning av hur journalistik fungerar i praktiken. Tiden för undersökningen är 2000 till 2004 och gäller 350 amerikanska rapporteringar inklusive översättningar av israeliskt nyhetsmaterial som publicerats av närmare 30 nyhetsleverantörer, såsom tidningar och radio/TV.
Analysen sker runt fyra teman. Det första kapitlet undersöker i vilken grad som mediernas konfliktbehandling återspeglar USA:s Mellanösternpolitik och det politiska samförståndet mellan USA och Israel. Det andra kapitlet synar medias behandling av det palestinska flyktingproblemet. Det är något som i USA sällan berörs eller sätts in i sitt historiska sammanhang. Detta trots att just flyktingfrågan visar på konfliktens rötter. Dunsky understryker inte bara internationell lag & rätt utan också de internationella överenskommelserna om flyktingars rättigheter - något amerikanska media i just denna fråga - nästan aldrig refererar till. Det tredje kapitlet tar upp de israeliska bosättningarna i de ockuperade områdena. Och även här kan hon påvisa hur internationella lagar och avtal lyser med sin frånvaro i nyhetsrapporterna. Det fjärde kapitlet undersöker hur våldet påverkar israeler och palestinier och hur detta rapporteras i USA (under första halvåret 2002). Dunskys undersökningen visar på en skriande obalans. De israeliska offren ges alltid en mänsklig beskrivning; med namn, anhöriga, inklusive egna berättelser osv. Medan de palestinska offren nästan alltid är namnlösa och ofta endast hänförs tillhörande en mängd, som till exempel "femton döda". Dunsky diskuterar också medias benägenhet att hålla palestinierna ansvariga för sina dåd medan när det gäller israelers förs de in under begreppet säkerhet.
Dunsky tar också upp den rätt omfattande kritik som media ibland har utsatts för från organisationer såsom CAMERA (Committe for Accuracy in Middle East Reporting in America) och HonestReporting.com. Dessa pro-israeliska grupper använder sig av ett flertal taktiker, såsom massutskick av brev, påringningar, e-post, delegationer till chefredaktörer och utgivare, för att påverka medierna. Alltid med anklagelser om antisemitism. Media har tagit upp deras anklagelser och om påtryckningarna media utsätts för. Ett exempel är TV-kanalen CNN;s fem delar långa program om offren för den israeliska terrorn.
I sitt slutkapitel ger Dunsky en alternativ mediahållning. Hon uppmanar till a) att konfliktrapporteringen sätts in i vad den betyder för USA:s politik. b) att media klargör varifrån de fått uppgifterna och resonerar om vad det betyder. c) tar upp allmänhetens reaktioner vid kontroversiella konfliktredogörelser, d) tänker om i fråga om s.k. journalistisk objektivitet gällande konflikten. I Dunskys fyra förslag saknar jag bara konfliktens historia och allmänna bakgrund. Även de bör berättas.
Cheryl Rubenberg.
Journal of Palestine Studies (Beirut/Washington) vol 17 nr 1, sommaren 2008. Översättning Per-Erik Wentus.