Hur Israel skaffade sig kärnvapen

Michael Karpin. The Bomb in the Basement. How Israel went Nuclear and what that Means for the World. New York: Simon & Schuster, 2006. -416 sid.

Irans president Mahmud Ahmedinejad är utsatt för ett kraftigt internationellt tryck. Orsaken är enkel. Iran har igångsatt ett eget kärnkraftsprogram. Således; ifall Iran i framtiden skulle tillverka kärnvapen, då skiftade maktbalansen i Mellanöstern inte endast till USA:s nackdel. Även Israel, Mellanösterns enda kärnvapenmakt, ser sin privilegierade position hotad.

Israels kärnvapenplaner igångsattes i största hemlighet med hjälp av Frankrike på 1950-talet. De fullbordades i all illegalitet under åren som följde. Och hela denna tid och därefter har ingen president eller regeringschef vare sig i USA eller i Europa protesterat eller hotat med sanktioner. De har inte heller krävt att Israels kärnkraftsanläggningar och kärnvapen ska underställas internationell kontroll. Får se om Michael Karpins bok The Bomb in the Basement kommer att tigas ihjäl.

Karpin har bakom sig en trettioårig karriär som reporter vid den statliga israeliska radion & TVn. Han var under lång tid utrikeskorrespondent i Bonn och Moskva och blev senare känd som TV-nyhetsankaret. Under senare år har han gjort TV-dokumentärer. Boken som han skrivit har inte varit lätt att få ihop. Karpin tog kontakt med de politiker och vetenskapsmän som deltog i kärnvapentillkomsten. Men eftersom allt var hemligt och är det fortfarande har det varit svårt att få dem att berätta. Den som vet hur det kan gå, är Mordechai Vanunu. Han arbetade som atomtekniker vid reaktorn Dimona i Negevöknen. 1986 - mer än tjugofem år efter att reaktorn byggdes - berättade han för den brittiska söndagstidningen Sunday Times om den. Något som skulle stå honom dyrt. Israels underrättelsetjänst Mossad kidnappade honom i Rom och han dömdes till 18 års fängelse. Av dem tillbringade Vanunu 11 år i isoleringscell och efter att ha frigetts 2004 sattes han under sträng husarrest.

Även Karpin har fått gå på tå. Boken inleds med "Manuskriptet underställdes den militära censuren såsom lagen föreskriver. Lagen gäller all israelisk media, utländska journalister i Israel, vetenskapliga forskare och författare som vill publicera information om Israels säkerhets- och försvarspolitik". En mening som säger allt om den israeliska regimens karaktär. Militärcensorn hade flera krav om vad som måste strykas eller skrivas om. Utryck som exempelvis "Israels kärnvapen" eller "Israels kärnvapenarsenal" etc. måste bort. Karpin skriver "... men, trots censursaxen, innehåller boken viktig information, som det offentligen hitintills aldrig har diskuterats om".

Ben-Gurion den israeliska atombombens fader.

Karpin klargör att det inte bör råda något tvivel om att staten Israel från sitt grundande skulle vara beväpnad till tänderna och inneha det yttersta avskräckningsmedlet: atombomben. Det var uppfattningen inte bara hos den sionistiska rörelsens oomtvistade ledare och Israels första statsminister David Ben-Gurion utan även hos hans närmsta medarbetare.

Karpin låter sin berättelse börja i Bergen-Belsen utanför Hannover i Tyskland. David Ben-Gurion var på besök i det tidigare koncentrationslägret i oktober 1945, sex månader efter befrielsen. Därifrån reste han till koncentrationslägret Dachau utanför München. Karpin beskriver hur Ben­Gurion gick mellan barackerna och stannade till i krematoriet som "fortfarande stank av bränt människokött". Besöken skedde i sällskap med general Walter Bendell Smith, överbefälhavaren Dwight D Eisenhowers stabschef och högerhand.

Karpin noterar hur kallt och beräknande Ben-Gurion genomförde sin Tysklandsresa. Vid besöket i de allierades högkvarter i Frankfurt a. M. träffade han Eisenhower. "Ben-Gurion tackade Eisenhower för den goda behandlingen som de judiska flyktingarna fått. Han föreslog att alla judar skulle sammanföras till en plats där de måste tillerkännas ett slags 'självstyre'. Judarna måste ges 'fysisk träning', 'drillas och disciplineras' för att höja deras självförtroende och för att 'deras kontakter med tyskarna skulle begränsas till ett minimum', skriver Karpin. Men Ben­Gurion hade helt andra tankar i huvudet, än sin inledande begäran om att uppmuntra de judiska överlevandena och förstärka deras självförtroende, vid samtalet med Eisenhower. Karpin skriver. "Ben-Gurions politiska insikt sa honom att satsa på uppbygget av judarnas militära styrka i Palestina." Han ville att "vissa flyktingar - isynnerhet ungdomar - skulle integreras i judarnas försvarsplaner, eftersom han förutsåg ett arabiskt angrepp. Han ville i flyktinglägren (i Tyskland) skapa förutsättningar för att ge judiska ungdomar militärträning i bruket av lätta vapen, så att de efter att ha överförts med båt till Palestina omedelbart kunde sättas in på slagfältet. För ögonblicket vägrade visserligen britterna att uppge sitt mandat över Palestina och dra tillbaka sina trupper, vilket fördröjde den judiska oavhängighetsförklaringen, men för Ben-Gurion var det klart att en oavhängighet skulle komma och att den innebar en bitter strid med de arabiska staterna". Det som skedde 1948.

Ben-Gurion hade innan han åkte till Tyskland 1945 under juni och juli besökt New York, där han den 1 juli lyckades samla 17 judiska miljonärer till ett möte hos den stenrike Rudolf S. Sonneborn. 'Sonneborninstitutet' var född. Denna miljonärsklubb skulle under många år pumpa miljoner dollar till den israeliska beväpningen och utbyggnaden av en israelisk krigsindustri. Även Ben-Gurions penningsuktande hemliga kärnvapenprogram kunde räkna med dusörer från miljonärsklubben.

I Europa upprättade sionisterna under Ben-Gurions ledning ett hemligt nätverk: 'Ha-Mossad l'Alliya Bet' (Institutet för illegal invandring) som 1951 ombildades till den senare så beryktade underrättelsetjänsten Mossad. Den främste figuren i denna hemliga sionistorganisation var Meir 'Munya' Mardor, som senare skulle bli en av de viktigaste personerna i det hemliga kärnvapenprogrammet. Gruppen kring Mardor hade under nazisttiden varit aktiv med människosmuggel, eftersom sionisterna hade ett stort behov av färskt fotfolk för sitt koloniala projekt och då britterna hade skurit ner den lagliga judiska invandring till Palestina. Man smugglade även vapen. Europa var efter kriget en stor ruinhög. Sionisterna tog tillfället i akt att under det rådande kaoset stjäla vapen, ammunition och militärfordon i enorma mängder från de allierade och skeppa dem till Palestina.

Ben-Gurions och Peres 'A-team'.

Ben-Gurion hade inte endast en vision utan även en utmärkt politisk näsa. Det är något som sionismens anhängare likaväl som deras motståndare har tillerkänt honom. Det framgår också tydligt av hur den sionistiska rörelsen redan under pionjärstidens svåraste år vidtog mått och steg för att skapa ett lag av vetenskapsmän, som skulle vara förmögna att lägga grunden till en krigsindustri i Palestina. Chaim Weizmann den dåvarande ledaren för den sionistiska rörelsen och senare Israels förste president var själv en framstående kemist och han grundade redan på 1930-talet den judiska kolonin Rehovot utanför Tel Aviv som blev Daniel Sieffs forskningsinstitut (döpt efter den brittiskjudiske finansiären). Det var det första vetenskapliga centret som sionisterna grundade i Palestina. 1934 lyckades Weizmann värva professor Ernst Bergmann, som var en välkänd kemist till institutet. Bergmann var medförfattare till det 1932 utkomna verket 'Auführliche Lehrbuch der organischen Chemie' som under årtionden förblev standardverket. "Den 1 januari" skriver Karpin "fjorton år innan Ben-Gurion utropade Israels oavhängighet påbörjade Bergmann den vetenskapliga forskning som lade grunden till infrastrukturen som trettio år senare skulle producera de vapen Israel behövde." Ben-Gurion var fascinerad av personen Bergmann och han utnämnde honom 1946 till sin personliga vetenskapsrådgivare. Karpin beskriver hur klartänkt Ben-Gurions vetenskapssyn var. I ett samtal med Bergmann sa han "När den judiska staten upprättats kommer hemligheten i dess fortbestånd att baseras på dess teknologiska och vetenskapliga överlägsenhet. Kan vi uppnå ett teknologiskt försprång gentemot araberna, då är vår överlevnad garanterad".

När väl staten Israel 1948 var ett faktum påbörjade Ben-Gurion som också var försvarsminister att samla ett framtida 'A-team'. Det var en grupp dedikerade sionister som måste åstadkomma det omöjliga: att göra dvärgstaten till en kärnvapenmakt; Till den utvalda kretsen hörde förutom Bergmann även den unge Shimon Peres som Ben-Gurion utnämnde till generaldirektör för försvaret och de hemliga operationernas specialist Meir Mardor. A-teamet var i realiteten en stat i staten. Inte ens arméledningen, regeringen eller ens den allomvetande underrättelsetjänsten Mossad kände till atomvapenplanerna.

Det såg allt annat än rosenrött ut i början för männen som skulle förverkliga Ben-Gurions kärnvapendrömmar. Staten Israel befann sig i begynnelsen i en svår internationell sits. "När kriget [av 1948] var förbi" skriver Karpin "stod det ganska så fort klart att Israel inte ensamt skulle klara av sin överlevnad". "Chanserna till en överlevnad var beroende av om den judiska staten skulle vinna vapenkapplöpningen". Meir Mardor skrev i sin dagbok "Det brådskar. Hur skall vi kunna få ta tag på de så nödvändiga moderna sofistikerade vapnen för att fullkomna vår stats långsiktiga behov? Våra vapeninköp räcker inte till."

Frankrike och Israel med gemensamma mål.

"Det största hindret för staten Israel var vapenembargot" säger Karpin "som USA, Storbritannien och Frankrike hade infört 1952 för Mellanöstern. Vid den tiden samarbetade den franska och brittiska regeringen i Mellanöstern helt i enlighet med USA:s intentioner. Embargot efterlevdes strikt. Israel kunde knappt få tag på gevär. En sändning pistoler köpta i USA måste försändas som 'sportutrustning'. Den israeliska luftmakten hade några ex av utgångna flygplansmodeller. Man kunde inte köpa ett enda bombplan. Israeliska diplomater försökte övertyga Washington och London om att utrusta den nya judiska staten med defensiva vapen men de stötte mot en ständig vägran. Den amerikanske utrikesministern John Foster Dulles förklarade för israelerna att det inte fanns några bevis för att kraftförhållandena i Mellanöstern höll på att förändras och att de inte heller skulle göra det i framtiden". "I ljuset av de nära banden mellan USA och Israel av idag" sammanfattar Karpin "är dessa svala relationer för ett halvt sekel sen knappt begripliga".

Karpin beskriver sedan mycket detaljerat hur Ben-Gurions A-team skulle bli hjälpta ur sitt nödläge. 1954 led den franska kolonialmakten ett förödande nederlag mot den vietnamesiska folkbefrielsearmén i Dien Bien Phu. I januari samma år bröt det ut ett folkuppror i Algeriet mot den franska kolonisationen. Paris ville, kosta vad det ville, förhindra ett nytt nederlag. "Den franska regeringen misstänkte den egyptiske presidenten Gabel Abdel Nasser som både anstiftaren och inspiratören till den algeriska revolten" skriver Karpin "Föreställningen mognade fram i Frankrike att så länge det inte gjordes något för att försvaga Egypten skulle det vara omöjligt att slå ner upproret i Algeriet". "Israel hade behov av vapen och Frankrike hade behov av information om Nassers roll som anstiftare och inspiratör för det algeriska upproret. Israel hade informationen och Frankrike hade vapnen. Den förste som sag Frankrikes och Israels gemensamma intressen var den franska inrikesministern Maurice Bourges-Maunory, som också var ansvarig för Algeriet, tillsammans med sin trogna hjälpreda Abel Thomas". Att de bägge politikerna samtidigt var entusiastiska beundrare av det sionistiska projektet i Mellanöstern gjorde det hela bara bättre.

I september 1955 åkte Shimon Peres för första gången till Paris. Inrikesministern Bourgès­Maunory tog emot honom med alla de ärobetygelser. "Bourgès-Maunory och Peres inledde sin strategi omgående utan krusiduller" hävdar Karpin "Israel och Frankrike hade gemensamma intressen och måste således samarbeta. I Israel finns en miljon judar omringade av araber och i Algeriet befinner sig en miljon fransmän i samma situation". "Nasser påminner mig om Hitler. Han är en extremist och använder sig av terrortaktik. Han förhäxas av sina egna tal förklarade Bourgès-Maunory. Peres gav därefter en beskrivning av tillståndet i Israel." "Araberna beväpnar sig och Israel kommer att stå tomhänt". Abel Thomas mindes att han var chockad. "Peres kom med järnhårda fakta. Han sa sig tala i namn av statsminister Ben-Gurion och generalstabschefen Dayan. Han sa: Se här, det är svåra tider i vår historia och det föreligger en risk att vi sopas bort från kartan. Om vi inte kan erhålla flygplan kommer vi inte att vara kapabla att svara på Nassers offensiv och vi kommer att förintas. Får vi ingen riktig hjälp som gör det möjligt för oss att freda oss kommer vi att försvinna. Israels judar kommer med andra ord åter att bli vandrande judar".

Peres gjorde intryck i Paris. Efter några 'veckor var det första vapenavtalet i hamn. Och som sionisterna ville det, operationen stämplades som topphemligt. I det ingick tolv Mystère-jetflygplan som köptes utan kännedom av varken den franska presidenten, stats-, och utrikesministern och förbi näsan på både den franska och amerikanska underrättelsetjänsten. Den 23 juni 1956 var Peres, nu tillsammans med generalstabschefen Moche Dayan, på nytt i Paris. Denna gång hade de med sig en lång inköpslista; 200 tanks, 72 Mystèrejetplan, 10 000 antitankraketer och 40 000 artillerigranater. Kostnad 70 miljoner dollar. Till Peres stora förvåning sa fransmännen ja till allt. Det var det största vapenköpet som den unga staten Israel någonsin hade gjort. Moshe Dayan tackade fransmännen med ett anmärkningsvärt tal. "Min regering har anmodat mig att tacka Er av hela mitt hjärta för Ert tillmötesgående i att leverera oss vapen. Jag har tillåtelsen att försäkra Er att Israel sluter upp på Frankrikes sida i alla gemensamma operationer gentemot Nasser, hur långt än Frankrike vill gå".

Suezkriget ändrar villkoren.

I Egypten kungjorde den egyptiske presidenten Nasser i ett tal (det råkade vara tre dagar efter den israelisk-franska vapenhandeln) Suezkanalens nationaliseringen inför hundratusentals entusiastiska landsmän. Nasser var extremt förbannad på britterna och amerikanerna för deras vägran att hjälpa till med bygget av Assuandammen. För fransmännen och britterna var Suezkanalens nationalisering ett kraftigt ekonomiskt slag. Kanalen hade alltid drivits av Suez Canal Company och gett franska och brittiska aktieägare en god avkastning. För israelerna som nyligen hade erövrat en plats i Paris salonger stod det klart att den franska regeringen hade för avsikt att göra upp räkningen med Nasser. För Shimon Peres var detta ögonblicket att hos fransmännen efterfråga stöd för ett israeliskt nukleärt innehav "Vårt första mål var att få vapen" förklarade Peres senare. "Vårt andra mål var en kärnreaktor".

I mitten av september 1956 sa den franska atommyndigheten ja till en försäljning av en reaktor med en maxkapacitet på 10 megawatt. Michael Karpin skriver "Avtalet kunde gå igenom endast med den franska regeringens godkännande. Det är tvivelaktigt att det hade skett, utan de rådande internationella omständigheter, som således spelade Israel i händerna. Det hela gick till sålunda. I sina kontakter med Frankrike hade den brittiska regeringen vägrat att godta en militär operation gentemot Suezkanalen, om det inte förelåg ett krig. Och det var just det som Frankrike hade föreslagit Israel; ge oss en förevändning att förklara krig och ni får er reaktor."

Resten är välkänt. Moshe Dayans trupper gick in i den egyptiska Sinaiöknen. Det blev ett blixtkrig mot vilket Nassers trupper kunde göra litet. Brittiska och franska trupper ockuperade kanalzonen. Allt visade på att president Nasser gick mot ett förödande nederlag och förnedring. Men detta låg inte i de två stormakternas intresse. Sovjetunionen spelade bluffpoker en tid och hotade med att använda kärnvapen. Den amerikanske presidenten Eisenhower var förgrymmad över det israelisk-brittisk-franska äventyret. Han tvang de tre ockupationsstyrkorna att omedelbart dra sig tillbaka från egyptiskt område. Detta blev slutet på den brittiska och franska koloniala närvaron i Mellanöstern. Därefter var det USA som delade ut gracerna i området. Men det var också början på det israelisk-franska nukleära samarbetet. I september 1957 slöt fransmännen och israelerna ett politiskt avtal och en rad tekniska överenskommelser. "Frankrike skulle leverera Israel en stor reaktor" skriver Karpin "israelerna säger att den hade en kapacitet på 24 megawatt. Men enligt andra källor var den mycket kraftigare och ska ha haft en kapacitet på 150 megawatt. Dessutom levererade Frankrike anrikat uran till Israel och en fabrik för utvinning av plutonium. Israel lovade att utnyttja anläggningarna endast för fredliga ändamål men bägge visste att det var prat". Byggandet av den nukleära anläggningen i Dimona var igång

En 'odemokratisk' stat i den 'demokratiska' staten.

Till Israelbilden hör dess ständiga prat om att landet är "den enda demokratin i Mellanöstern". Och Michael Karpin, israelisk medborgare och en av den israeliska medievärldens koryféer, är inte den som ifrågasätter det antidemokratiska sättet med vilket atomprogrammet drevs igenom av en handfull under ledning av Ben-Gurion och Peres. Det var endast de som hade full insikt i vad det hela rörde sig om. Och det var endast ett hundratal politiker, vetenskapare, diplomater och journalister som kände till Dimona-anläggningen. Alla var ålagda tystnadsplikt. Den israeliska riksdagen Knesset informerades aldrig om vad som skedde i Dimona. Officiellt byggdes det en 'textilfabrik' i Negevöknen. Ben-Gurion som alltid var regeringschefen för de alliansregeringar som styrde Israel (och alltid med en betryggande majoritet för sitt arbetarparti) informerade aldrig sina regeringspartner eller ens alla sina ministrar om Israels nukleära företag. Michael Karpin konstaterar "Oppositionen skulle inte ha varit emot agerandet". Det av Menahem Begin ledda högerpartiet (föregångaren till dagens Likudparti) skulle aldrig ha motsatt sig det nukleära projektet. Vänsteroppositionen utgjordes av kommunisterna men de hade endast tre riksdagsmandat och stod under säkerhetstjänstens ständiga övervakning. De tre arabiska partier som fanns i riksdagen utgjorde inget problem. "De var förbundna med Ben-Gurions arbetarparti och han höll dem under foten." "Varje opposition mot Dimonaprojektet från allmänheten hade, ifall de känt till det, varit marginell" fastslår Karpin; "Det israeliska samhället var på 1950-talat mycket konformistiskt och ytterligt servilt. Gemene man ställde aldrig några frågor och var ytterligt lojal gentemot sina ledare." Ben-Gurions och Peres A-team var verkligen en stat i staten.

"Den enda demokratin i Mellanöstern" har med andra ord sällan eller aldrig haft någon demokratisk kontroll över dem som regerat dem. Sålunda har det aldrig skrivits något om Dimona i nån regeringsförklaring och Dimona betalades via en ytterst hemlig 'B-budget'. Ben­Gurions arbetarparti kontrollerade alla viktiga departement såsom skatte-, finans- och försvars-. Endast de invigda och de tillhörande en liten inre krets i den israeliska toppen var de som kunde räkna med en dylik ministerpost.

Ingen förutom dessa personer vet heller hur mycket det nukleära projektet har kostat. Inte heller Michael Karpin vet med säkerhet. "Ben-Gurion skrev 1958 i sin dagbok att Dimona skulle ha rört sig om 25 miljoner dollar men det är tvivelaktigt om det i den fasen av projektet var möjligt att beräkna kostnaden. En amerikansk uppskattning på 100 till 200 miljoner dollar tycks också grundas på osäkra siffror. Shimon Peres skrev i sina memoarer Battling for Peace att Dimona skulle ha kostat 80 miljoner (1960 års dollarkurs)".

Även omfånget på Israels kärnvapenarsenal är svårt att uppskatta. Och om Karpin hade kunnat uppskatta antalet atombomber så hade den militära censuren ändå strukit uppgiften. Han måste ty sig till följande "Under år har experter försökt skatta eller gissa sig till kapaciteten. Det har uppstått ett slags konsensus: reaktorn skulle ursprungligen ha haft en kapacitet på 40 megawatt som ska ha utökats under 1970-talet. Det betyder att Dimona har producerat 15 till 20 kilogram plutonium dvs 4 till 5 bomber per år. En undersökning av fransmannen Pierre Péan visar att reaktorn var beräknad för en produktion av 10 till 15 kilogram plutonium per år. Amerikanska och brittiska experter har i sina beräkningar däremot utgått från den information som Mordechai Vanunu gav och kommer fram till en plutoniumkapacitet på 40 kilogram, vilket betydde 10 bomber per år.

Ett israeliskt krig mot Iran (?) med USA:s stöd

I slutkapitlet 'Two Scenarios: War (with Iran) or Peace' bollar Karpin med politiska slutsatser eller rättare sagt förutsägelser. Han hävdar två framtidsperspektiv. Det första tillhör visserligen kategorin 'önsketänkande' men förtjänar ändå att återges. Det är ett förslag om en avmilitarisering av Mellanöstern via ett avtal mellan Israel och grannländerna. Han tar upp ett antal argument som på sin tid fördes fram av Shalevet Freier. Freier tillhörde Ben-Gurions A-team från dess begynnelse. På 1950-talet lyckades han bli medlem i det prestigefyllda Pugwash Conference. Det är en församling övertygade kärnvapenmotståndare, där vetenskapsmän såsom Albert Einstein, Bertrand Russel spelat en betydelsefull roll. Även om Freire var delaktig i Dimonaprojektet diskuterade han 'nedrustning'. På 1970-talet kom han med sitt förslag till en nedrustningsstrategi för Mellanöstern. Uppenbarligen väl vetande att det aldrig kunde realiseras. "Israel kommer att uppge sin nukleära förmåga endast ifall det är oomkullrunkeligen fastlagt att freden är ett faktum och att man således inte längre har behov av ett avskräckningsmedel" skrev Freire. Den "nukleära nedrustningen i Mellanöstern skall genomföras via regionala avtal som förhandlas fram mellan Israel och varje enskilt land i regionen och inte via en anslutning till det existerande icke-kärnvapenfördraget". Det är dessa narraktiga idéer från Freire som Karpin nu på nytt för till torgs.

Det andra framtidsperspektivet för Mellanöstern är: "Ett öppet krig gentemot Iran för att -förhindra att det införskaffar sig kärnvapen' Karpin yrkar på att Israel "inte bör lämna något åt slumpen". Israel underrättelsetjänst Mossad, har under Ariel Sharon grundligt förändrats och är sysselsatt med strategin om ett preventivt militärt anfall mot kärnkraftsanläggningar. Även den israeliska armén har reformerats. Sharon ombildade flera militära enheter till 'insatsstyrkor' som just är utbildade för dylika uppgifter. Dessutom saknar Israel inte helt en erfarenhet. 1981 bombade Israels luftmakt bygget av den irakiska kärnreaktorn Osirak. Menahem Begin och hans dåvarande försvarsminister Ariel Sharon inkasserade ett erkännande från USA:s utrikesminister Alexander Haig: "USA tillstår, sett utifrån den otillräckliga västerländska militärkapaciteten i regionen, Israels strategiska värde som USA:s starkaste och trognaste vän och allierad i Mellanöstern" skrev han i ett brev till de israeliska hökarna Begin och Sharon och tillade "Ett starkt, säkert och vitalt Israel tjänar de västerländska intressena i Mellanöstern. Vi kommer inte att överge den principen, för vår strategis framgång är beroende av den." Inget har i sak förändrats under det gångna kvartseklet sen Haigs brev.

USA är idag fastlåst i sitt militära äventyr i Irak. Washington kan knappast tillåta sig en operation i Iran. Däremot kan Israel det. Man har kunskapen och utan tvivel den politiska viljan att förinta ayatollornas atomanläggningar. Klarin anmärker med rätta att Israels luftmakt är förberedd för ett dylikt bombardemang. 2004 levererade USA Israel den nödvändiga ammunitionen. Det var 500 BLU-109 bomber som kan träffa och förinta sitt mål tio meter under jord. Men viktigast av allt är avtalet mellan USA och Israel, som undertecknades av president Clinton och statsminister Netanyahu 1998. Det fastslår att Israel har "rätt att vidta aktioner mot massförstörelsevapen och icke-konventionella militära hot". Att Israel är beredd, är för Karpin en självklarhet. Han citerar den israeliska försvarsministern Shaul Mofaz. Det är ur ett tal som Mohaz höll på sitt modersmål persiska i den israeliska statsradion. Talet var således riktat till en iransk publik "Ifall det visar sig oundvikligt att förinta de iranska nukleära installationerna kommer de nödvändiga stegen under inga omständigheter att leda de iranska medborgarna till skada" sa Mofaz. Detta tal var således en tydlig varning.

Sammanfattningsvis är det uppseendeväckande hur denne — inte helt oerfarna journalist — i sina slutsatser följer det israeliska 'newspeak' à la Orwells 1984, där det oupphörligen kacklas att den israeliska säkerheten är i fara, att den judiska staten är hotad, tvärtemot etablerade fakta.

Ett Israel som är Mellanösterns enda kärnvapenmakt och har regionens starkaste krigsmakt.

Ett Israel som under fyra årtionden nästintill konstant fört krig gentemot sina grannländer, såsom 1982 när Libanon fick 100 000-tals israeliska soldater stövlande in på sitt område och vars huvudstad Beirut bombades intensivt i tre månader.

Ett Israel som vägrar att följa FN:s resolution från 1967 att dra sig tillbaka från ockuperade palestinska och arabiska områden.

Ett Israel som fortsätter att kolonisera de ockuperade palestinska områdena och har förintat dess ekonomi.

Ett Israel som har slagit ner två palestinska folkuppresningar.

Karpin är fången i den israeliska 'newspeak' ideologin, där all israelisk aggression kallas en 'fredsprocess'. Och i hans ögon är alla i Mellanöstern som motsätter sig den israeliska politiken en 'terrorist'. Han säger utan att blinka "När historiker om två årtionden blickar tillbaka kommer de med säkerhet att dra slutsatsen att Israels kärnvapeninnehav var den avgörande faktorn för den arabiska världen att begripa att judarnas närvaro på en landremsa vid Medelhavet är en permanent realitet". "Utan The Bomb in the Basement" säger Karpin "skulle det ha varit ytterst tvivelaktigt om araberna hade godtagit en suverän judisk stat mitt i Mellanöstern".

Karpin frågar sig dock, inte helt oväsentligt; "Hur kommer det sig att Israel har varit förmöget att övertyga alla att deras nukleära förmåga, som de använt i avskräckningssyfte, inte har gjort resten av världen nervös och tvingat Israel att tillåta internationella inspektörer att övervaka de nukleära anläggningarna? Samtidigt som länder som Irak och Iran inte har lyckats med detsamma?" Han ger ett mycket öppenhjärtligt svar. "Det finns flera skäl till detta. Men först och främst måste vi realisera att om inte USA hade velat att Israel skulle besitta en nukleär kapacitet vore det föga troligt att man hade haft den. Varje USA-president från John F. Kennedy har tillåtit att Israel fått fortsätta sitt nukleära program."

Wim De Neuter.

Uitpers (Bryssel) nr 73 mars 2006. Översättning Per-Erik Wentus.