Sanningen är alltid revolutionär
av Kerstin Allroth förlagsredaktör, styrelsemedlem i Svensk-Kubanska föreningen.
I sitt referat av K S Karols bok om Kuba har Kerstin Allroth framför allt lagt tyngdpunkten vid förf:s skildring av Kubas gamla kommunistiska parti och vid förhållandet mellan Kuba och Sovjet.
Les Guerilleros au Pouvoir av K S Karol, Laffont 1970.
Karol är polack (född 1924), uppvuxen i Sovjet. Efter kriget lämnade han Sovjet och bor numera i Paria. Han har varit journalist vid de franska tidskrifterna L’Express och Le Nouvel Observateur med Sovjetunionens utveckling som specialämne. 1966 skrev han en bok om Kina efter fem månaders vistelse där: Maos Kina (utgiven på norska förlaget Pax). Hans bok om Kuba kommer inom kort på svenska; Castros Kuba (Wahlström & Widstrand), Den bygger på erfarenheter från fyra olika besök på Kuba, två 1961, ett 1967 och det sista 1968. Karols ambition har varit att beskriva den kubanska revolutionens utveckling just genom den direkta erfarenheten. Han låter en lång rad kubaner komma till tals i intervjuer.
Karol understryker ofta sin solidaritet med den kubanska revolutionen. Därför har han inte försökt dölja något för läsaren: sanningen är alltid revolutionär, anser han i likhet med Gramsci.
Karols bok är mycket omfattande (ca 600 sidor). Jag skall här bara ta upp några av de sidor i den kubanska revolutionens utveckling som Karol behandlar. Det bör påpekas att Karol för ett mycket utförligt, intressant och bitvis starkt kritiskt resonemang kring olika teorier för socialistisk ekonomi, särskilt de kubanska och sovjetiska. Det inrikespolitiska spelet kring Fidel Castro ges också en allsidig belysning. Den häftigaste kritiken mot Kuba riktar Karol angående utslagen av ”ministalinism” och dogmatism. Karols bok är en lättillgänglig analys av Kuba. Någon enstaka gång förfaller han till lite ytliga beskrivningar av revolutionsledarnas psyke och temperament.
Karol menar att metoderna stämde överens med målen de första åren (från 1953, attacken på Moncada). Fidels och hans kamraters taktik väckte folks entusiasm och tillsammans arbetade de för ett nytt samhälle. Efter maktövertagandet 1959 har sedan aldrig samma överensstämmelse uppnåtts. Motgångarna börjar, t ex:
– bristfällig organisation av folket på basplanet;
– för snabb radikalisering av revolutionen påtvingad av USA-imperialismen.
Det första större misstaget kommer 1961 när man försöker tillämpa en 4-årsplan à la Östeuropa för att snabbt kunna industrialisera. Gerillamännen trodde uppriktigt att så fort en viss industrialiseringsnivå uppnåtts skulle alla andra uppseglande, komplicerade problem lösas. Man överlät i alltför stor omfattning åt gamla veteraner inom kommunistpartiet att sköta politiken. De var ju experter på ”marxism”. Därav följde dogmatism. Oktoberkrisen 1962 förenade åter folket. Fidel ändrade politik och valde att satsa på en ny kraftansträngning: en massiv sockerproduktion. Återigen misslyckades man. Ekonomin fungerar inte. Då började Che Guevaras idéer vinna inflytande. Arbetarnas medvetande måste omformas samtidigt som den materiella basen byggdes upp. Men efter Ches död gav Fidel allt mindre prioritet åt hans idéer tills han slutligen lämnade dem helt i och ‘med satsningen på 10 miljoner ton socker. Arbete och disciplin blev viktigare än medvetande. En följd av detta blev den militära organisationen av arbetet.
Karols slutsats, som han kollat med flera ledande kubaner och som han också tycker framskymtar i Che Guevaras skrifter, är att kubanerna nu måste genomföra en total omorganisering av det sociala systemet, uppifrån och ned.
Kommunistpartiet före revolutionen
Karol går igenom det kubanska kommunistpartiets historia grundligt. Den kan vi lära mycket utav. Dessutom finner han det nödvändigt au känna till den för att förstå stora delar av revolutionens utveckling. Tyvärr, konstaterar Karol, hade inte alla på Kuba i ledande ställning samma glödande revolutionära inställning som Fidel, Che och andra gerillamän.
Karol arbetade länge med att få fram uppgifter kring kommunistpartiets historia och erkänner att han kämpat mot vissa svårigheter. Inte så att böcker och andra dokument skulle vara undanstoppade. På Kuba är ingenting hemligstämplat, hävdar Karol. Ytterst få är dock benägna att tala om det gamla kommunistpartiet som skapades av Komintern 1925 och tillhörde Kommunistiska Internationalen ända till 1943. 1925 valdes också general Machado till president på Kuba. Två år därefter beslöt han enväldigt att förlänga sin mandattid med sju år. Kuba hade fått diktatur och kampen mot den borde ha gynnat kommunisterna. Men dessa var för dogmatiska för att rätt analysera situationen. De förstod inte att den starka amerikanska dominansen på Kuba skapade starkare motsättningar än de motsättningar mellan olika samhällsklasser som är typiska för länder som är mer oberoende.
Den amerikanska depressionen blev en katastrof på Kuba. Oppositionen var emellertid alltför splittrad för att kunna störta diktatorn. Ledande oppositionsgrupper var bl a studentdirektoratet. Strejker och blodiga demonstrationer avlöste varandra. Machado stängde universiteten och bedrev en hänsynslös motterror. Till slut tvingades Machado fly. Studentdirektoratet bildade så småningom tillsammans med en grupp revolterande underofficerare – däribland Batista – ”Kubas revolutionära allians”: Kommunisterna hade inget att säga till om där. De drev istället fram bildandet av sovjeter, de enda organ som skulle kunna uttrycka folkets vilja. De lyckades också upprätthålla några sådana, som emellertid så småningom utplånades av Batistas armé.
1934 blev Blas Roca partiledare. Partiet gjorde då självkritik och insåg att kampanjen för sovjeter varit ett missgrepp. Men det insåg fortfarande inte att en bredare social front (än arbetarklassen) skulle kunnat uträtta mycket mot Machado. Karol tror att det var teorin om ”klass mot klass”, som var Kommunistiska Internationalens linje sedan 1923, som här ställde till besvär. Kommunistpartiet var under första hälften av 30-talet motståndare till direkta aktioner och kallade de olika radikala grupperna för äventyrare, anarkister, småborgare etc. Det är mot denna bakgrund man måste förstå partiets närmande till diktatorn Batists fr o m 1936.
När Kominterns sjunde kongress angav linjen för en antifascistisk enhetsfront gjorde Blas Roca likaledes på Kuba. Samtidigt började han omvärdera Batista: ”Vi måste stödja Batistas progressiva handlande. Han är en ledare med djupa rötter hos folket ... Nu gäller kampen nationell enighet i nära samarbete med USA mot axeln Rom–Berlin–Tokyo.” När Batista utlyste val 1939 gick kommunistpartiet med i hans koalition.
Partiets nya linje fick emellertid oväntat stöd från USA. Ledaren för det amerikanska kommunistpartiet Earl Browder tillkännagav sensationellt 1944 att kapitalismen och kommunismen nu slagit in på en gemensam väg mot morgondagens fredliga samverkan och att amerikanska kommunistpartiet skulle upplösas eftersom det traditionella tvåpartisystemet i USA hindrade det från att spela någon verklig roll. Nu fick kommunisterna på Kuba plötsligt ett teoretiskt försvar för alla sina kompromisser. De gick dock inte så långt att de upplöste partiet men, för säkerhets skull bytte de namn till PSP, Partido Socialista Popular.
1945 angreps Earl Browder av det franska kommunistpartiets Jacques Duclos. Browders teori om klasskampens försvinnande var revisionistisk. PSP splittrades nu ordentligt. Moskva-linjen blev partiets linje.
Kommunisterna tog under 50-talet ideligen avstånd från Fidel Castro och hans gerillakamrater. Men i augusti 1959 lyckades partiets dåvarande ledare Escalante med konststycket att analysera revolutionens triumf till det gamla kommunistpartiets fördel. Castro och PSP var egentligen trogna bundsförvanter fastän de av taktiska skäl inte kunnat avslöja det. De som stödde Castro ställde sig kallsinniga till den här sortens historieskrivning. Ett år senare måste därför partiet begå kollektiv självkritik. Partiet hade inte förstått den djupaste innebörden i Fidel Castros revolutionära strategi. (Ett nytt kommunistiskt parti, det nuvarande PCC, bildades på Kuba 1965.)
Kuba och Sovjet
1959 var inte någon särskilt lämplig tidpunkt för revolution ur sovjetisk synpunkt. Chrusjtjov hade just gått in för den fredliga samexistensens strategi. Under loppet av ett år ändrade han dock inställning till Kuba. I februari 1960 ingicks ett blygsamt första handelsavtal, men parterna aktade sig noga för anti-amerikanska uttalanden och några diplomatiska förbindelser fanns inte mellan Kuba och Sovjet. Den kubanska revolutionen hade ju inte kommit till enligt de leninistiska spelreglerna och det var svårt att ta ställning till den. Tre månader senare var Chrusjtjov som en omvänd hand, Kuba hyllades ideligen i tal och plötsligt började han också varna USA, att lämna Kuba ifred.
Denna hastigt påkomna vänskap förklaras enligt Karol av revolutionens radikalisering, men också av den politiska världsutvecklingen. I maj sköt ryssarna ner ett amerikanskt spionflygplan av U2-typ över Sovjets territorium. Chrusjtjov var ursinnig och ville att Eisenhower skulle be om ursäkt. Men förgäves. Då passade det bra att ta till den lilla ön Kuba. Chrusjtjov berömde det kubanska folkets kamp för oberoende mitt framför näsan på imperialisterna.
USA upphörde att köpa socker från Kuba och Sovjet förklarade sig genast berett köpa allt socker som Förenta staterna vägrade köpa nu eller i framtiden. Samtidigt ville Chrusjtjov utsätta Kina för ekonomisk blockad. Då blev Kuba alibi för Sovjets ”internationalistiska” strävanden. Chrusjtjov hade nu satt sig på två stolar. Hans land behövde fred, hårt ansatt som det varit av det kalla kriget. Sovjets strategi, måste vara samförstånd med USA. Egentligen började Chrusjtjov nu att ogilla Sovjetengagemanget för Kuba. Men kubanerna lade bara märke till de radikala solidaritetsdeklarationerna från Sovjets sida och tog inte nämnvärt vid sig av de ord om fredlig samexistens som alltid ingick i Chrusjtjovs tal.
Kubakrisen, eller raketkrisen, vilket man nu vill kalla de storpolitiska händelserna i oktober 1962, är redan utförligt behandlad och analyserad. Karol kommer inte med något nytt till detta. Han kritiserar Chrusjtjov hårt. Enligt Karol är det uppenbart att Chrusjtjov ljög för alla och envar. Sedan Fidel givit sin version av händelserna framstår Chrusjtjov i all sin opportunism. Castro hade aldrig bett Sovjet om raketvapen utan hade accepterat dem på Moskvas begäran ”för att förstärka socialismen på det internationella planet”.
Atmosfären på Kuba präglades av besvikelse, men man höll tyst med sin kritik i det längsta. Mikojan for till Kuba för att förbättra relationerna. På kubanernas fråga varför ryssarna förhandlade med amerikanerna utan att underrätta kubanerna, lär Mikojan ha svarat, ”Vi hade inte tid” men hans tolk sade: ”Vi behövde, inte”. Idel ”missförstånd” inträffade och till slut var Mikojan helt utfrusen.
Castro var naturligtvis tvungen att försona sig med Chrusjtjov, det fanns inget val. Också Chrusjtjov behövde Castros vänskap. Fidel reste på ett månadslångt triumftåg i Sovjet 1963. Nya avtal slöts. Sovjet skulle bl a exportera maskiner för att skörda socker (som skulle visa sig odugliga).
Anklagelser mot Sovjet
Det framstod ändå allt klarare att kubanerna hade en annorlunda ideologisk inställning till kommunismen än Sovjet och öststaterna. I Che Guevaras sista offentliga tal i Alger 1965 riktade han skarpa anklagelser mot Sovjet: ”de länder som slår in på befrielsens väg bör få sin ekonomiska utveckling betald av socialistländerna”.
Karol har intervjuat Kubas president Dorticós om revolutionens ideologi:
”Målet för revolutionen är inte att bygga ett socialistiskt samhälle utan att i så korta historiska etapper som möjligt nå fram till det kommunistiska samhället. Det är faktiskt bedrägligt att tro att övergången till kommunismen sker automatiskt när de sociala och ekonomiska betingelserna finns för handen. Redan nu måste den övergången förberedas genom delvisa förändringar av samhället. Dessa förändringar blir fler och fler och kan så småningom föra fram till den totala omvandlingen?”
De sovjetiska kommunisterna hävdar i motsats till Dorticós att socialismen inte är någon kort övergångsperiod och att övergången till kommunismen är omöjlig så länge som inte alla ekonomiska och sociala betingelser föreligger. Karol tycker att Dorticós uttalande är något paradoxalt eftersom:
”vi vet att Marx aldrig tog i beaktande en övergång från underutveckling till socialism och därifrån till kommunism och därför inte i förstone kunde tjäna som vägvisare åt dem som ville gå den vägen. Hur skulle egentligen kubanerna kunna tillämpa hans idéer i ett samhälle där produktivkrafterna var så outvecklade att proletariatets klassmedvetande inte kunde växa fram eller nya produktionsförhållanden etableras? Men enligt Dorticós var det att vara dogmatisk att se problemet så. Då fäste man sig vid doktrinens bokstav och inte vid dess anda”.
I och med OLAS-konferensen (den kubanska solidaritetskonferensen med Latinamerikas folk) 1967 började den verkliga polemiken från Kubas sida. Kubanernas rapport ifrågasatte helt frankt Lenins teorier om revolutionen. I Latinamerika kan inte revolutionen följa Lenins schema och utgå från städerna där proletariatet var starkast. ”Tvärtom måste den först bryta ut på landsbygden. Gerillan måste upprätta en bas i bergen, utnyttja de relativt glest befolkade områdena och därigenom sprida sig till dess att revolten mognade i alla samhällsgrupper och stats- och militärmakten började falla sönder. Det gällde i själva verket att ta lärdom av den kubanska revolutionen.”
Mästerverk i indirekt polemik
Karol anser att den här rapporten är ett mästerverk i indirekt polemik. Den handlar om Kinas och Sovjets teorier, men detta nämns aldrig. Karol diskuterar ingående de här teorierna med Fidel, som inte verkar överdrivet optimistisk över utvecklingen idag. ”Allt hade varit annorlunda om alla kommunistländer hade hjälpt revolutionärerna. Men de enda internationalisterna som finns idag är imperialisterna.”
Med Ches död den 8 oktober 1967 stegras polemiken ytterligare. Fidel vägrar att resa till Moskva och 50-årsjubileet av ryska revolutionen. Han bryr sig inte längre om att försöka dölja schismen.
När kulturkongressen i Havanna i januari 1968 samlades för att diskutera hur de intellektuella skulle kunna tjäna revolutionen var ämnet i sig en utmaning mot Sovjetblocket och alla ortodoxa kommunistpartier. Fidel uppmanade också alla intellektuella världen över att revoltera mot de dogmatiska kommunistpartierna.
Men Kubas roll i den latinamerikanska utvecklingen blev allt mindre. Solidaritetsorganisationen OLAS upphörde i praktiken att fungera 1968. För Kuba blev kampen mot underutvecklingen det avgörande och detta framtvingar en försoning med Sovjet. Kuba måste ligga lågt utrikespolitiskt. Majrevolten i Frankrike tiger man om. Inte förrän den 26 juli 1968 uttalas ett stöd till alla revolterande studenter världen över. Solidaritetsmanifestationerna i Mexiko tiger man också om. Så kommer invasionen i Tjeckoslovakien. Fidel förklarar att den tjeckoslovakiska suveräniteten kränkts utan något som helst lagligt stöd, men detta var nödvändigt eftersom Tjeckoslovakien var på väg mot kapitalism. ”De småborgerliga ekonomiska reformerna” importerade från Sovjet hade lett Tjeckoslovakien fel. Avslutningsvis hoppades Fidel att Sovjet skulle frångå dessa. Dessutom uppmanade han Sovjet att med samma energi försvara alla länder i den socialistiska gemenskapen, i synnerhet de mest utsatta: Vietnam, Kuba och Nordkorea.
Faktum är, påpekar Karol, att Fidels ställningstagande var realpolitiskt. Det låg inget idylliskt i förhållandet till Sovjet. Fidel ansåg Kuba vara bättre skyddat genom sin anknytning till sovjetblocket, antingen det var socialistiskt eller ej, än genom en konsekvent uppslutning kring principen om de små ländernas suveränitet.
Kuba återvände till fadershuset tvingad av det temporära bakslaget i sökandet efter en egen väg till socialismen. Karol hävdar dock ”att majoriteten av befolkningen inte tror att dels prosovjetiska och autoritära ställningstagande under 1968-69 är definitivt. Även om denna majoritet inte har några möjligheter att uttrycka sin uppfattning så är den känd och utgör en viktig politisk faktor ...”