André Weikard

Filmen Leviatan

Leviatan (2014). Regi: Andrej Zvjagintsev. Manuskript: Oleg Negin, Andrej Zvjagintsev; Producent: Sergej Melkunov, Alexander Rodnjanskij Skådespelare: Aleksej Serebrajakov, (Kolja), Elena Lyadova (Lilja), Roman Madjanov (borgmästare Vadim Sjelevjat), Vladimir Vdovitsenkov (advokaten Dimitri) m.fl. Produktion: Non-Stop Produktion. (Ryssland). Färg, ryskt tal, svensk text. 140 min.

Det är upprorsstämningar kring regissören Andrej Zvjagintsev statligt finansierade film ”Leviatan”, som vid filmfestivalen 2014 i Cannes fick pris för bästa scenario. Zvjagintsev beskylls i ryskspråkiga medier – för sitt allegoriska drama om sitt hemland – från att kacka i eget bo till att ha krävt att en av hans skådespelare ska avskedas från jobbet på statsteatern och mycket, mycket mera. Bland konservativa och kyrkliga kretsar ges ingen pardon för filmen om livet på den ryska landsbygden, där Zvjagintsev skildrar hur både statens och kyrkans hotfulla ageranden går människor in på strupen.

Den inflytelserika filmtidskriften Seance i St. Peterburg däremot talar om ”Leviatan” som ett estetiskt betydelsefullt framsteg för den ryska filmen.

Bilmekanikern Kolja (Aleksej Serebrajakov) sätter sig till motvärn mot ortens myndighetspersoners försök att expropriera tomten hans. Huset på stranden är mycket vackert beläget vid Norra ishavet. Här har hans föräldrar och flera generationer dessförinnan bott. Bleknade svartvita foton av föräldrarna och farföräldrarna hänger på väggen. Det är just här som den lilla kuststadens borgmästare Vadim Sjelevjat (Roman Madjanov) vill bygga en kyrka.

Koljas bemödanden, med hjälp av lumparkompisen Dimitri som är framgångsrik advokat, att anklaga borgmästaren för otillåtet förfarande faller redan i farstun då varken polis eller berörda myndigheter vill ta emot hans anmälningar eller avfärdar dem som stridande mot lagen. Det är för den hetlevrade Kolja en förnedring, som hämtad ur Kafka, när han hänvisas från än den ene till den andre med beskedet att han inte har någon laglig giltighet i sina anspråk. Hjälpen från Dimitri tar plötsligt slut. Vid ett avtalat möte mellan advokaten och borgmästaren dyker också ett torpedgäng upp, - efter en antydan borgmästaren fått av biskopen. Dimitri misshandlas och skenavrättas.

Det sker än fler förvecklingar. Kolja blir ensam och kroknar till slut. Han tar allt mer till flaskan. Han är kraftlös efter hoten och ärekränkningarna. Kvar är bara vardagens svartarbete och vodkan. Den ryska småstaden visar sig vara självaste mörkrets hjärta, där relationerna människor emellan styrs av våld. Det förbannas, bespottas och kränks på det våldsammaste.

Men våldet antyds endast, det kommer inte konkret i bild. Det är i detta kala landskap med det mäktiga havet, en molnig himmel som kulissen sätts för ett psykologiskt-filosofiskt levnadsdrama om människans ensamhet och om maktmissbruk.

Förhållandet mellan stat och den vida ryska landsbygden har genom historien alltid varit spänt och kännetecknats av ett ömsesidigt förakt. Det löper genom politiken och litteraturen. När Kolja vid en fylla riktar geväret mot de inramade porträtten av Stalin, Brezjnev och Gorbatjov frågar en kompis ”Har du inga av dagens”; Kolja svarar kort ”Nä, de har inte hunnit förtjäna det än”.

Andrej Zvjagintsev säger att han vill att ”Leviatan” måtte ses som ett universellt diskussionsinlägg om individens maktlöshet gentemot monstret vi kallar staten. Inspirationen kom med nordamerikanen Marvin Heemeyers öde, då denne inte längre såg någon annan utväg än att med en bulldoser demolera rådhuset, borgmästarbostaden m.m och till slut skjuta sig själv. ”Leviatan” har ingen dylik sista strid men den slutar ändå uppgivet.

Den ryska filmversionen har delvis dubbats. Det existerar numera en statlig ”etisk regel” för ryska filmer, som säger att i dem måste en ”obscen vokabulär” undvikas.

Ur Junge Welt (Berlin) 13 mars 2015. Översättning från tyska Per-Erik Wentus