Jerusalem: The East Side Story.
Jerusalem: The East Side Story (2007). Regi: Mohammed Alatar Manuskript: Mohammed Alatar, Jasmine Higazi, Susan Lourenco, Yana Zayed. Producent: Terry Boullata. Dokumentär. Produktion: Palestinian Agricultural Relief Committees (Palestina) Färg och svart/vit. Engelskt, arabiskt, hebreiskt tal, engelsk text. 57 min. DVD. [Finns på Internet].
Var det slumpen eller bara vilken dag som helst, under den israeliska militärockupationen av Palestina? Min far och jag hade just kört genom den sista militärposteringen strax innan Jerusalem. Vi kom från Ramallah och skulle, på inbjudan av Palestinian Agricultural Relief Committees, till premiären av den nya dokumentärfilmen Jerusalem: The East Side Story av Mohammed Alatar. Det var radion som avbröt sin musikutsändning – en sorglig ironi – för ett meddelande om att ockupationsmyndigheterna hade låtit riva ett palestinskt hus på morgonen. Ännu en palestinsk hemlös familj! Vi suckade djupt men sa inget. Vad fanns nu att säga som vore nytt.
När vi stannade på torget framför Al-Hakawati, den palestinska nationalteatern, tog filmregissören Mohammed Alatar emot oss. Han är välkänd sen sin förra dokumentär The Iron Wall, där han blottlägger Israels strategi att etablera oåterkalleliga fysiska fakta – de judiska bosättningarna på ockuperad mark – något som har förskjutit ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna allt mer in i framtiden.
Teatern var fullpackad. Unga som gamla palestinska jerusalembor, folk från internationella byråer, representanter från frivilligorganisationer, utländska sändebud, mediafolk och naturligtvis de som hade gjort filmen, var där. Men en grupp som saknades var palestinier från Västbanken och Gaza. Folk från städer såsom Betlehem, Ramallah, Nablus, Jeriko, Gaza, Rafah och Hebron hade inte fått det tillstånd som fordras för att kunna resa till Jerusalem. Det är ett tillstånd som de israeliska myndigheterna sällan utfärdar.
Alatars nya film, Jerusalem: The East Side Story som vi skulle få se, klargör den israeliska politiken att judeadisera staden. Palestinierna ska underkasta sig, helst fly staden – allt för att stävja den palestinska befolkningstillväxten. Filmproducenten Terry Boullata sa innan visningen att filmen är för att upplysa folk i Väst om palestiniernas kamp för frihet och självständighet, vilket Israels fortgående militärockupationen har visat att det finns ett tydligt behov för.
Filmen tar upp ett sekels historia på en timme. Det är på de senaste förtio åren, som Jerusalem har levt under israelisk militärockupation med dess förödande inverkan på staden och dess befolkning, som filmen har sin tyngdpunkt. Den startar med en snabb genomgång av vad som är en vanlig dag i Jerusalem. Vi ser det berömda sesambeströdda rundbrödet, människor i sina alldagsbestyr, bedjanden till sin Gud, trafiken och stadsborna, butikerna i Gamla stan, lekande judiska barn likaväl som lekande muslimska och kristna barn och annat vardagligt. Den valda filmtekniken gör det svårt att urskilja vem som är vad. Så om det inte – av och till – hade dykt upp soldater, vapen, militärposteringar, häktningar, sammandrabbningar, judiska bosättningar, husrivningar och annat som hör en militärockupation till, kunde man ha trott sig se den Heliga staden som levande ett normalt liv i sämja.
Dessa abnormala tillstånd dyker upp i filmen vartefter – för att hålla åskådaren på alerten. Och innan en specifik fråga tas upp, ges vi ett fotomontage med arkivbilder som klargör att frågan har en historia. Det är bilder från FN:s generalförsamling 1947 som beslöt om resolutionen 181 att dela Palestina. En annan bildsekvens är från striderna i Jerusalem 1967 som ju slutade med Israels militärockupation över Östjerusalem. Vi ser hur palestinska flyktingar strömmar över gränsen till Jordanien för att undkomma striderna.
Många Jerusalembor, också de judiska israelerna, berättar sin hisoria mycket rättframt. En minnesvärd berättelse är den israeliska akademikern Meron Benvenistis, som från 1971 till 1978 var biträdande borgmästare under Teddy Kollek. Benvenisti redogör för hur Israel efter 1948 förflyttade över 10 000 palestinier från Västjerusalem – till att leva som flyktingar i Östjerusalem.
En rörande skildring är Nahla Assalis, en palestinsk kvinna från Östjerusalem, som medan hon vandrar omkring i sina tidigare hemkvarter varifrån hennes familj fick fly 1948, berättar att när de kom tillbaka efter kriget hade en judisk familj lagt beslag på huset. Hennes stadsdel från barndomen är idag judisk. Assali avslutar sin dystra berättelse med en mening som säger det mesta. “Vi lever i utopi, de lever i dementi, vi borde båda inse det reella en dag”.
En person som återkommer filmen igenom är biskopen, för den evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet, Munib Youman. Han talar med prästens enkla ord och han darrar inte på kravet av en moralisk som en rättslig vägledning, för att kunna dra Jerusalem ur dess farliga villfarelse.
Musikvalen i filmen är genomgående välfunna. De arabiska och engelska melodierna lotsar åskådaren i övergångarna, samtidigt som varje sång återspeglar frågan som avhandlas. En melodi som återkommer är “I Still Haven't Found What I've Been Looking For” av irländska U2. Det är ett passande val, för människor som i det 21:sta århundradet trängtar efter en fredlig samexistens, för staden Jerusalem.
Det som slår en mest är hur husrivningarna skildras. Filmen förklarar i detalj hur ockupationsmyndigheterna har skapat en förvaltning som – även om den i ord verkar tilltalande – leder till samma slut som alla ockupationåtgärder; att hålla den palestinska befolkningstillväxten nere; att tillintetgöra palestiniernas överlevnadsmöjligheter; att få dem att flytta istället för att stanna och slåss för sina rättigheter. En skolflicka berättar om hur hon en dag kom hem från skolan bara för att finna att israeliska bulldozrar hade förstört hennes hem. Mamman minns hur hon satt bland husspillrorna och väntade på dottern, darrande av skräck för hur hon skulle reagera.
Experter på husrivningspolitiken vittnar om; att när väl de israeliska myndigheterna tagit ett beslut kan rivning ske inom 24 timmar eller – efter 24 år. Filmen försöker beskriva hur det är – för hundratals palestinska familjer i Jerusalem – att ha ett sådant nervpåfrästande beslut hängande över sig.
Dessa episodiska historielektioner klargör att Jerusalem inte endast har tagits med våld. Sålunda har man utvidgat staden med att inlösa mark. Allt för att minska andelen palestinska innevånare. Till historien hör också Israels åtskiljnadspolitik med otaliga och olagliga spärrar - murar och stängsel – som löper genom de palestinska kvarteren och håller stadens palestinier i fångenskap.
Mahmoud Abbas, presidenten för den Palestinska myndigheten, likställer Israels politik i Jerusalem med “etnisk rensning”. Uttalandet kommer inte att undgå den israeliska högern eller de i USA:s kongress som inget hellre önskade än att få stämpla Abbas som en omöjlig fredsunderhandlare, på samma sätt som man lyckades göra med Yassir Arafat.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att de mest chockerande bilderna är de från de judiska bosättaraktionerna som skedde tillsammans med de israeliska myndigheterna i Gamla stan. Den som har känsla för rätttvisa kan inte annat än lämna salongen med blodet sjudande, isynnerhet efter att ha fått se USA presidenten George W Bush när han säger – eller snarare stammar fram – om Israels olagliga seperationsbarriär “... denna mur är … öh … ett problem ...”
Alatar sa efter filmförevisningen att han inte hade gjort filmen för att folk skulle tycka om den, för det finns inget att tycka om i en militärockupation. Han hoppades och bad att man skulle vakna upp till verkligheten – om än en bister sådan – och vidta det som behövs för att åstadkomma fred i denna beprövade stad. Hans ord var som ett eko av filmens slutton, att ställa sig på endera sidan, är Jerusalems slut. Speakarn i filmen säger “När Jerusalems stenar blir heligare än stadens människor har den inte då förlorat sin helighet?”. Det är en fråga som förtjänar eftertanke.
Sam Bahour.
This Week in Palestine (Jerusalem) nr 115, november 2007. Översättning Per-Erik Wentus.