Killing Mr. Lebanon – mordet på Rafik Hariri.

Nicholas Blanford. Killing Mr. Lebanon. The Assassination of Rafik Hariri and Its Impact on the Middle East. London: I.B. Tauris, 2006. -236 sid.

Omedelbart efter mordet på Rafik Hariri 2005 igångsattes en mytbildning om honom. Den tidigare statsministern idealiserades i dokumentärer, tv-program, och sånger. Hariri blev den sanna symbolen för libanesisk nationalism, självständighet och modernism. Myten, om hans person och vad han ska ha stått för, kom sedan att ingå i den s.k. “cederrevolutionen”. Nicholas Blanfords bok Killing Mr. Lebanon återger mytologin. Men tyvärr saknar boken ett kritisk förhållningssätt till mytbildningen

Boken Killing Mr. Lebanon är på många sätt ett omisskänligt exempel på hur en författare kan bli ett offer för sina uppgiftslämnares intentioner. Blanford, som är korrespondent för tidningarna The Times, Christian Science Monitor och Daily Star, har skrivit sin bok utifrån intervjuer med folk ur Hariris politiska närhet och hans affärskretsar. Många av dem är eller har varit i familjen Hariris direkta tjänst. Ett faktum som inte nämns i boken. Det blir deras syn som färgar redogörelserna och analyserna eftersom Blanford inte intar någon kritisk distans till dem.

Blanford adopterar således synsättet hos Haririlägret och anklagar Syrien för mordet på Hariri. Han redogör för händelserna som ledde till lönnmordet, som han kallar “en shakesperiansk tragedi av missföstånd” mellan den libenesiska ledaren och den syriska regimen. (sid. xxi) Detta s.k. “missförstånd” är kanske det svagaste av allt i boken. Ty för att Blanford ska få mytbilden, av Hariri som självständighetsriddaren par exellence, att stämma måste han förbigå historiska fakta. De är ingalunda okända. Hariri byggde hela sitt politiska styre utifrån faktumet att han accepterade det syriska förmyndarskapet över Libanon. Under hela sin politiska karriär kritiserande Hariri aldrig Syriens militära närvaro i landet en enda gång. När Blanford förfäktar den motsatta tesen, om Hariri som anti-syriern, tvingas han hävda två oförenliga saker; att Hariri “försökte åstadkomma ett nytt förhållningssätt till Syrien utifrån ett samarbete byggd på ömsesidig respekt” (sid. 118) och att han samtidigt stödde oppositionen i maktkampen som pågick i Syrien. Hariri blir en “hemlig” oppositionsfigur. Men enligt Blanford “beslöt han att ansluta sig till oppositionen fullt ut ” men “att det inte hade offentliggjorts än” (125).

I Blanfords beskrivning av den syriska militärnärvaron förlitar sig han i mycket på ett muntlig sagesätt som florerar i Libanon. Enligt det fixade de syriska officerarna valen, valde ut riksdagsledamöterna och ministrarna och de var också djupt indragna i en hejdlös korruption och i finansskandaler. Men denna redogörelse är den samma som Haririlägrets egen om hur det var. Sålunda beskrivs den syriska militärunderrättelsechefen i Libanon Ghazi Kan'an systematiskt, som karesmatisk, en stadsbo och en gentleman, med “en djup förståelse och även kärlek för den libanesiska miljön” (sid. 89). Detta till skillnad mot hans föregångare Rustom Ghazali - som hade ett konfliktfyllt förhållande till Hariri - som framställs som “tölpaktig, brutal och dum” (sid. 89), och som en man med föga intellektuell aptit eller nyfikenhet. Naturligvis kan kretsen kring Hariri se dem så, men även den minsta efterforskning hade avslöjat att Kan'an som person var djupt indragen i de mest våldsamma episoderna under kriget i Libanon, inklusive massakern i Tripoli på 1980-talet, som kostade hundratalet livet. Ghazali å sin sida åstadkom en doktorsavhandling om libanesiska ätter, medan han tjänstgjorde i Libanon

Visserligen försöker Blanford att uppnå en sorts balans genom att intevjua några av Hariris kritiker, (även om en av dem är felstavad till Qassem Qanso istället för det riktiga Asim Qanso). Det är tyvärr ingen tillfällighet. Ett flertal arabiska namn och begrepp i boken är felstavade eller felöversatta som t.ex Hariris fars förnamn till Bahieddine istället för det riktiga Baha' al-Deen. Det är faktiskt överraskande utav en journalist som har levat i Libanon i över ett årtionde.

Det största bekymret med boken är dock det som inte står i den, det som inte har efterforskats. Blanfords uppslutning till det idag etablerade synsättet av Rafik Hariri har uppenbarligen lett honom att också ta över Haririkretsens egna tabun.

Rafik Hariri började sin politiska bana på 1980-talet. Då som saudisk medborgare och kung Fahds personliga sändebud och han sågs under denna tid som en representant för den saudiska politiken i Libanon. Om den politiska utvecklingen, mellan Hariri och hans uppdragsgivare i Riyadh före 1985, sägs ingenting. På samma sätt förbigås några av de viktigaste vändpunkterna i Hariris karriär, isynnerhet riksdagsvalet 2000 som var en vattendelare i Hariris utveckling till den enda “sunni”ledaren i Libanon. Det blev ju detta som innebar slutet för den långvariga hegomonin av några traditionella politiska dynastier. Summa sumarum Blanfords bok varken dokumenterar eller undersöker den reella processen, som efter Hariris död mytologiserades. Boken Killing Mr. Lebanon är istället en del i mytbildningen om och kring honom.

Amer Mohsen.

Journal of Palestine Studies (Washington) vol 39 nr 1, 2010; Översättning Per-Erik Wentus.