Den ortodoxe judens omvandling

När Arbetarpartiets långa regeringsinnehav tog slut i och med högerpartiet Likuds seder i riksdagsvalet 1977, fick de ortodoxa en parlamentarisk vågmästarroll.

Michel Warschwaski. On the Border. Översättning Levi Laub. London: Pluto, 2005. -228 sid  Hft.

Fast på 1960-talet var en ortodox jude detsamma som en icke-israel. Under sexdagarskriget 1967 kunde man i det ortodoxa kvarteret Mea Shearim i Tel Aviv se hur israeliska flaggor brändes, skriver Warschawski.  För en  ortodoxt troende jude var grundandet av en “judisk stat” före Messias återkomst det grövsta av kätteri. Att slåss för ett världsligt rike stod på tvärs med den klassiska judendomen. Än idag är religiösa studenter i Israel befriade från värnplikt.

Sociologiska förändringar

Warschawski säger att förändringen dock kunde iakttas redan i och med Israels grundande 1948. Statsminister David Ben-Gurion tog då det ortodoxt religiösa/sionistiska partiet Mizrahi, som var det enda i sitt slag, med i regeringen. De flesta ortodoxa judarna stod emellertid utanför Mizrahipartiet och såg det som ett förrädarparti.

Den egentliga förändringen kom med sexdagarskriget 1967. Judendomens heliga platser i de erövrade områdena blev nu tillgängliga.  På 1970-talet började koloniseringen - ledd av den ortodoxa rörelsen Gush Emunim (De trognas block)  - av det ockuperade Palestina.

Den parlamentarisk vågmästarroll som de ortodoxa fick 1977 ledde till att Arbetarpartiet och Likud började tävla om deras gunst. De fick allt mera finansiellt stöd till religiösa skolor och sina organisationer. Lagar och förordningar i Israel blev allt mer religiösa.

Men det som i grunden förstärkt de ortodoxa, skriver Warschawski, är det förändrade sociala förhållandet mellan judendomens ashkenazier och mizrahier (eller sefardier). Ashkenazierna härstammar från Europa och var de som bar upp den sekulära sionistiska rörelsen, som grundade staten Israel. Det är deras avkomlingar som utgör dagens etablissemang. Mizrahierna är de som från 1950-talet invandrat, på grund av spänningen mellan Israel och arabstaterna, från Mellanösterns och Nordafrikas muslimska länder. Mizrahierna, som är traditionellt religiösa, kom att välja högerpartiet Likud just av skälet att Arbetarpartiet var det sekulariserade etablissemanget.

Religionen ersätter sionismen  

Religiösa partier i Israel, även de som traditionellt haft ashkenazier som sin bas, har kommit att alltmer söka stöd hos mizrahierna. Klyftan mellan de troende och Arbetarpartiet har blivit större och större. Det finns ett regelrätt religiöst hat hos mizrahierna gentemot det.

Arbetarpartiets svaghet, säger Warschawski, beror också på att den sekulära sionismen förlorat sin specifika identitet. Idag är den snarare detsamma som västerländsk liberalism. Den ständiga uppslutningen på USA:s sida och etablissemangets nervärderande syn på orientaliska judar har bidragit till att mizrahierna finner mer tröst i religionen än i den sekulära sionismen. Religionen har ersatt sionismen, och i den processen har den ortodoxe juden förändrats, samtidigt som han utgör samhällets undre skikt.

Warschawski berättar om ett tillfälle när han höll en föreläsning om det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz för en grupp mizrahier. Efter en kvart fick han höra från salen: “Lägg av nu Michel, du har god utbildning, du är ingen idiot och vi utgick ifrån att du inte skulle nervärdera oss, så varför berättar du sagan om sex miljoner döda? Ashkenazierna vill få oss att tro att de är offren, men i den fällan går vi inte, ska du veta”. Så sluts undertryckets logik på nytt - nu i Israel.

Michel Warschawski är född i Stratsburg vid den tysk-franska gränsen. Han flyttade till Israel i unga år. Warschawski grundade på sin tid Matzpenpartiet (en utbrytning 1962 ur det israeliska kommunistpartiet Maki), var senare chefredaktör för News From Within. Idag arbetar han på nyhetsbyrån AIC (Alternative Information Center) och bor i Jerusalem intill den israelisk-palestinska gränsen.

Peter Drucker

Översättning från nederländska Per-Erik Wentus. Tidigare publiserad i Grenzeloos (Amsterdam). Från Internationalen (Stockholm) nr 25/2003, då i anslutning till orginalutgivningen. Sur la frontière. Paris: Editions Stock, 2002. (något bearbetad).