Deborah Maccoby:

Metodiken i Israels galenskap

[Från webbplatsen New Left Project, 17 december 2014. Deborah Maccoby är medlem i ledningen för Jews for Justice for Palestinians (Judar för rättvisa för palestinier) och den engelska delen av Israeli Committee Against House Demolitions (Israeliska kommittén mot rivning av hus). Översättning från engelska, Göran Källqvist.]

Israel har gått bärsärkagång på Gaza tre gånger på sex år. Norman Finkelsteins senaste bok (Methods and Madness: The Hidden Story of Israel's Assault on Gaza, New York och London: OR Books 2014) är ett förödande angrepp på de myter som gör massakrerna möjliga.

Israels angrepp på Gaza förra sommaren – det tredje på sex år – dödade fler än 2.000 människor, nästan en fjärdedel av dem barn. Förödelsen var och är fortfarande oerhörd. ”En hel inhemsk ekonomi har så gott som ödelagts”, rapporterade dr Sara Roy från Harvard under efterdyningarna till massakern. ”Samhället i Gaza har reducerats till att bli nästan helt beroende av hjälp.” Den långdragna blockaden och de upprepade bombningarna av ett utfattigt flyktingläger är förvisso en sorts galenskap. Men vansinne har ofta sin egen perversa logik, och Norman Finkelsteins senaste bok avslöjar ingående den förvridna logiken bakom Israels operationer i Gaza. Även om det är galenskap så finns det en metodik i den.

Methods and Madness är en sammanställning av Finkelsteins analyser efter varje angrepp. Således återges en hel del av kommentarerna ur Finkelsteins bok från 2011, This Time We Went Too Far, om ”Operation gjutet bly [Cast Lead]” (2008-2009), FN:s utredning (”Goldstonerapporten”) om denna operation (2009), och angreppet på den humanitära Mavi Marmara-konvojen till Gaza [”Ship to Gaza”] (2010). Men att samla dessa artiklar i en enda bok tillsammans med ett omfattande icke utgivet och nytt material tyder på en envishet som drivs av en konsekvent logik. Ett kapitel från 2011 om Goldstones återtagande och ett verk från 2012, skrivet just efter det årets Gazakrig (”Operation pelare av rök [Pillar of Defence]”), tar historien fram till förra sommarens Gazakrig (”Operation skyddsfördel [Protective Edge]”) – det mest brutala av alla angrepp, som de två sista kapitlen ägnas åt.

I förordet skriver Finkelstein att ”den sammanhållande väven i bokens berättelse utgörs av tre teman”. För det första föregicks varje attack på Gaza av ett mönster av medvetna israeliska provo­kationer som ledde till hämnd från Hamas med hjälp av till stor del ineffektiva raketer, som Israel sedan utnyttjade som förevändning. För det andra lyckades Israel i samtliga fall undvika att ställas till svars av det internationella samfundet. För det tredje slutade varje massaker med ett dödläge och fortsatt belägring av Gaza.

Israels motivering har också varit densamma. Medan Israel framställer sina offensiver som motvil­liga svar på palestinska aggressioner, hävdar Finkelstein att sanningen är den rakt motsatta. Israels provokationer och angrepp följer vanligtvis på en palestinsk ”fredsoffensiv” – fredstrevare som undergräver Israels förevändningar för att avvisa en tvåstatslösning och därmed hotar det med framtidsutsikter att tvingas ge upp mark på Västbanken. För att förekomma en ovälkommen fred uppviglar Israel till krig och brännmärker palestinierna som ”terrorister” som man inte kan sluta fred med. Finkelstein spårar detta mönster tillbaka till kriget mot Libanon 1982 och har tagit begreppet ”fredsoffensiv” från en israelisk analytiker som skrev på den tiden. Ett andra konsekvent mål bakom Israels angrepp på Gaza är att återställa vad Israel kallar sin ”avskräckningsförmåga” som regionens dominerande makt. Finkelstein spårar denna politik tillbaka till Sexdagarskriget. Men medan Israel 1967 slog fast sin avskräckande förmåga genom att besegra arabvärldens största militärmakt, så måste den försvagade israeliska militären idag använda Gaza som slagpåse istället för en väldigare fiende som Hizbollah.

Finkelstein förklarar 2008 års ”Operation gjutet bly” i dessa termer. Hamas hade hållit fast vid en fyra månaders vapenvila som inleddes i juni 2008, och antydde att de var beredda att gå med på en tvåstatslösning. Det fanns förhoppningar att den amerikanska administrationen skulle kunna sätta tryck på Israel att förhandla om en sådan lösning. Dessutom ville Israel gärna på nytt hävda sin ”avskräckningsförmåga” efter misslyckandet i Libanon 2006 och oförmågan att övertyga den amerikanska regeringen om att angripa Iran. Den 4 november 2008 – när världens ögon var riktade på valet av Obama i USA – bröt Israel därför vapenvilan med en räd in i Gaza som dödade fyra Hamasmedlemmar. Som väntat avlossade Hamas raketer som vedergällning. Israel eskalerade konflikten och inledde ett massivt angrepp.

Mönstret upprepades under Gazakriget 2012. Det nya läge som orsakades av den arabiska våren hade skapat en gynnsam miljö i regionen för ett hoppfullt Hamas. Tillsammans med Israels fusk­verk till angrepp på Mavi Marmara-konvojen och en rad förödmjukande diplomatiska misslyckan­den hade det lett till att Israel kände ett trängande behov att slå fast sin ”avskräckningsförmåga”. Så Hamas’ ledare Ahmed al-Jabaari mördades när han var i färd med att föreslå en långsiktig vapenvila med Israel. Mordet framkallade en spärreld av raketer från Hamas, som följdes av ett israeliskt angrepp i stor skala.

Men kriget 2012 (Operation pelare av rök) var mycket mer återhållsamt än ”Gjutet bly”. Israel inledde inte några markoperationer. Finkelstein påpekar att det enda sättet Israel kan göra det utan stora förluster av soldater, som inte är populärt hos den israeliska allmänheten, är genom att skjuta på allt inom synhåll och orsaka stora mängder civila dödsoffer i Gaza. Egypten och Turkiet klar­gjorde att de med kraft skulle motsätta sig ännu en ”Operation gjutet bly”. Gränsen mot Egypten var vid denna tidpunkt öppen, så Gaza var fullt av journalister. Israel fruktade också en ny Goldstone­rapport – trots Goldstones återtagande, vars argument Finkelstein ägnar ett kapitel åt att krossa.

Sådan är förhistorien till 2014 års Gazakrig (Operation skyddsfördel). Israels ”avskräcknings­förmåga” behövde få sin regelbundna påspädning, så återigen pulvriserades Gaza. Ett sekundärt mål var att straffa och kuva befolkningen i Gaza och försöka vända den mot Hamas. Återigen kom operationen direkt efter en palestinsk ”fredsoffensiv”. Hamas hade gått med på att stöda en pales­tinsk enhetsregering som hade fått ett tyst stöd från USA och EU. Hamas gick inte mot att den nya enhetsregeringen skrev under på de förhandlingspunkter som USA och EU hade satt upp: erkänna Israel, avvisa våld och erkänna tidigare överenskommelser. Återigen ökade det internationella trycket på Israel att förhandla fram en tvåstatslösning och ge upp Västbanken.

En skillnad från de tidigare operationerna var att ”Operation skyddsfördel” till stor del var beroende av tillfälligheter. Den israeliska regeringen väntade på ett tillfälle, och när tre israeliska judiska tonåringar kidnappades och mördades slog Netanyahu till. Under täckmantel av en söknings- och räddningsoperation – trots att den israeliska regeringen visste att tonåringarna var döda – gick den israeliska armén till våldsamt angrepp mot Hamas på Västbanken och angrep även Hamas i Gaza. Här upprepades det vanliga mönstret: Israels operationer på Västbanken besvarades med en spärreld av raketer från Hamas, som i sin tur ledde till ett massivt israeliskt angrepp och massaker i Gaza.

En stor fråga vad gäller ”Operation skyddsfördel” är: varför inledde Israel en markoffensiv? Varför fanns i år inte de begränsningar som hindrade Israel att göra det 2012? Finkelstein förklarar att Israel under en tid faktiskt undvek en markinvasion. Men ännu en gång utnyttjade Netanyahu en möjlighet. Han kunde inte stå emot frestelsen att inleda en markinvasion samma dag som världens media koncentrerade sig på nedskjutningen av det malaysiska flygplanet över Ukraina. En annan viktig faktor var att Israel hade gått med på det avtal om vapenvila som hade arbetats fram av den egyptiske presidenten al-Sisi med hjälp av Tony Blair (utan att Hamas hade konsulterats), medan Hamas hade avvisat det. Blair hade lagt fram villkor som han visste att Hamas skulle avvisa, och gjorde på så sätt att det kunde se ut som om Israel sökte fred medan Hamas framstod som den aggressiva parten. På ett bredare plan påpekar Finkelstein att hela den regionala situationen hade förändrats sedan 2012. Mursis regering i Egypten hade körts bort av en militärregering som var starkt mot Hamas. Turkiet var upptagen med situationen i Syrien, och ISIS framväxt på sommaren gjorde EU mottaglig för Israels bild av Hamas som ett islamistiskt hot.

En annan viktig och förvånande skillnad från tidigare operationer mot Gaza var de stora israeliska militära förlusterna. Finkelstein förklarar att det var en oavsiktlig konsekvens av markinvasionen. Den israeliska armén gick i en fälla. Som en förberedelse inför en israelisk markinvasion hade Hamas byggt ett ytterst sofistikerat närverk av tunnlar inne i Gaza, med många dolda punkter där Hamassoldater dök upp för att strida mot de israeliska soldaterna i gatustrider. Israels målsättning med ”kriget” ändrades raskt från att ”stoppa raketerna” till att ”förstöra terroristernas tunnlar”, och den israeliska allmänheten blev vettskrämd av det illusoriska hotet att terrorister från Hamas skulle kliva fram ur tunnlar inne i Israel och massakrera israeliska civila i deras sängar. (Det förklarar troligen också varför den israeliska allmänheten fortsatte att stöda ”Operation skyddsfördel” trots det stora antalet israeliska soldater som dog.) Finkelstein visar att det i själva verket inte var tunn­larna som gick från Gaza till Israel som oroade Israel, utan tunnlarna i Gaza eftersom de hotade dess förmåga att invadera området utan motstånd. Från att det bara var tolv tunnlar som gick under gränsen till Israel drar Finkelstein den enkla och självklara slutsatsen att ”Israel med lätthet kunde ha förseglat dem på sin sida, precis som Egypten efter kuppen i juli förseglade omkring ettusen tunnlar som gick från Gaza till Sinai.”

Den mest kontroversiella delen av boken, som utan tvivel kommer att ge Finkelstein mycket ovett, är hans påstående att de raketer som Hamas avfyrade mot israeliska civila varken är olagliga eller omoraliska. Han påpekar att internationell lag fortfarande inte otvetydigt har gått mot ”krigsveder­gällning” mot civila. Och även om många läsare troligen kommer att ha problem med det, så argu­menterar han förvisso bra för sin vägran att fördöma raketangreppen i moraliska termer. Hamas’ raketer avfyras först efter medvetna israeliska provokationer, och utan raketerna skulle invånarna i Gaza glömmas bort, lämnas att ruttna i ett obeboeligt utomhusfängelse bakom en blockad. De raketer som användes under Gazakriget 2014 var bara ”förstärkta fyrverkerier” – en till största delen symbolisk gest av trots och motstånd. Finkelstein citerar Hamas’ ledare Khaled Mishal – ”våra enkla, hemmagjorda raketer är vårt protestrop till världen” – och frågar: ”Har palestinierna rätt att symboliskt göra motstånd mot en långsam död avbruten att tillfälliga massakrer, eller ankommer det på dem att lägga sig ner och dö?”

Finkelsteins vägran att fördöma raketerna juridiskt eller moraliskt ger tyngd och genklang åt hans förespråkande av ickevåldsmotstånd från palestinierna, och skiljer honom skarpt från anhängare till den israeliska regeringen som cyniskt uppmanar Hamas att ”avstå från våld” (krav som aldrig åläg­ger Israel att avstå från sina provokationer och sitt enormt mycket större våld). Till skillnad från majoriteten av de som åberopar Gandhi har Finkelstein inte bara läst hans skrifter utan också skrivit en bok om dem. Finkelstein hävdar att Gandhi kanske inte skulle ha varit mot raketangreppen:

Trots att palestinierna är maktlösa mot Israels militära styrka, anklagas de ofta för att de inte omfattar Gandhis ickevåldsstrategi. 2003 sa den dåvarande försvarsministern Paul Wolfowitz till en publik på Georgetown University: ”Om palestinierna skulle anta Gandhis metod så tror jag att de i själva verket mycket snabbt skulle kunna få till stånd enorma förändringar.” Oavsett vilka förtjänster detta påstående kan ha, så bör man komma ihåg vad Gandhi faktiskt har sagt i fråga om ickevåld. Han kallade våldsamt motstånd mot omöjliga odds … för ”nästan ickevåld” eftersom det i grund och botten var symboliskt … även om vi skulle gå med på att Hamas’ raketangrepp verkligen utgjorde fullfjädrat våld, så är det ändå inte säkert att Gandhi skulle ha misstyckt.

Finkelsteins argument mot raketerna är rent praktiska: det väpnade motståndet har inte fungerat och är i själva verket precis vad Israel vill ha för att kunna brännmärka Hamas som terrorister, hitta en förevändning för massakrer på civila i Gaza och förekomma alla som helst möjligheter att avstå mark för fred – till och med på Israels egna villkor, som i Kerrys initiativ. Finkelstein befinner sig i en ställning där han kan uppmana till ickevåld utan att låta oärlig eller nedlåtande. Han avslutar sin bok med att föreslå en massiv ickevåldsdemonstration av hela Gazas befolkning på 1,8 miljoner människor till gränsövergångarna, med Gazas en miljon barn i täten, samtidigt som massdemonstra­tioner av hundratusentals solidaritetsaktivister skulle omringa FN:s högkvarter i New York och Genève och kräva ett slut på blockaden. Det är ett inspirerande förslag men kommer återigen att leda till många frågor. Efter att ha utstått så mycket, kan vi förvänta oss att invånarna i Gaza kan samla styrka för att på nytt stå inför möjligheten av massakrer, även om det skulle leda till betydligt färre offer än ännu ett oundvikligt israeliskt angrepp, och äntligen skulle ge dem frihet?

Sammanfattningsvis: trots dessa kontroversiella frågor – som förvisso ökar bokens intresse – är Methods and Madness ett sammanhängande och förödande angrepp på den israeliska propagandans myter och lögner. Mot stridsvagnar, stridsflygplan, drönare, precisionsrobotar och vit fosfor använder Finkelstein glödande ilska, bitande ironi, förstånd, sunt förnuft, internationell lag, logik, en klar analys och sanningen.