När Israel ockuperar.

Neve Gordon. Israel's Occupation. Berkley: University of California Press, 2008. -344 sid.

Israel använde vid årsskiftet 2008/09 Gazaremsan, som ett regelrätt militärt övningsfält i 22 dygn. Alltså; hur kan det komma sig att Israels ockupation har blivit så förödande brutal, isynnerhet som man officiellt har hävdat sig vara en "välsinnad ockupationsmakt"? Neve Gordon ställer sig i sin bok Israel's Occupation exakt den frågan. Således; har Israels ockupation blivit vad den är pga politikers och/eller militära befälhavares beslut eller står orsakerna att finna i hur ockupationen faktiskt har utvecklats? Gordon menar det senare, att orsakerna ligger i den nya ockupationsstrukturen.

Från början 1967 "skedde ockupationen enligt koloniprincipen" vilket betydde att man förvaltade befolkningens överlevnad samtidigt som områdets resurser exploaterades. Men allteftersom byggdes fysiska motsättningar - dvs hur vägnätet, färskvattenförsörjningen, bosättningarna etc. utformades - in i det ockuperade Palestinas infrastruktur. Denna nya ockupationsstruktur kom att undergräva koloniprincipen. Vid 1990-talets mitt ersattes den med principen om en folkåtskillnad mellan israeler och palestinier. Med det menar Gordon "att förvaltningen av ett koloniserat folks överlevnad övergavs". Det "förklarar det senaste utbrottet av dödligt våld" gentemot palestinierna.

Israels två medel för ett och samma mål.

Neve Gordon är professor i statskunskap vid Ben-Gurion universitetet i Be'er Sheva i Israel. Boken Israel's Occcupation är den första egentliga historieboken om Israels ockupation över Palestina. Och tidigt i boken klargörs att Israel-Palestina konflikten har en historia långt före 1967 års ockupation. Kampen om marken började redan i slutet på 1800-talet och nådde sin höjdpunkt med - Israels bildande 1948. Det går inte att begripa konflikten "utan att ta i beräkning Israels etniska rensning före och efter kriget 1948".

Så även om Gordons undersökning koncentrerar sig på Västbanken, Gazaremsan och Öst-Jerusalem reducerar han inte konflikten till den militära ockupationen. Han understryker det tvetydiga i den. Israel har varken uttryckt ett de jure eller ett de facto uttalande visavi de ockuperade områdena. För att exemplifiera den rättsliga absurditet det leder till ber han läsaren att föreställa sig att USA:s inrikesminister ständigt levde utanför landet. För det är vad ett flertal av Israels riksdagsledamöter och ministrar gör. De vistas inte tillfälligt utan de bor permanent på de ockuperade områdena.

Gordon klargör de två styrelsesätten som gällt under den 40-åriga ockupationen. I början försökte Israel att uppträda som en "välsinnad ockupant". Man förbättrade palestiniernas levnadsvillkor. Detta inte enbart med att tillåta dem att arbeta i Israel utan också med att exempelvis plantera hundratusentals träd på Gazaremsan. Man hade förhoppningen att palestinierna skulle vänja sig vid ockupationen. Eller sagt med den dåvarande försvarsministern Moshe Dayans ord "Härska inte över dem, lat dem snarare leva sitt eget liv". Fast, säger Gordon, även om styrelsesättet har ändrats har Israels målsättning alltid varit ett och det samma. Israel ville endast bemäktiga sig "morgongåvan" inte "bruden" dvs man ville ha landet Palestina men inte befolkningen. Ett dubbelt misslyckande således, folkåtskillnadspolitiken har kollapsat och palestinierna godtog inte heller den tidigare kolonipolitiken.

Osloprocessen förödande för palestinierna.

Israel styrde, skriver Gordon, fram till 1976 genom palestiniernas traditionella elit. Men dess makt kom att urholkas av den nytillkomna palestinska ekonomiska eliten. Den eliten kom också att utgöra kärnan i den nya politiska och nationella rörelsen. Det var då som Israel ändrade på sin ockupationspolitik. Den förändrades från ett livsupprätthållande för palestinierna till en politik som blev direkt livshotande för dem.

Gordon ger en dyster bild av Osloavtalets år. Från den israeliska ockupations början 1967 till begynnelsen av "fredsprocessen" 1993 arbetade 30 procent av den palestinska arbetskraften i det egentliga Israel och skapade där en enorm rikedom. Men redan 1996, året Benjamin Netanyahu blev statsminister, hade deras andel sjunkit till 7 procent. Den palestinska bruttonationalprodukten föll från 1993 till 2000 med 37 procent.

Sett ur israelisk synpunkt var Osloåren däremot de gynnsammaste för bosättningsprojektet. Antalet bosättare fördubblades i de ockuperade områdena. Det var också en tid av ekonomisk framgång för Israel. Inget motsvarande inträffade dock på den palestinska sidan, noll av vad som utlovats blev verklighet. Gordon skriver "Palestinierna led mera under Oslo än före Oslo". Den Palestinska myndigheten hade varken myndighet över landet eller det palestinska folket. Misslyckandet med Osloavtalet kan enligt Gordon inte enbart skyllas på Israel utan anklagelsen gäller även det palestinska ledarskapet.

Ockupationen hinder för en demokratisk utveckling.

Gordon säger att syftet med att inrätta den Palestinska myndigheten var att skapa ett kontrollredskap. Således när Israel inte längre kunde kontrollera det palestinska folket ändrade man på mekanismen. Det nya blev en slags fjärrkontroll inklusive vägspärrar och andra fysiska hinder samt F-16 jaktflyg för övervakning och hot. Israel har på intet sätt lättat på sin överhöghet över de ockuperade områdena, inte ens över Gazaremsan som man fysiskt drog sig ur 2005. Palestinierna i Gaza lever idag omgiven av israelisk taggtråd såsom i ett fängelse. Ingen kommer ut eller in utan Israels tillåtelse. Det var således inget förvånande, med avsaknaden av både individuella rättigheter och en någon som helst palestinsk framtidsutsikt, att intifadan bröt ut 2000 säger Gordon

Det ökade stödet för Hamas som toppades med jordskredssegern, i de på allt sett demokratiskt genomförda valen den 25 januari 2005, förklaras enligt Gordon av "den israeliska kontrollapparatens övergrepp och godtycke". Hamas uppkomst, säger han, är inte endast ett svar på det israeliska kolonisationsföretaget utan ett resultat av det. Den islamistiska rörelsen har även kunnat dra fördelar av globaliseringsprocessen. Men författaren är med rätta bekymrad över Hamas styre för det kommer att vara "mycket olyckligt för alla dem som har kämpat för en sekulär demokrati i Palestina".

Neve Gordons bok är mig inget förvånande. Jag mötte honom på det tidiga 1990-talet då jag bedrev forskningar för min bok Frieden ohne Gerechtigkeit [Fred utan rättvisa*]. Han arbetade för organisationen Läkare för mänskliga rättigheter. Hans mod var uppenbart. Gordons förträffliga bok över en 40-årig ockupation av Palestina, som Israel bedrivit och som nu senast yppade sig med det skrämmande slaktandet i Gaza, är ett måste för alla som vill begripa.

Ludwig Watzal.

www.counterpunch.org/ [11 mars 2009]. Översättning Per-Erik Wentus.

[* Ludwig Watzal. Frieden ohne Gerechtigkeit. Israel und die Menchenrechte der Palästinenser. Köln: Bölau, 1994. -392 sid.]