Israels födelse — myter och verklighet.

Simha Flapan. The birth of Israel: mytes and realities. London: Croom Helm, 1988. -277 sid.

Boken, som blev klar strax före Flapans död vid 76 års ålder, har kommit att bli hans politiska testamente. Den vänder sig främst till de egna; till "israeler som är intresserade av fred ... till amerikanska judar och till amerikaner som har Israels välgång i sitt hjärta".

The birth of Israel innehåller en hel del hitintills inte tillgängliga dokument och Flapan går emot den officiella bilden av kriget 1947-48 mellan Israel och arabstaterna. Den berättelsen har ju till dags dato tagits för sanning förutom i Israel också i Väst.

Han är ytterst polemisk och har som uttalat syfte att krossa de förhärskande sionistiska propagandamyterna, som har hjärntvättat israeler och Väst, och som Flapan säger; utgör ett hinder för en rättvis fred.

Simha Flapan, en långvarig funktionär i det vänstersionistiska Förenade arbetarpartiet Mapam, har genom åren varit en hängiven anhängare till en dialog, och ett samförstånd, mellan israeler och araber.

Sionistisk-israeliska myter.

Boken, som är mycket välskriven, är indelad i sju kapitel där vart och ett av dem är ägnad en bestämd myt. De är;

Den första myten. Sionister accepterade FN:s delningsresolution av den 29 november 1947. Det var en långtgående kompromiss varvid det judiska samhället frångick uppfattningen om en judisk stat för hela Palestina och erkände palestiniernas rätt till en egen stat. Israel godtog detta offer eftersom man förväntade sig att resolutionen skulle verkställas i fred och samarbete med palestinierna ...

Den andra myten. Palestinaaraberna förkastade delningen och hörsammade muftins av Jerusalem upprop om ett totalt krig gentemot den judiska staten och tvingade judarna att förlita sig till en militär lösning ...

Den tredje myten. Palestiniernas flykt både före och efter upprättandet av den israeliska staten var ett gensvar på den arabiska ledningens upprop att tillfälligt lämna landet, för att återvända med de segrande arabiska arméerna. De flydde trots det judiska ledarskapets bemödanden att få dem att stanna ...

Den fjärde myten. Alla arabiska stater, som var ense i sitt beslut att krossa den nyfödda israeliska staten, slöt sig den 15 maj 1948 samman för att invadera Palestina och kasta ut dess judiska innevånare ...

Den femte myten. Den arabiska invasionen av Palestina den 15 maj stod i strid med FN:s delnings­resolution och gjorde 1948 års krig oundvikligt ...

Den sjätte myten. Den lilla nyfödda staten Israel mötte de arabiska arméernas angrepp som en David mot Goliat; ett numerärt underlägset och svagt beväpnat folk med fara att köras över av en militär jätte ...

Den sjunde myten. Israels händer har alltid varit utsträckta till fred men eftersom ingen arabisk ledare har erkänt Israels rätt att existera har det aldrig funnits någon att tala med ...

Flapan krossar var och en av myterna till intet. Och han använder sig av de mest trovärdiga källor och den senaste forskningen.

Beslut över palestiniernas huvuden

Simha Flapans bok är ytterst viktig; för hans mytesdemolering klargör att det sionistiska ledar­skapet alltid har varit fientlig till varje tanke på en palestinskarabisk stat. Han visar mycket övertygande att det var denna sionistiska hållning (och inte arabstaternas önskan att förhindra uppkomsten av en judisk stat, såsom propagandan vill få oss att tro) som omintet­gjorde möjligheten att förhindra kriget 1948.

Hur gick det till? Det har sen länge varit känt att det sionistiska ledarskapet kom överens med Abdullah bin Hussein av Transjordanien (farfadern till den nuvarande jordanske kungen Hussein II) att ifall krig utbröt skulle Abdullah ha sionisternas tillåtelse att annektera Väst­banken, - som enligt FN:s delningsresolution tillföll den kommande palestinskarabiska staten. Kriget 1948 mellan Israel och Transjordanien var således ett låtsaskrig.

Västbankens annektering ingick i Abdullahs livslånga dröm; skapandet av det Stor-syriska imperiet under Hashimitedynastin, innefattande Trans-Jordanien, Syrien, Libanon, Irak, och delar av Palestina.

Historikern Yoram Nimrod, har visat att Egypten och Syrien däremot under månaderna efter november 1947 försökte - i hemliga samtal - åstadkomma en fredlig uppgörelse med den sionistiska ledningen. Länderna hade ingen önskan av ett storkrig - oaktat krigsretoriken för de arabiska massorna - och hade föga hopp om att kunna vinna ett sådant. Vad som oroade dem var inte så mycket skapandet av en judisk stat, som Abdullahs planer på ett Stor-Syrien. Men de klargjorde att om ett krig utbröt skulle de vara tvungna att delta, för att inte lämna fältet öppet för Abdullah.

Sionistisk stat utesluter en palestinsk stat.

David Ben-Gurion och resten av det sionistiska ledarskapet hade således ett val mellan 1) en fredlig uppgörelse utifrån FN-beslutet om en palestinsk stat vid sidan av den judiska och 2) ett krig som avtalat med Abdullah, vilket innebar att man förhindrade bildandet av den pale­stinska staten. Ben-Gurion visade ingen som helst tvekan i att välja det senare.

Varför var de sionistiska ledarna så benägna att förhindra upprättandet av en palestinsk stat och istället satsa på den Hashimitiska dynastin? Det är känt att Abdullah var i israelernas sold - dokument har framkommit som visar att han fick pengar av dem. Men detta faktum är inte tillräckligt som förklaring till det något bisarra sionistiska valet.

Frågan är naturligtvis av största vikt i förhållandet Israel Palestina, eftersom motståndet till en palestinsk stat - varhelst väster om Jordanfloden - är en av hörnstenarna i sionisternas politik. Detta lika mycket idag som för fyrtio år sedan.

Eftersom Flapan inte talar ur skägget far jag väl göra det för honom. Det sionistiska mot­ståndet till en självständig palestinskarabisk stat är inte pga några omedelbara militära över­väganden utan är förorsakad av ett långsiktigt intresse. Sionismens kärntanke om att behärska Eretz Israel dvs Israels land dvs Palestina. En palestinsk-arabisk stat i det Heliga landet är således per definition utesluten.

Sionistisk realpolitik kan av nödvändighet godta att delar av Palestina underställs en yttre kraft, såsom nu skett med Västbanken. Men detta medgivande är tillfälligt. Israel har alltid behållit sig rätten att 'befria' dylika områden när tillfälle ges.

Att erkänna en självständig palestinsk stat ifrågasatte och underminerade det sionistiska projektet. Och dessutom vore ett dylikt beslut historiskt sett oåterkalleligt. Dvs även om en suverän palestinsk stat till en början var liten och svag fanns det inget som sa att det skulle förbli så. Kraftbalansen Israel / Palestina och därmed gränsdragningen förblev en öppen fråga. För hade inte Israel självt börjat från blygsamma villkor för att idag härska över landet väster om floden Jordan och över de syriska Golanhöjderna?

Klarlägger sionismen till hälften.

Det är naturligtvis förståeligt att Flapan inte avslöjar sionismens rötter fullt ut. Han förblev ju trots allt en sionist, om än en oklar och tvivlande sådan. Således vad som fordrar en förklaring är varför en sionist som Flapan är så angelägen att avslöja sionismens myter och blottlägga dess verkliga historia?

Svaret är att Simha Flapan (liksom historikern Yoram Nimrod och arabisten Agaron Cohen) tillhörde en liten grupp sionister - även inom det egna Mapampartiet - vilka på allvar trodde att det var möjligt att uppnå sionismens mål utan att utlösa en konflikt med den inhemska palestinsk-arabiska befolkningen. Att det sionistiska målet vore möjligt med deras med­givande och samarbete. Flapan var därför beredd att avslöja de sionistiska ledarnas lögner när de påstod att de handlade som de gjorde pga 'palestiniernas aggressivitet' (och att de övriga arab­ledarna 'inte gett dem något val'.) Han måste således visa att det inte var så, utan att de sionistiska ledarna hade ett val.

Det är dock svårt att inse hur ett kolonisationsprojekt som sionismens, kunde uppnå sitt mål, utan att kränka både de individuella som nationella rättigheterna hos Palestinas inhemska be­folkning. Jag tror inte det finns någon godartad kolonialism. Att David Ben-Gurion och övriga sionistledare valde som de gjorde var pga det sionistiska kolonisationsprojektets inre logik.

Men vad än som var Flapans motiv eller vad man anser om dem, förtjänar han vår aktning för att ha klarlagt så mycket av sanningen, med en så liten avvikelse från en äkta hederlighet, som han gjort.¹

Boken är värd all uppmärksamhet och med den välgjordhet² som utmärker den är den inte enbart rekommenderbar utan en nödvändig läsning för alla och envar som har ett genuint intresse av utvecklingen i Mellanöstern.

Moshé Machover

Race & Class (London) vol 30 nr 4, april-juni 1989.

Översättning Per-Erik Wentus.