Tom Karlsson

Boken Gaza, mitt älskade

Gaza är ett öppet sår, varat av en mörk historia och dåliga politiska beslut. Gaza står i dag som en symbol för det palestinska folkets lidande. På ett område, betydligt mindre än exempelvis ön Pargas, bor omkring en halv miljon invånare, ständigt utsatta för följderna av den israeliska ockupationen. Gaza måste antagligen vara världens största fångläger.

Gideon Levy. Gaza, mitt älskade. En krönika 2006 – 2011. Översättning. Björn Kumm, Gideon Avraham. Stockholm: Karneval förlag, 2011. -256 sid.

Man skulle vänta sig att ockupationen och bojkotten som Gaza drabbats av skulle väcka en stark reaktion i den globala politiken, men de enda solidaritetsyttringar som förekommit står ett antal folkrörelser för. USA och EU har tydligt visat att den demokrati och de mänskliga rättigheter, man så ofta hyllar, inte berör palestinierna, åtminstone inte dem i Gaza, som i ett fritt val valt representanter som inte följer den enda rätta linjen. Det är skamligt. Tyvärr, har en del kritiker emot Israels ockupationspolitik slått över i ren antisemitism vilket är lika skamligt.

Den mest effektiva kampen mot denna antisemitism skulle vara för medborgare i Israel och den internationella judenheten att öppet säga ifrån att de inte godkänner den israeliska statens rasistiska terror, och att visa sin solidaritet med det palestinska folket. För ett sådant ställningstagande krävs visserligen ett stort mod, men det finns lyckligtvis de som visat denna moraliska resning. De finns i solidaritetsrörelser, men också bland forskare, journalister och helt vanliga människor. Vi kan tänka på forskaren Ilan Pappe som skrivit boken Den etniska rensningen av Palestina (1). Det är ett starkt vittnesmål om hur den sionistiska ideologin i slutet av 1940-talet ledde till en direkt rasistisk politik och en strävan att med våld skapa en renrasig judisk nation (2) Det här är ett mörkt kapitel i historien. Aktiv förträngning och historieförfalskning har sett till att knappast någon i dag vet vad begreppet Nakba innebär. (3).

En annan envis kritiker är Gideon Levy, krönikör i den israeliska dagstidningen Haaretz. (4). En samling av hans texter har nu översatts till svenska i boken Gaza, mitt älskade. En krönika 2006 – 2011. Texterna är skrivna under en tid då inga israeliska journalister haft möjlighet att besöka Gaza. Det är alltså inte fråga om några ögonvittneskildringar av livet och döden i Gaza, utan om reaktioner på händelser Levy hört om. Därför är det inte heller några större avslöjanden boken kommer med, eller ens någon genomträngande analys av situationen och av den israeliska politiken. Boken har däremot andra starka sidor.

Gideon Levy ger det palestinska lidandet i Gazaremsan ett konkret mänskligt ansikte. Då Israel gör sina räder in i Gaza och låter sina hypermoderna bomber krevera och med sina caterpillar skövlar en mängd byggnader, är de drabbade inte blodtörstiga terrorister. Det är vanliga familjer, med barn likadana som de judiska barnen i Israel och här hos oss, och den sorg som sköljer fram genom Gaza är inte annorlunda än den vi känner då våra närmaste lemlästas och dör. På den svenska utgåvans pärm möter vi blicken av den tioåriga flickan Amal Samouni, som i sitt hem fick se hur israeliska soldater mördade hennes far och fyraåriga bror. Kanske det är möjligt att påstå att fadern var terrorist (det har jag ingen aning om). Däremot är det nog svårare att se en fyraåring som ett hot mot staten Israel. Lika svårt borde det vara att möta Amals blick utan att se den som en uppmaning. Det är denna blick och denna uppmaning till solidaritet Levy vill förmedla med sin bok.

Det andra han vill är att ge brutaliteten och fegheten konkreta ansikten. Det är inte enbart politiker och militärledare, som drabbas av Levys anklagelser, utan även jurister, journalistkollegor och intellektuella får ståta med sina namn i detta skammens sammanhang.

Trots allt måste man medge att Levys kolumner i bokform inte fungerar på samma vis som i en dagstidning, där deras aktualitet är en helt annan. Nu blir det ändå fråga om en hel del upprepningar och de ger inte det djup man skulle hoppas på. Men, som en vittnesbörd om att det också inom Israel finns en moralisk opposition ger boken ett stort värde i sig. Det är personer som Gideon Levy som kan motarbeta den antisemitism, som ibland tar sig uttryck i solidaritetren med Palestina.

Ny Tid (Helsingfors) 13 oktober 2011. Redigering och noter Per-Erik Wentus.

Noter

1) Se Ilan Pappe. Den etniska rensningen av Palestina. Översättning. Christer Lundgren. Stockholm: Karneval förlag, 2007. -303 sid. Se även Paul Vanden Bavières recension “Israels förborgade historia – palestiniernas fördrivning.” liksom recensionen av Mostafa Omar “Terror skapade Israel” i: marxistarkiv.se

2) Här föreligger en oklarhet hos recensenten Tom Karlsson. Det är skaparna av staten Israel, liksom tidigare västerländska anti-sionister som hävdat och hävdar att judarna är ett folk och inte enbart en trosföreställning dvs judendom. Se Paul Vanden Bavières recension “Judarna är inget folk” av Shlomo Sand. Skapandet av det judiska folket. Översättning. Ulf Gyllenhak. Stockholm: Voltaire Publishing., 2010. -410 sid.

3) Nakba, vilket betyder katastrof, är det arabiska begreppet på palestiniernas fördrivning från sina hemorter i Palestina vid staten Israels grundande 1948.

4) Haaretz är den äldsta dagstidningen i Israel, grundad 1918. Redaktionsorten är Tel Aviv. Den politiska inriktningen är socialliberalism. Dagsupplagan är 72 000, vilket är förhållandevis lågt. Den amerikanska korrespondenten Shmuel Rosmer karakteriserade tidningen som “folk som läser den är mestadels bättre utbildade och mer bildade än de flesta, men folk i allmänhet känner inte till att tidningen finns”.