Solidarités (Genéve) no 97, 15 nov. 2006.
Karibiens sjörövare – hur vänster var de?
I en mycket uppmärksammad film, Pirates of the Caribbean,* skildras sjörövarna som frihetsträngtande motståndsmän, förföljda av det brittiska imperiet.
Och litteraturen – från Louis Stevenson (1850-94), Edgar Burroughs (1875-1950). Jorge Borges (1899-1986), till Jean-Marie Le Clézio (1940-) – är full av dessa frihetsäventyrare.
Radikala åsikter
Men vari bestod piraternas frihetliga idéer? Var 1600- och 1700-hundratalets sjörövare – piraternas gyllene tidsålder – på något sätt företrädare för en politisk frigörelse?
Sant är att, även om populärskildringen av piraten som en frihetens kämpe är en efterhandskonstruktion, innehåller den ändå ett korn av sanning.
Många pirater hade radikala åsikter. Daniel Defoes General History of the Pirates från 1724/28 ger oss en del insikter. Fartygsbesättningen valde kaptenen, bytet fördelades rättvist, slavarna som fanns på de erövrade fartygen frigavs och det existerade ett brödraskap under dödsskalleflaggan Jolly Roger.
Det var en praktisk internationalism som bl.a. manifesterade sig i piraternas solidaritet med offren för det rådande samhällssystemet. Något de inte hade annat än förakt för.
Dock en del av piraternas jämlikhetssträvanden berodde på deras egen existens. Haven var på 1600- och 1700-talet en farlig plats. För att överleva tvingades piraterna till självdisciplin och en inbördes solidaritet.
Det förklarar även varför de pirater som gått i land upplevde sin sociala förändring så häftigt. Och detta ger en bakgrund till den (ö)kända karibiska “krogkulturen” med sitt romsupande och sina slagsmål.
Jämlikhetssträvanden
Piraterna hade tillhört ett faktiskt sjöproletariat. I slutet på 1600-talet tvingades, i flera länder, stora delar av lantbrukets överskottsbondesöner och övriga egendomslösa in till städerna i sökande efter arbete. Oftast fanns inget och de sökte sig vidare till sjöss. Det var bland detta f.d. lantbruksproletariat som sjöfartsländernas flottor fanns sitt manskap.
Villkoren för sjöproletariatet var mycket hårda. Dåligt betalt (ibland inget), befälets tyranniska godtycke och grasserande sjukdomar var orsak till att många sjömän såg i sjöröveriet ett förnuftigt val.
Piraternas jämlikhetssträvanden överskred dock den jämlikhet som sjölivet krävde. Fallet med kapten Misson är instruktivt. Misson var officer i den franska flottan. Han kom i slutet av 1700-ralet att bli bekant med en Caraccioli i Rom. Caracciolo var en kättersk dominikan med en egendoms kommunistisk övertygelse. Misson kom under Caracciolois påverkan att grunda en frihetlig koloni – Libertalia – på Madagaskar. Innevånarna kallade sig liberi och nekade sig ha någon som helst nationalitet. De närde ett hat mot all slags slaveri och var endast trogna “Gud och friheten”.
Liberierna uppfann ett eget språk, en blandning av europeiska och afrikanska språk. Eftersom de såg sin boplats som en återgång till det förlorade paradiset omgav de det med en palissad, ett skydd mot civilisationens korruption.
Politiserade pirater
Att även piraterna var påverkade av tidens nya former för politisk samverkan står utom allt tvivel. Misson kom att tillhörda dessa politiserade pirater. Men till fribryteriet hörde även en revolutionsuppfattning, vilket på intet sätt var mindre radikalt.
Fallet Samuel Bellamy – Black Sam – är ett belysande exempel. När han plundrade sa han alltid “Borgarna plundrar de fattiga med lagens skydd, vi plundrar de rika i skydd av våra mynningar”. Bellamy var till skillnad från Misson en pessimist. En ny civilisation utifrån en ny grund var honom en främmande tanke. Men han var klar över att klassförhållandena var grunden för det rådande rättssystemet, och att piraterna var ett av dess främsta offer. Dock såg Bellamy sitt personliga, som sina kompanjoners mod, som det utslagsgivande. Någon ny rättsuppfattning hade han inte. Han sammanfattade sin syn med “Vad mig själv beträffar är jag en fri herre”.
Traditionsrevolutionärer
Piraterna är vad den brittiske historikern Eric Hobshawn kallar “sociala banditer”. De är “traditionsrevolutionärer”, som gör motstånd i övergångsfasen mellan två samhällssystem. Den mest välkända av dem är Robin Hood. Han rövade från de rika för att, i namn av traditionella värden såsom ära, rättvisa och värdighet, fördela bytet bland de fattiga.
På sin tid kunde det romerska riket befria Medelhavet från sina pirater. Men så fort det förföll var de där igen. Och så länge som Atlanten undslapp nationernas sjöstridskraftskontroll blommade sjöröveriet. I mitten av 1800-talet uppnådde man kontrollen och piraternas saga var all. Piraterna tillhörde övergångsfasen mellan feodalism och kapitalism.
Sjöröveriet och ländernas hegemoni över haven står alltså i ett omvänt förhållande till varandra. Piraterna var i denna mening ett symtom på gårdagen. De hade inget program som riktade sig mot framtiden.
Razmig Keucheyan.
Översättning från franskan Per-Erik Wentus.
* Filmen är en triologi med gemensam huvudtitel Pirates of the Caribbean, men med olika undertitlar. Den första heter Svarta pärlans förbannelse (2003), den andra Död mans kista (2006), den tredje Vid världens ände (2007)
Rollinnehavare; Johnny Depp (Jack Sporrow), Orlando Bloom (Will Turner), Keira Knightly (Elisabeth Swann) m.fl. Regi; Gore Verbinski. Produktion; Jeny Bruckheimar Film. Finns på DVD, pris mellan 90-410 kr. /ö.a./