Hur USA bekrigar demokratin.

The War on Democracy (2007). Regi: Christopher Martin, John Pilger. Manuskript: John Pilger. Producent: Christopher Martin, Wayne Young. Dokumentär. Produktion: Youngheart Entertainment. (Storbritannien). Färg, svart/vit, engelskt tal, 94 min. Finns som DVD.

John Pilgers dokumentärfilm, som är gjord för att visas på biografer, är en grav anklagelse mot USA:s politik i Sydamerika. Både den av igår och den av idag. Med fokus på Venezuela — och isynnerhet på den av USA uppbackade statskuppen 2002, som för en tid lyckades sätta den demokratiskt valda regeringen Hugo Chávez åsido — avslöjas det förakt som den härskande klassen i USA har för arbetarklassens rättigheter och strävanden. Och Pilger belägger de illdåd som USA har begått och begår i frihetens namn.

Från ”barrios” till människovärdighet.

Filmen tar sin början med att visa på den enorma skillnaden i levnadsvillkor som råder i den venezuleanska huvudstaden Caracas. Medan delar av innerstan liknar vilka som helst affärsdistrikt i det rika Väst, kryllar stadssluttningarna av slumbostäder och folk i ömklig fattigdom. Pilger förklarar hur människorna i dessa ”barrios” genom historien har förbisetts av överklassen inte bara i Venezuela utan i varje land i Sydamerika. De välbeställda ser sig som tillhörande världens privilegierade kapitalistklass. Man har mer gemensamt med de rika i USA än med sina egna landsmän. En av krösusarna i Caracas förklarar, i sitt överdådigt stora hus, att han kanske kommer att bli tvungen att flytta till sitt ”andra hus” i Miami eftersom tillståndet under Chávez håller på att göra det ”omöjligt” för honom.

En nästintill otrolig del av filmen är klippen från de stora USA-vänliga medierna där etablerade nyhetskommentatorer oupphörligen hetsar mot regeringen Chávez som ”kriminell” och uppmanar till att mörda honom. Detta trots faktumet att Chávez har vunnit åtta allmänna val det senaste årtiondet. Det var valet av Chávez 1998 som för första gången - på länge - lyfte fram folkmassorna till den politiska arenan. Det som visade sin betydelse när demokratin återställdes efter kuppförsöket 2002. Såsom en Chávez aktivist uttrycker det - vilket knappast kommer att begripas av den individfixerade borgerliga mediavärlden - ”Detta är inte endast Chávez strid. Det är vår strid”.

USA godtar inga ”stolligheter”.

Den som förväntar sig en film som redogör för Chávez bolivarianska¹ revolutions politik och inriktning får inget. Frånsett att en del av regeringens program berörs, såsom hur avkastningen från oljevinsterna används till sociala åtgärder eller hur lagparagrafer trycks på dagligvarornas förpackningar för att medvetandegöra medborgaren om sina rättigheter. För filmen analyserar inte folkrörelsernas utveckling utan den försöker förklara varför rörelserna överhuvudtaget har uppstått. Det är därför som filmen är fullspäckad av den mörka historia, som USA har varit en så intim del av i Sydamerika.

Pilger har ingen rädsla av att intervjua sina fiender och han väljer dem som visar imperialismens rätta ansikte. Det är de som törs säga vad andra tillhörande det kapitalistiska etablissemanget är för fega för att erkänna. Duane Clarridge, den tidigare chefen för CIA i Sydamerika, förklarar att USA aldrig kommer att godta några ”stolligheter” på sin bakgård. Med det menar han alla politiska rörelser som inte underordnar sig USA:s överhöghet. Clarridge förnekar - med avsky - att det ska ha skett ett dödande, med USA:s goda minne, av tusentals människor i Chile 1973 under general Augusto Pinochets statskupp. Det var endast några hundra döda, invänder han, och det var pga nationens säkerhet. I nästa filmsekvens visar Pilger oss gravgårdarna och minnesmärkena över offren.

Filmen ger en utmärkt de fakto insyn.

Filmen går på ett känslomässigt högvarv, för det svarar mot den stämning som råder bland de breda folklagren. Flera CIA-män förklarar hur de tränade dödsskvadroner vid School of Americas i Georgia i USA. Hur de lärde dem att tortyr och mord var lagliga vapen mot politiska motståndare.

Att ge en heltäckande bild av tillståndet i Sydamerika är naturligtvis omöjligt på 90 minuter så tyvärr har utvecklingen i exempelvis Mexiko och Brasilien fatt utgå. Inte desto mindre ger filmen en de facto-insyn för alla som har intresse av regionen och den klargör mycket tydligt det skenheliga i ”kriget mot terrorismen”. Jag uppmanar alla, oberoende av politisk åskådning, att gå och se filmen ... för även om den har sina tillkortakommanden slutar den dock med ett pang på rödbetan. Pilger ger vänsterledarna i Sydamerika en varning, att ifall de finner sig berusade av makten och rikedomen kommer de att få lida samma öde som dom de ersatte - arbetarna kommer i sin kamp att finna nya företrädare.

Edd Mustill.

The Socialist (London) augusti 2007. Översättning Per-Erik Wentus.