Boken Who rules South Africa?

Frågan om vem som har makten i Sydafrika är inte så lätt att besvara. I princip är det trepartsalliansen ANC (där också kommunistpartiet SACP och fackföreningsfederationen COSATU ingår) men enligt författarna går det inte att säga vem som egentligen styr Sydafrika om man inte går in på hur makten utövas.

Martin Plaut & Paul Holden. Who rules South Africa? London: Biteback Publishing, 2012 – 432 sid.

Författarna redaktören för BBC:s Afrikabevakning Martin Plaut och den sydafrikanske forskaren och författaren Paul Holden går grundligt tillväga för att reda ut detta. De använder sig av politiska dokument, tal, intervjuer och en lång rad sekundära källor. Resultatet är en balanserad och högaktuell bild av ANC och politiken efter apartheid, vilket hjälper läsaren bland annat att förstå turerna kring strejken vid Lonmin-gruvan i Marikana i augusti ifjol, då polisen i gammal apartheidstil öppnade eld och sköt ihjäl 34 strejkande gruvarbetare.

Sydafrika efter Mandela

ANC lyckades under Nelson Mandelas (född 1918 i Mvezo/Östra Kap) period införa demokratiska institutioner, fria och rättvisa val, politiska och sociala rättigheter och en ny konstitution som försäkrar att vissa grundläggande rättigheter är okränkbara. Förväntningarna hos den svarta befolkningen på vad det skulle föra med sig i materiella fördelar var enorma. Många svarta sydafrikaner har fått det bättre, tre miljoner subventionerade bostäder har byggts och tillgången till elektricitet och rinnande vatten har ökat dramatiskt. Men författarna påpekar att den bild av en välskött och välmående demokrati som idag möter en turist eller affärsresande är falsk. Bakom splitternya flygfält, välskötta landsvägar, eleganta shoppingcentra och de nyrikas fästningar breder ett hav av fattigdom ut sej. Klyftan mellan rika och fattiga har vuxit och inkomstskillnaderna är nu de största i världen, arbetslösheten är officiellt 25 procent. Apartheid lever kvar i skillnaderna mellan befolkningsgruppernas utbildningsnivå, i fattigdomen, och i självbilderna.

Efter Mandelas period 1994-1999, som präglades av demokratisering, förhandling och försoning, har landets ledning enligt Plaut och Holden varit inkompetent. Thabo Mbeki (född 1918 i Idutywa/Östra Kap) kritiseras för att han centraliserade statsmakten och försökte tysta debatten samt för sin bristande förmåga att handskas med hiv/aids-frågan som kostat hundratusentals smittade livet.

Landets tredje president Jacob Zuma (född 1942 i Nkandla/KwaZulku-Natal), nyligen omvald som partiledare, har börjat nedmontera demokratin som byggdes upp under Mandela. Under demokratiseringsprocessen minskade apartheidtidens korruption inom statsförvaltningen men under Zuma har en ny typ av korruption som gäller offentliga upphandlingar uppstått och korruption inom affärslivet har blivit norm. Zuma har ofta själv varit inblandad, till exempel i den mest uppmärksammade korruptionsskandalen som rör en enorm vapenaffär. Han har försökt tysta medierna och minska rättsväsendets oberoende i syfte att slippa besvärande följder för de korrumperade. 

Vem styr ANC?

Plaut och Holden visar att makten idag inte ligger i institutioner som parlament och regering utan inom ANC. Men partiet fungerar utan skrivna dokument och är inte transparent. Författarna beskriver det som en ostrukturerad och föränderlig politisk hydra med täta kontakter till affärskretsar och till och med till kriminella element. Vänstern och fackföreningarna som varit ryggraden inom ANC har knappast något att säga till om mera.

En viktig roll spelas av de s.k. BEE-mogulerna (Black Economic Empowerment), en svart överklass som blivit rik via ett regeringsprogram avsett att stärka de svartas roll inom affärslivet. De vita affärskretsarna som stödde denna politik upptog svarta affärsmän i sina snäva kretsar, med syfte var att dämpa de svarta massornas ilska och ändå kunna dominera ekonomin. Under Mbekis tid uppmuntrades politiken, de svarta miljonärerna skulle bli hörnstenen i partiets politik att utrota fattigdomen. Dessvärre har de visat sig vara mera intresserade av att själva bli rika än av att lindra fattigdomen. Många av dem är inblandade i korruptionshärvor och misskötsel av företag och blir alltmer impopulära. Ett annat viktigt verktyg för ANC är den trogna och fogliga underrättelse- och säkerhetstjänsten som omger Zuma, hjälper honom ur korruptionsskandaler och förser honom med information om sina fiender.

Vart är Sydafrika på väg?

Bokens sammanfattning understryker kontinuiteten i Sydafrikas politik, landet är vad det varit sedan 1948 – en enpartistat med demokratiska kulisser. Efter 1994 års val har ANC:s makt i det närmaste varit total och författarna anser att dess ställning som majoritetsparti fortfarande är ohotad. I synnerhet det faktum att ANC lyckats med att säkra sin finansiering underminerar oppositionens möjligheter. Trots att ANC idag kritiseras för maktfullkomlighet, korruption och att ha lämnat de fattiga svarta åt sitt öde har de flesta ännu en djupt rotad lojalitet mot frihetspartiet.

Men detta kan förändras varnar författarna. I parlamentsvalet 2009 förlorade ANC kontrollen över provinsen Västra Kap till det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA). DA:s valseger beror på att de svarta i Västra Kap börjar ta avstånd från ANC. I nästa val 2014 kommer en tredjedel av väljarna att höra till den generation som inte har några minnen av apartheid och befrielserörelsen och oron för vad som händer när ikonen Mandela dör är stor.

Andra hotbilder mot ANC som författarna tar upp är att de allt mer militanta fackföreningarna kommer att sätta strålkastaren på affärslivet som ANC är ekonomiskt beroende av. Splittringen inom ANC mellan den falang som representerar en allt konservativare svart över- och medelklass och den som representerar vänstern och fackföreningarna har ökat och det är bara en tidsfråga när vänsterfalangen lämnar ANC. Vidare kan missnöje och undertryckt vrede i kåkstäderna mynna ut i  en organiserad social rörelse på nationell nivå.

En förändring sker knappast utan maktkamp och social turbulens. Författarna anser ändå att sydafrikanerna kan se optimistiskt på sin framtid och lägger fram de trumfkort som landet ännu har: en självständig domstol, en modern konstitution, fackföreningsrörelser som är äldre än ANC, högt valdeltagande, självständiga medier och, i motsats till det övriga Afrika, ett starkt och aktivt medborgarsamhälle.

Ny Tid (Helsingfors) 4 februari 2013. Redigering Per-Erik Wentus