En krigsherre i Kongo — Laurent Kabila 1939-2001

Erik Kennes, Munkana N'Ge. Essai biographique sur Laurent Desire Kabila. Serie: Cahiers africain / CEDAF (Centre d'étude et de documentation africaines) - Afrika studies / ASDOC (Afrika Studie- en Dokumentatiecentrum). vol. 57-58-59. Paris: L'Harmattan, 2003. — 450 sid.

Det är ett blivande standardverk om den kongolesiska presidenten Laurent Desire Kabila (27 nov. 1939 Likasi [då Jadotville] — 18 jan. 2001 Kinshasa) som Erik Kennes, forskare vid Afrika Instituut / Institut Africain i Tervuren [1], har åstadkommit i samarbete med Munkana N'Ge. Kennes arbete har en sådan grundlighet att ingen forskare av det nutida Kongo och president Kabila kan göra annat än att ta biografin som en utgångspunkt. Kennes arbetssätt går i den kongolesiske historikern Jean Omasombo Tshondas fotspår.[2] Han låter ingen detalj gå okontrollerad och han räds inte att utnyttja muntliga källor. Resultatet är ett fascinerande och fullödigt porträtt av en gåtfull figur ur Kongos politiska historia sen självständigheten 1960 fram till den 16 januari 2001 då Laurent Kabila sköts.

Militären och affärsmannen.

Laurent Kabila var som politiker en katt som alltid kom ner med tassarna först. I kärlekslivet var han likaså en pussy cat för ett flertal kvinnor och han efterlämnade många barn. En av dem, Joseph Kabila kom att efterträda honom som president. "Gällande de olika påståendena om Joseph Kabilas härkomst, är vi tvungna godta den officiella uppgiften; Laurent Kabila och Sifa Maanya är Joseph Kabilas biologiska föräldrar" sammanfattar Kennes på sid. 298. Så är det då klarlagt. Den eviga oppositionspolitikern Entienne Tshisekedi kan lägga av med att kalla honom en halvtutsier. Men Kennes ger oss också mer information om Joseph Kabila. Han kom som mycket ung, då familjen ännu bodde i Tanzania, att växa upp till sin faders högra hand i hans affärsverksamhet. Sa den yngre Kabila är med sin militärutbildning inklusive sin affärserfarenhet lik sin fader.

För detta var Laurent Kabilas kännetecken; militär och affärsman men också taktiker och ideolog. Han hörde som kongolesisk politiker till generationen av avkoloniseringens afrikanska ledare såsom en Julius Nyerere i Tanzania, Nelson Mandela och Thabo Mbki i Sydafrika, Yoweri Museveni i Uganda, Paul Kagame i Rwanda, Jose Eduardo Dos Santos i Angola och en Robert Mugabe i Zimbabwe. Men han var också en som inte kunde förverkliga alla sina höga ambitioner och aspirationer.

Till militär utvecklades Laurent Kabila tidigt i sin politikerbana, då han upptäckte att våldet var ett mäktigt vapen. 1960 mördades hans fader av Balubakats militanter, i det då oroliga Katangalänet i södra Kongo, samtidigt som han själv var aktiv inom ungdomsorganisation Jeunesses Balubakat.[3] Från den tiden kan man i Kabilas politiska karriär iaktta att han alltid sag till att ha en militär organisation. Det kom att tillförsäkra att hans Parti de la Revolution Populaire alltid kunde överleva. Men vi vet, från Ernesto 'Che' Guevaras dagbok från hans tid i Kongo, att Laurent Kabilas uppfattning om vad som var revolutionärt i realiteten var en parodi, "Inget får mig att tro att han vore mannen" [4]. Även utifrån Kennes biografi lär vi att Kabila egentligen inte var något annat än en traditionell krigsherre med allt det negativa som det betyder. Och att han vid vissa tillfällen också kunde kallas en social bandit. Vad som är relevant med detta är att Kabila aldrig ville bli av med auran som krigsherre, även sen han blivit president 1997. En gång krigsherre alltid krigsherre menar Kennes.

Kabila som affärsman, vilket Kabila alltid själv utgav sig för att vara, visar sig enligt Kennes bok att han snarare var en småhandlare och ibland simpel smugglare.

Taktikern och ideologen.

Kabila ryktbarhet som taktiker var till största delen en passion för läsande, kunnighet i flera språk och en flirt med maoistiska tankemönster. I praktiken hade det mera drag av pedanteri än taktisk finkänslighet. Kennes citerar bl.a. på sid 75 en fullkomlig obegriplighet av Kabilas taktik.

Mästertaktikern, som efter åratal av kämpatag med Kongos diktator Mobutu Sese Seko till slut drog det längsta strået, visar sig ha varit en tvättäkta opportunist. Han var en man med kontakter som alltid höll sig beredd ifall det fanns något att hämta. Kennes klargör att Kabila 1994 sökte upp Museveni och ett år senare Kagame med begäran att han skulle få agera frontfigur i det krig som Uganda och Rwanda skulle påbörja i september 1996 mot Mobutu.

Laurent Kabila stiger fram ur Kennes biografi som önskerevolutionären vars dåd inte stod i överensstämmelse med hans ord. Som politiker var han för småskuren för att uppfylla bilden av en statsman. Så istället för den statsman som kände det afrikanska negritude — som en president Nyerere i Tanzania — framträder han som en man som alltid traktade efter ett enda mål, att personligen nå den kongolesiska maktpyramidens topp. Kabila föll aldrig för Mobutus lockrop, till skillnad från de flesta kongolesiska politiker. Kennes slutsats på tjugo sidor är tillintetgörande. Laurent Kabila kunde inte bryta med sin föregångare Mobutus praktik. Kabilas aversion mot samhällsinstitutioner, kort sagt mot staten, och hans sinnelag som krigsherre fällde honom. "Han förblev fången i sitt förflutna" formulerar Kennes det. Summa sumarum: Kabilas politiska praktik är en i Mobutus förlängning, tillspetsat med idéer upplockade från Mao Zedong.

Lika ödesmättat för Kongos framtid var att Laurent Kabila aldrig sökte att stödja utvecklingen som lag i Conférence Nationale Souveraine. Det var inom den organisationen som kongoleserna under åren 1990-1996 var på väg att bygga upp en postmobutuistisk politik. Erik Kennes frågar sig till slut på vilka traditioner den nya kongolesiska staten skall bygga sin framtid. när "Laurent Kabila var en tandlös björn, som inte förmådde ge sina föreställningar om landets framtid en skepnad, och således inte heller konkret utveckla dem till något användbart"

Guy Poppe.

Uitpers (Bryssel) nr 48 december 2003. Översättning & noter Per-Erik Wentus

[1] Forskningscentrat Afrika Instituut / Institut Africain är förbundet med det stora Koninklijk Museum voor Midden-Afrika — Musée royal de l'Afrique central i Tervuren strax söder om Bryssel. Information ges på nederländska, franska och engelska på <www.africamuseum.be>

[2] Jean Omasombo Tshonda, Benoit Verhogen. Patrice Lumumba jeunesse et apprentissage politique 1925 — 1956. Serie: Cahier africain / CEDAF - Afrika studies / ASDOC, vol. 33-34. Paris: L'Harmattan, 1998. —265 sid.

[3] Association des Baluba du Katanga (Balubakat) ledd av Jason Seduwe var i allians med Patrice Lumumbas Movement National Congolais (MNC). Organisationen företrädde befolkningen i norra Katanga i motsättning till Confederation des Assiociation du Katanga (Conekat) under ledning av Moïse Tshombe som hade sitt stöd i gruvdistriktin i södra Katanga och som var för en fortsatt kollaboration med de vita inom Union pour de Colonisation du Katanga (Ucol-Katanga). De vita var koncentrerade till Katanga där de utgjorde 34 000 dvs 31 procent av samtliga vita i Kongo.

[4] Ernesto Guevara. The African dream. The diaries of the revolutionary war in the Congo. Översättning Patrick Camiller. Inledning Richard Gott. Förord Aleida Guevara March. London: Harvill Panther, 2000. -244 sid.