Vargas Llosa, Den sanna berättelsen om kamrat Mayta

Publicerad i Arbetarbladet (Helsingfors) den 1 december 2010

Topi Lappalainen

Om kommunismen i de svindlande andinska höjderna

Mario Vargas Llosas roman Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (Stockholm: Norstedt, 1987) är ett av de verk där årets Nobelpristagare i litteratur skildrar sitt hemland Peru. Historia de Mayta utkom 1984 på originalspråket spanska och den svenska översättningen med den längre titeln tre år senare. Boken är en medvetet opålitlig djupdykning i Perus politiska historia och fokuserar på en liten episod som gäller den splittrade yttervänstern i slutet av 1950-talet. I ett relativt lugnt Peru såddes frön till det som senare skulle bli ett regelrätt inbördeskrig.

Småskaligheten i huvudpersonen Alejandro Maytas verksamhet är närmast komisk med tanke på hur hela landet senare slukades upp av inbördeskriget. Ändå är han en olycksbådande gestalt som inte är kapabel att se andra lösningar än våldet även om han får nästan alla omkring sig emot sig.

Romanen utspelar sig på två tidsplan; inbördeskrigets 1980-tal där regeringen, uppbackad av amerikanska marinsoldater, för krig mot den maoistiska gerillan och ett relativt fridfullt 1950-tal där trotskisten Alejandro Mayta desperat försöker starta en revolution. Berättelsen på 1980-talet återges av romanens jagberättare som intervjuar alla som kände romanens
huvudperson på 1950-talet med syfte att skriva en fiktiv berättelse om honom.

Berättaren är helt på det klara med att någon sann berättelse inte är möjlig i den meningen att man ens tillnärmelsevis skulle hålla sig till fakta. Däremot uppstår bokens sanning, nämligen en myt, ur en blandning av alla sanna och falska påståenden gällande ett misslyckat upprors­försök på 1950-talet. Ju häftigare påståenden romanens författare samlar, desto saftigare blir berättelsen om revolutionären Mayta. På samma sätt uppstår berättelsen om 1980-talet delvis ur urbana legender, inte minst gällande de amerikanska marinsoldaternas storskaliga närvaro i Peru.

Huvudpersonen Mayta är en trotskistisk intellektuell under 1950-talet som inte känner sig hemma någonstans, varken i samhället eller bland trotskisterna. Han har gift sig med en kvinna som arbetar på en bank men hans homosexualitet förorsakar en snabb skilsmässa. En av Maytas revolutionära drömmar är homosexuell frigörelse men ämnet är fortfarande tabu både för trotskisterna och för de övriga kommunisterna i Peru, liksom på motståndarsidan.

Mayta översätter texter från franska till spanska men som revolutionär ångrar han sig att han lärt sig franska och anser att kunskaper i quechua skulle ha varit av större praktisk nytta för en gerilla. Quechua talar han alltså inte precis som han saknar nästan alla övriga praktiska förut­sättningar för en framgångsrik gerillaverksamhet. Han svärmar för revolutionsromantik och är beredd att ta sig till bergen i det andinska höglandet även om höjdsjukan drabbar honom så kraftigt att han knappt hålls på benen i de höjderna.

Mayta är en sorts Don Quijote-gestalt som får med sig en ung fänrik som är likaledes tänd på tanken om revolutionär aktion utan att för den sakens skull ha erfarenhet eller realistiska planer. Kamraterna i trotskistpartiet överger däremot Mayta, till en del för att de inte tror på hans idéer men framför allt för att han har varit i kontakt med den stalinistiska ärkefienden.

Vargas Llosa skrev sin bok om kamrat Mayta några år innan han framträdde på den politiska scenen som presidentkandidat. Mayta fungerar som ett skolboksexempel på vad som då hade gått snett i Peru, nämligen tron på att våldet löser alla problem. Att Maytas uppror inte vinner anhängare beror inte alls på att landet inte är möjligt att störta i ett inbördeskrig; läsaren blir ständigt påmind om förödelsen i 1980-talets verklighet.

Det kalla kriget presenteras som ett tillstånd där det blir omöjligt att vaska fram den historiska sanningen om tidigare epoker. Specifikt 1980-talets inbördeskrig förs fram som en viktig orsak till att det bara finns två motsatta sanningar och alla fakta förvrängs för att passa ihop antingen med den ena eller den andra stridande partens sanning. Romanens berättare för ordet en stor del av tiden, ständigt medveten om sin berättelses fiktivitet på alla planer.

Romanen är ändå ett ställningstagande mot det meningslösa våldet och fiktionen levererar Vargas Llosa som en möjlig lösning i en situation där varken den officiella eller inofficiella historieskrivningen är att lita på.