Per-Erik Wentus
Filmen Generation Kunduz
Generation Kunduz. Der Krieg der Anderen. [Kunduzgenerationen – de andras krig] (2011) Regi, manuskript och producent: Martin Gerner. Dokumentär. Produktion: Martin Gerner Filmproduktion. (Tyskland). Färg, dariskt tal, engelsk/tysk text. 80 min. DVD.
Det har skrivits en hel del i tyskspråkig press om Kunduzområdet i norra Afganistan. Intresset tog vid efter det s.k. “Kunduzbombademanget”. Den tyske översten Georg Klein hade den 3 september 2009 gett order om att bomba två fullastade – av talibaner erövrade – tankbilar och det drabbade förstås området strax intill. Resultatet; 142 människor, varav de flesta var civila, förlorade livet. Angreppet, som var det värsta ditintills, ledde till kraftiga internationella protester och drog i Tyskland igång debatten om ett fortsatt tyskt krigsdeltagande. Men vad för människor det var som dog och vad deras livsvillkor hade varit och är, det har massmedia informerat tyskarna mycket lite om.
Martin Gerners dokumentär råder bot på det. Och han är väl skickad att skildra livet i Afganistan. Han har arbetat som oberoende reporter i landet i över sex år, utbildat afganska journalister, startat ett dokumentärt filmcentrum och han talar språket flytande. Gerner sa i en tv-intervju att han ville ge en “icke-militär syn” av vad som händer i det krigshärjade landet. Hans film är också den första tyska filmen som gör det.
Gerner följer fem yngre människor i deras vardag. Den yngste av dem, den tioåriga Mirwais lever som skoputsare. Dagsinkomsten är knappa tio kronor som ska räcka till mat för hela familjen. I skolan kan han bara gå halvtid. Men hans hållning är ändå en vuxens. Han säger “Jag hade gärna velat bli läkare eller ingenjör eller lärare. Huvudsaken är att jag slapp detta olyckliga liv”. Den unga journalisten Nazanin, som måste bära burka, vill studera juridik. Hon arbetar vid radiostationen Roshani för kvinnor, där hon får spela önskemusik. Men hon leder också en statligt understödd kulturgrupp “Kvinnans roll i islam”. Och hennes mål är jämlikhet mellan könen. Hon vill kunna nå ut till kvinnorna i landsbygdsbyarna, där talibanerna förbjuder flickor att gå i skola. Längre fram i filmen förklarar hon dock telefonledes att hon inte längre kan medverka. Hennes trolovade har förbjudit henne det. Den 24-åriga Hasib, som studerar till agronom, drömmer om demokratiska val och ett rättvisare samhälle. Han arbetade under presidentvalet 2009 för en frivilligorganisation som valövervakare och säger “Där ute finns det ingen polis, ingen armé”. Filmen visar också hur vallokaler besköts. Det ska ha funnits över 1 miljoner förfalskade valsedlar. De unga Ghulam och Khatera gör en lågbudgetfilm om kärlek – mitt i kriget. Ghulam förklarar “Vi vill visa lögnerna som pådyvlas oss”. De är båda för en förändring av kvinnornas villkor, men stöter ofta på ett oförstånd från jämnåriga män.
De tillhör alla ungdomsgenerationen som vuxit upp under det över tioåriga kriget i Afganistan. Gerner visar oss dem rakt av utan tillagda effekter. Han låter dem förklara hur verkligheten är. Men han låter oss också höra deras drömmar, det de vill. Och vi får se, i den opretentiöshet som är Gerners särmärke, ungdomar med livsvilja och önskningar – fast i djup fattigdom, med stigande priser på livsförnödenheter och en bedrövande arbetslöshet – med önskningar såsom ungdomar i Väst har, eller var helst. Filmens undertitel “ … de andras krig” understryker detta. De vill varken veta av talibaner eller ockupationsstyrkorna. Den yngste av dem, den tioåriga Mirwais, förklarar “Flygplanen dödar talibaner med att fälla bomber över dem”. Och en taliban då? “Det är en som skadar människor”.
Gerner visar oss bilder och människor utan dramatiseringar eller några kommentarer. Det förstärker det vi ser. Han är värd ett stort tashakor.