Stalins nemesis

Bertrand Patenaude. Stalin's Nemesis. The Exile and Murder of Leon Trotsky. London: Faber & Faber, 2009. -352 sid.

Leo Trotskij (1879-1940) tillbringade landsflyktens och sitt livs fyra sista år i en fängelseliknande tillvaro i Mexico. Han överlevde ett väpnat anfall mot det befästa huset han bodde i innan han till slut föll för slagen från en ishacka, som en Ramon Mercader tilldelade honom. Det var en GPU-agent utsänd av Josef Stalin, som nästlat in sig som en politisk sympatisör.

Stalin's Nemesis är en mycket läsvärd redogörelse av dessa år, vilka trots Trotskijs isolering ändå var mycket händelserika. De innehöll hans livliga umgänge med konstnärerna - och hans välgörare - Diego Rivera och Frida Kahlo, förutom hans huvudsakliga arbete med att leda den trotskistiska världsrörelsen. Det var också tiden då Stalin (1879-1953) använde kommunismens legitimitet för att genomföra skenrättegångar - de beryktade Moskvarättegångarna - mot ledande revolutionsledare, samt hans schrackrande från en folkfrontspolitik mot fascisterna till att teckna en pakt med dem.

Patenaude spränger löpande in i berättelsen om Trotskijs sista år, återblickar av hans betydelsefulla livsögonblick. Något som inte bara ökar bokens spännvidd utan även ger skildringen både tempo och innehåll. Det bidrar också till att Trotskijs belägenhet i exilen framgår som så tung den var, avskuren som han var från den aktiva arbetarrörelse som en gång skapat och format honom. Men mannen, som av Lenin döpts till 'pennan', gjorde trots allt sitt bästa med att gripa in i både praktiska och teoretiska frågor. Det behövdes för rörelsens då största parti, det amerikanska Socialist Workers Party reds av motsättningar om hur man skulle karakterisera den stalinistiska regimen.

Den traditionella uppfattningen var att Sovjetunionen förblev en arbetarstat, även om det då styrande skiktet var politiskt bakåtsträvande. Trotskij försvarade denna syn, med en del inskränkningar. Patenaude är mycket vag om sin egen syn men han antyder en anslutning till teorin om byråkratisk kollektivism. Den synen hade fördelen att den såg stalinismen som både politiskt och socialt kontrarevolutionär - även om teorin har sina glapp.

Patenaude är ingen marxist, men han är välbevandrad i sitt ämne. Hans uppfattning om den ryska Oktoberrevolutionen 1917 som en statskupp är dock en besvikelse. För den synen kan man ju vidmakthålla endast om man inskränker sig till själva maktövertagandet och utesluter den enorma folkrörelse vilken hade gjort den provisoriska regeringen Kerenskij mer än ogiltig.

Patenaude har en behärskad beundran för Trotskijs gåvor, men han påminner samtidigt om hans vresighet vilket gör att boken inte är någon skönskrift. Men jag tycker att Patenaude framhäver detta lite väl mycket i de kontroverser Trotskij deltog i, på bekostnad av att klargöra vad frågan egentligen gällde.

Jag kan föreställa mig att boken kommer att sälja och det är ju bra. För den har en myckenhet materiel även för en beläst marxist och förhoppningsvis kommer den att inspirera än flera till att söka mer av Trotskijs verk. I så fall vore del fyra av Tony Cliffs Trotskijbiografi * en god start då den också täcker åren som behandlas i Stalin's Nemesis. Tyvärr finns inte den boken varken med i biografin eller nämns i Patenaudes analys.

Andrew Stone.

* Tony Cliff, Trotsky 4: The darker the Night, the brighter the Star. London: Bookmarks, 1993. Se: http://marxists.org/archive/cliff/works/1993/trotsky4/index.html

Översättning: Per-Erik Wentus.

(Recensionen ursprungligen publicerad i Socialist Review (London), juni 2009.)