Hur Vladimir Lenin tänkte

Neil Harding. Lenin's Political Thought. Theory and practice in the Democratic and Socialist Revolutions. Chicago: Haymarket Books, 2009. -740 sid.

Förtjänsten med Neil Hardings bok Lenin's Political Thought är att Lenins tankevärld behandlas seriöst. Kanske ett 'understatement' ? För Lenin var ju inte enbart en mycket beläst person, han var framförallt en ytterligt produktiv skribent. Hans samlade verk utgör på engelska 45 volymer.

Alltså, att som Harding hävda att hans uppfattningar har varit avgörande för hans politiska praktik borde egentligen vara en självklarhet. Men så är det inte. Den gängse tolkningen är istället, att Lenin var en pragmatisk politiker som i sin strävan efter makt och myndighet var snöpligt villig att närhelst rättfärdiggöra sina mål teoretiskt. Det finns även en akademisk inriktning som ifrågasätter om han egentligen var marxist i någon som helst meningsfull mening. Han har snarare tillförts den förmarxistiska jakobinska traditionen - eller dess ryska motsvarighet folkvännerna - som trodde att revolution och socialism endast hängde på om det fanns en politisk vilja. Denna Lenins påstådda voluntarism vidmakthålls såsom stående i motsättning till marxismen - egentligen nidbilden av den - som hävdande den ekonomiska utvecklingens deterministiskt järnhårda lagar. Sammantaget ska detta därmed påvisa - såsom Lenins rivaler mensjevikerna hävdade - att det underutvecklande ryska kejsardömet endast var moget för en ny upplaga av den stora franska borgarrevolutionen av år 1789.

Ryssland i ett nationellt perspektiv.

Harding godtar inget av ovanstående, dvs. en Lenins pragmatism, opportunism, voluntarism och icke-marxism. Han understryker att "Lenin ändrade sin politiska kurs endast efter att en ingående forskning hade övertygat honom om behovet av en ändring". Och när han väl hade ändrat sig, fanns det inget som kunde få honom att avstå från att få den nya kursen antagen, vad än motståndet inledningsvis var.

I bokens första del (den publicerades ursprungligen som två separata volymer)
undersöker Harding Lenins ursprungliga teoretiska ram, som han hade från 1890-talet fram till det första världskrigets utbrott 1914. Det var under denna tid som han forskade om de sociala och ekonomiska förhållanden som rådde i Ryssland. Han ville få klarhet i vilka klasskrafterna var, som var de drivande. Slutsatsen han kom fram till var tvåfaldig. Den kommande maktomvälvningen i Ryssland skulle bli en borgerlig revolution, som skulle bryta storgodsägarnas makt över den kejserliga staten och därmed innebära en kapitalistisk utveckling. som röjde undan skrankorna, som höll den ryska utvecklingen tillbaka. Segern över enväldet skulle ge en demokratisk stat och de objektiva villkoren för arbetarkassens tillväxt. Allt detta allteftersom kapitalismen snabbt skulle utvidgas och industrin växa och att arbetarklassens subjektiva styrka växte i och med att arbetarna kunde utnyttja de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna att organisera sig. Men Lenin godtog på intet vis slutsatsen att det skulle vara den ryska borgerligheten som skulle leda maktomvälvningen och att arbetarklassens roll enbart vore att ge dem sitt stöd. Hans mycket djupgående studier ledde honom till slutsatsen att kapitalistklassen i Ryssland var för svag och för intimt uppknuten till den gamla ordningen för att kunna spela den rollen. Ledningen för revolutionen skulle istället - hävdade Lenin alltså i motsättning till mensjevikerna - falla på städernas arbetarklass i förbund med landsbygdens j ordhungriga.

Lenins främsta verk härvidlag var Kapitalismens utveckling i Ryssland som publicerades året före sekelskiftet. Och Harding påpekar med rätta att den i sak var en sammanfattning, om än en excellent sådan, av den första generationen ryska marxisters lära (vars främsta figur var Georgi Plechanov). Verket utgjorde på intet vis ett brott med den då rådande uppfattningen bland dem. Det var denna mycket klara insikt om klassförhållandena inklusive de ekonomiska, sociala och politiska drivkrafterna, som Lenins forskning hade gett honom, som således gav honom tillförsikten om behovet av en revolutionär organisation för den kommande omvälvningen, Och det var just i organisationfrågan som han skiljde sig från den första generationens marxister.

Ryssland i ett globalt perspektiv.

Det var - hävdar Harding med eftertryck - det första världskrigets utbrott 1914 tillsammans med det för Lenin så djupt chockerande faktumet att den internationella socialdemokratiska rörelsen kollapsade, då de enskilda arbetarpartierna gav sitt stöd för krigsslakten, som tvingade honom - att lämna sin tidigare teoretiska ram - och börja söka efter förklarningar till varför det hade gått som det gick.

Han vände sin uppmärksamhet allt mer mot den internationella kapitalismen som sådan. Lenins viktigaste verk härvidlag är hans Imperialismen kapitalismens senaste stadium (inte "högsta" stadium såsom den felaktigt översätts). Återigen var hans forskning omfattande. Harding berättar att Lenin läste 148 böcker och 232 artiklar enbart som en förberedelse inför sitt eget forskningsarbete. Lenins slutsats blev att världen var mogen för en övergång till socialism. "Socialismen ser på oss genom alla de fönster som den moderna kapitalismen har. "

Det är i dessa analyser - vilka således utgår från världsekonomins utveckling - som grunden för Lenins politiska språng i mitten av 1917 finns, till hans övertygelse att en revolution för socialismen var möjlig i Ryssland. Arbetarmaktens öde i Ryssland var alltså sammanflätad med hur revolutionen utvecklade sig internationellt.

Neil Hardings Lenin's Political Thought är tillsammans med Tony Cliffs fyra volymer omfångsrika Lenin-biografi¹, Marcel Liebmans Leninism under Lenin² och Paul Le Blancs Lenin and the revolutionary Party ³ en av de handfull utmärkta studier som vi har om Lenin.

Hardings verk är dock inte helt fläckfri. Dess främsta begränsning ligger i att varje studie som fokuserar enbart på idéerna snarare än på att söka integrera dem med en utredning av de historiska villkor som gav upphov till dem, är i sig en brist. (Något som Harding ju visar att det var just det som Lenin gjorde) Ett annat i ögonen fallande tillkortakommande är att han inte diskuterar Leo Trotskijs teori om de permanenta revolutionen mera ingående. Visserligen visar Harding med ett flertal exempel att Lenin i handling - om än inte i ord - gick över till Trotskijs synsätt, efter det att han hade anlänt till den finländska järnvägsstationen i Petrograd april 1917. Men dessa randanmärkningar ska ingalunda förhindra att den socialist, som tar Lenins liv och verk på allvar, bör läsa Hardings Lenin s Political Thought.

Mark L. Thomas.

Socialist Review (London) maj 2010. Översättning & noter Per-Erik Wentus. Noter.