Piet Lambrechts.

Boken The face of imperialism.

Imperialism, kapitalism. Vem använder de orden idag? Företagsledare, politiker, universitetsprofessorer och journalister gör det inte. För dem gäller; fri marknad, marknadsekonomi, frihandel, globalisering. Dvs ord som döljer realiteterna i det världssystem vi lever under idag.

Michael Parenti. The face of imperialism. Boulder/CO.: Paradigm Publishers, 2011. -160 s.

Michael Parenti sticker hål på dessa camoufleringsförsök och visar oss den reellt existerande kapitalismen inklusive dess främsta aktör idag, den nordamerikanska imperialismen.

Imperialism förutsätter existensen av ett imperium. Idag är det imperiet USA, igår var det Storbritannien. Och Parenti understryker; ett imperium är ett system med målsättningen att plundra andra länder och folk. USA har gjort detta — under ledare och med personal och medel en masse — så ingående och länge att folk av idag finner det normalt. USA är nu en gång världens starkaste nation och således har den rätten att blanda sig i andra länders affärer är tanken. Om USA påbörjar ett krig mot ett land, organiserar en statskupp nånstans eller håller förtryckande regimer om ryggen ses det av de allierade staternas politiska ledare och massmedia som endera OK eller så bejublas det — i de flesta fall — reservationslöst.

Parenti gör således med en gång klart att imperialism handlar om att i världsmåttstock berika sig på andras bekostnad, alltså inte om att uppnå makt för maktens skull. Han beskriver imperialismen som en process där ett lands främsta storkapital använder militär och finansiell makt över ett annat land för att tillskansa sig dettas mark, naturrikedomar, arbetskraft, handel och marknader. Mot länder som försöker gå en egen väg svarar imperiet — idag USA mot tidigare Storbritannien och Frankrike — på det mest brutala sätt som behövs för att omintetgöra en gryende nationellt självständig ekonomi. Vi kan påminna oss vad som hände Vietnam, Irak,

Indonesien under Sukarno, Kuba, Jugoslavien, Iran, Venezuela, Nordkorea och en rad andra länder. Alltså; de stater som inte inordnar sig i den nordamerikanska intressesfären och verkar enligt kapitalistiska principer betraktas som fientliga och måste enligt den imperialistiska logiken bestridas, underkuvas och förintas. Övriga länder ses som vänligt sinnade.

Den nya världsordningen.

USA håller idag på att, med hjälp av de politiska ledarna, skapa en ny världsordning. I den är kapitalet allenarådande, säger Parenti, och där finns följaktligen ingen offentlig sektor plus att fackföreningarna har reducerats till betydelselöshet. Den organiserade arbetarklassen, som tillkämpat sig en viss välfärd, måste således krossas. Den offentliga sjukvården måste bort, liksom pensionsrättigheter, arbetssäkerhet och miljö- och konsumentskydd. Dvs. allt som begränsar vinsterna och som syftar till ett jämlikare samhälle måste utplånas. De s.k. reformerna som genomdrivits i det forna Sovjetunionen och i Östeuropa visar med all tydlighet på vad som även kommer att ske i Västeuropa och USA.

De multinationella bolagens investeringar har de senaste 50 åren stigit ytterligt spektakulärt i de fattiga länderna. Även handeln och den internationella hjälpen och lånen till dem har ökat. Men ändå har fattigdomen ökat i världen. Antalet människor som lever i fattigdom ökar snabbare än vad befolkningsökningen i världen gör. Det betyder att ju rikare en liten minoritet i världen blir desto större blir gruppen värdens fattiga. Alltså, i samma mån som det nordamerikanska imperiet blivit starkare har världens arbetarklass blivit större och fattigare. Denna slags utveckling har skett förut i historien, då med de brittiska och franska koloniala erövringarna och krigen. Nu ser vi det hända igen, om än i en annan skepnad, under nordamerikanskt ledarskap. Parenti understryker att utvecklingen, både den tidigare och dagens, inte beror på någon överlägsen europeisk och nordamerikansk kultur utan att den beror på en sak; överlägsen eldkraft. Det är den som har gett européerna och nu nordamerikanerna deras dominerande position i världen.

Detta militaristiska våld har inte endast ökat de imperialistiska ländernas militära överlägsenheten, den har även förstärkt deras handelspositioner. Sålunda har USA-politiken undergrävt fattiga länders ekonomier genom att till dem exportera statligt subventionerade och därmed billiga produkter, mot vilka dessa länders egna produkter inte har kunnat konkurrera. Miljontals människor har störtats i fattigdom och de har därefter kunnat anställas till hungerslöner av de multinationella bolagen.

Ger då inte USA de fattiga länderna utvecklingshjälp och lån, kan man fråga sig? Javisst, men u-hjälpen går främst för utbyggnad av infrastrukturen till de multinationella bolagens nytta. Lånen till länderna ges mestadels för att länderna ifråga ska köpa nordamerikanska produkter. Och när de fått lånen blir de även förpliktigade att behandla USA-företag fördelaktigt. Den Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, (VB) som domineras av USA, stödjer denna undertryckande politik.

Slutet på den nationella suveräniteten.

Förutom dessa företagsinvesteringar och 'hjälp' har det nordamerikanska imperiet utvecklat ett internationellt regelsystem — bedrägligen kallat frihandel och globalisering — vars egentliga syfte är att underlätta insamlandet av rikedomen till fåtalet på flertalets bekostnad. När det talas om företag borde det därför istället talas om multinationella eller transnationella bolag som är den rätta beteckningen på dem. Och dessa transnationella bolag strävar bokstavligen att ställa sig över länders offentliga makt. Det som befrämjar detta är de s.k. frihandelsavtalen, som mestadels sluts i världshandelsorganisationens (WHO) namn. Det är genom dessa avtal som de transnationella bolagen undslipper nationstaternas suveränitet. För de krav som WHO-avtalen ställer berör aldrig de transnationella bolagen själva utan avser alltid endast länders regeringar. Och det är jämt samma krav som ställs, länders regeringar får inte uppställa hinder för transnationella bolag. Man får inte utfärda miljölagar, lagar rörande folkhälsan eller lagar till konsumentskydd ifall de stör frihandeln. Alltså, frihandeln leder till att demokratiska fri- och rättigheter upphävs till förmån för företagsintressen.

Frihandeln befrämjar dessutom de starka nationerna på de svagare nationernas bekostnad och gynnar de rikas intressen till övrigas nackdel. USA känner sig, som det imperium det är, som stående ovan WHO-reglerna, även om de skrivits för att passa just USA. Sålunda dömde WHO nordamerikanska bomullsodlare för att de åtnjöt statliga subventioner, vilket missgynnade odlare i de fattiga länderna. Men WHO-domen brydde sig USA inte om. Istället svarade man med att utöka subventionernas storlek. Det var därför ingen tillfällighet att samtidigt som detta skedde, vägrade USA att underteckna internationella avtal ifall de inte passade deras intressen. Några exempel ur högen, avtalet om förbud mot minor, upprättandet av den internationella domstolen i Haag, förbudet mot antipersonella minor, Kyotoprotokollet om minskade utsläpp av växthusgaser ... Det är vad frihet betyder under imperialismen.

Imperier måste för att behålla och utbreda sin makt hålla sitt militärmaskineri intakt. Något som slukar pengar, vilket USA är ett gott exempel på. De senaste imperialistiska krigen mot Afghanistan och Irak har för året 2010, när de indirekta kostnaderna räknas med, kostat USA mellan 850 miljarder till 1 biljon dollar. USA som härbärgerar endast 5 procent av världens befolkning står för 50 procent av militärkostnaderna i världen. Varifrån skulle annars det skyhöga skuldberget i USA komma? 2010 hade skulden växt till närapå 15 000 miljarder, dvs 15 biljoner dollar.

USA-presidenten Barak Obama, som fick 2009 års Nobels fredspris, har inte minskat militärutgifterna. Tvärtom. 2010 utökade han dem med 7 miljarder dollar i pålägg för att utveckla kärnvapnen. Den internationella opinionen rycker dock på axlarna på samma sätt som den gör det när USA ger andra länder militärt stöd. För man ska veta att militärstödet inte är avsett till dessa länders försvarsförmåga inför en främmande makts anfall utan deras syfte är att skydda fåtalsväldet och de transnationella investeringarna i dem mot ett eventuellt inhemskt uppror. Alltså kapitalismen är ingen garanti för demokrati — såsom liberalerna vill få oss att tro. För om imperialisterna måste välja mellan demokrati utan kapitalism och kapitalism utan demokrati då väljer de tveklöst det senare alternativet.

Michael Parentis bok The face of imperialism är både ett välbehövligt som ett nödvändigt motgift mot den imperialistiska propagandan — om lyckan av fri marknad, marknadsekonomi, frihandel och globalisering som dagligen sköljs över oss.

Uitpers (Bryssel) nr 141, april 2012. Översättning Per-Erik Wentus.