Globaliseringen ett nytt stadium i kapitalismen

Jan Willem Stutje.

Ekonomerna är ense om att världsekonomin står inför ett avgörande vägskäl, men i övrigt går åsikterna isär. En del varnar för stagnation eller rent av en regression, andra visar på möjligheten av en tillväxtboom.

Robert Went. The Enigma of Globalization. A Journey to a New Stage of Capitalism.

London: Routledge, 2002. -216 sid. Inb. 45,00 GBP.

Robert Went* som för ett par år sen gav ut boken “Globalization. Neoliberal Challange, Radical Response” - som förutom på engelska finns på tyska, ungerska och på författarens modersmål nederländska - har kommit med en ny bok om globaliseringen. Det är hans doktorsavhandling.

Du hävdar att kapitalismen har trätt in i ett nytt stadium. Hur ser då globaliseringsstadiet ut?

I sina analyser av globaliseringen dunkar många ekonomer till varandra med siffror om handels- och finansströmmarna under olika historiska perioder. Själv har jag alltid haft svårt att se det berättigade i dylika jämförelser. Jag har istället försökt att sära dagens globalisering från andra tider. Min teori om globaliseringen som ett nytt stadium i kapitalismen vilar på en undersökning av tre olika utvecklingsdynamiker och hur de påverkat varandra.

Vi har först och främst kapitalismens omstrukturering - under de s.k. rekordåren efter det andra världskriget - som lett till en internationalisering liknande det Karl Marx kallade penningkapitalets, varukapitalets och produktionskapitalets kretslopp. Sagt med nutida ord; det globala kasinot, den globala marknaden och det globala ihopsättningsbandet. Dagens kombination är alltså unik. Jämför vi nutiden med den stora internationaliseringsvågen 1870-1914, ser vi att då var endast handeln och finansvärlden globaliserade

För det andra är det viktigt att se att kapitalet får ett allt större grepp om allt fler sfärer av mänskligt liv. Det ökade omfånget är en följd av det enskilda kapitalets tillväxt (kapitalkoncentrationen). Samtidigt blir kapitalets inflytande och makt större och större pga kapitalsammanslagningar och genom bolagsfusioner och -övertagningar dvs kapitalets centralisering. Förenta Nationernas organ UNCTAD (United Nations Conference on Trade and Development) beräknar att det finns 60 000 multinationella bolag med över 800 000 dotterbolag runt om i världen.

Det tredje viktiga är att samtidigt med kapitalets rent ut sagt makalösa internationalisering pågår det institutionella förändringar. De tillåter en global expansion av handel, finans och produktion, utan att sociala eller demokratiska rättigheter eller miljön garanteras. I realiteten finns det skamligt få rättigheter för att kunna motverka de multinationella storbolagens splittra & härska styre. Arbetsrätten till exempel, som ILO (International Labour Organisation) företräder, är mycket begränsad om vi jämför med IMFs (International Money Fond) och Världsbankens rätt att stimulera kapitalets internationalisering.

Men man försäkrar oss att alla vinner på frihandelpolitik och kapitalets fria rörlighet. Det stämmer alltså inte?

Precis. Vi ser det tydligt när vi tittar på de sociala skillnaderna. 1960 var medelinkomsten för världens 20 procent rika 30 gånger så stor som för de 20 procenten fattigaste. 1995 hade förhållandet ökat till en 82 gånger så stor skillnad. UNCTAD räknade också fram att medelinkomsten i Afrika de senaste trettio åren har sjunkit till 7 procent av medelinkomsten i industriländerna. Medelinkomsten i Latinamerika har sjunkit från att i slutet på 1970-talet utgöra en tredjedel av medelinkomsten hos oss till en fjärdedel idag. Och samtidigt med den sociala polariseringen mellan länderna pågår det en polarisering inom länderna. Världsbankens ekonom Milosevic räknade nyligen ut att den rikaste 1 procenten i världen, 1998 förtjänade lika mycket som de 57 procenten fattiga. Det är således inget att förundras över att löftet att halvera fattigdomen med hälften till år 2015 - för dem som tvingas leva på max 10 kr om dagen - inte kommer att lyckas med dagens tempo.

Om det finns så många frågetecken med frihandelsmodellen, varför är då teorin så populär bland ekonomer och politiker?

Jag begriper det allt mindre själv. Men det finns några saker som kanske förklarar saken. Till att börja med är mycket av den ekonomiska vetenskapen ‘en ekonomi utan människor’, med eleganta matematiska modeller som inte har mycket med verkligheten att göra. I exempelvis Frankrike har det bland studenterna uppstått en rörelse som vänder sig mot vad de kallar en “post-autistisk vetenskap”.

Det finns i den akademiska världen, som på andra håll, uteslutningsmekanismer när det gäller forskningspengar, tillträde till vetenskapliga tidskrifter, karriärmöjligheter osv. Sålunda skrev Robert Kuttner att hans kollega Paul Krugman, som är en av de mest kända ekonomerna i USA, inte kunde kritisera Ricardos frihandelsteori för mycket för att inte riskera sin ställning.

Det finns bakom kulisserna stora ekonomiska intressenter, multinationella bolag och finansiella institutioner, som har ett direkt intresse av handelns liberalisering och en obehindrad kapitalrörlighet.

Men fakta då?

Enligt mig handlar det om ideologiska skygglappar. Verkligheten tas inte på allvar. Sålunda klassas oförväntade resultat som slumpartade eller så bortförklaras de med icke-ekonomiska faktorer såsom kulturella skillnader eller så hugger man till med - och i det är IMF en mästare - att den föreskrivna politiken inte har hunnit verka och att allt blir bra på lång sikt. Men som Keynes sa om dylika resonemang “På lång sikt är vi alla döda”.

I din avhandling kan man, som i dina tidigare böcker, skönja en påverkan från Ernest Mandel. Hur viktig har hans verk Senkapitalismen varit för dig?

Mandel har varit viktig för mig för att begripa de ekonomiska processerna. Jag hade också fördelen av att delta på hans föreläsningar vid VUB (Vrije Universiteit van Brussel). Vid sidan av hans medryckande livsoptimism, värderar jag hans uppmärksamhet för fakta och hans obundna hållning. Till exempel, även om Mandel inte delade de vetenskapliga och politiska slutsatserna som hans kolleger drog hindrade det honom inte att integrera deras undersökningar i sina egna verk. Du kan se det i Senkapitalismen.

Det verket är fortfarande en av de viktigaste instrumenten för att förstå den komplexa efterkrigstida utvecklingen. Med “teorin om de långa vågorna” som han förfinade erbjuder Mandels forskning en välkommen hjälp till att kunna fastställa globaliseringen som en ny fas i kapitalismen.

Världen tycks efter den 11 september 2001, med den ekonomiska tillbakagången och kriget i Afghanistan, ha förändrats. Det finns röster som säger att anti-globaliseringsrörelsen också måste förändra sig. Håller du med om det?

Du talar om en anti-globaliseringsrörelse, som om en sådan fanns. Självaste storkapitaldraken Financial Times kom i en beskrivning av rörelsen fram till att de flesta deltagarna inte är mot en globalisering, utan vill ha en annan slags globalisering med sociala och demokratiska rättigheter och ekologiska hänsyn. Det är något jag vill understryka, isynnerhet med alla de nationalistiska reaktionerna vi sett sen den 11 september.

Jag har naturligtvis läst dödsrunorna. Men det tycks mig för tidigt att hävda att rörelsen måste förändra sig. Rörelsens centrala teman är fortfarande lika giltiga som före terrorattacken och jag förväntar mig snarare att det tillkommer nya befolkningsgrupper, nu efter utvecklingen i Argentina och i USA med Enron, World.com

Kan ett enskilt land reglera kapitalets rörlighet, trots att andra länder för en låt-gå politik ?

Det är en av globaliseringens myter att enskilda stater inte längre skulle kunna föra en självständig politik. Chile och Malaysia har med framgång bromsat det spekulativa kapitalets (det kortsiktiga kapitalet) fria in- och utförsel. IMF har tvingats medge att det har haft positiva resultat. Självfallet hade det haft än större verkningar på världsekonomin om stora länder eller grupper av länder gjort samma sak.

Men innebär inte dylika nationella reguleringar ett återfall i en protektionistisk politik, som gynnade de rika men inte förbättrade levnadsvillkoren för befolkningsflertalet?

Du ger själv ett utmärkt svar på varför ett nationalistisk svar på den nyliberala globaliseringen är en återvändsgränd. Men allmänna slagord för oss inte framåt. Alternativa ekonomiska modeller kan endast utgå från det konkreta tillståndet. Vi har dock två utgångspunkter. Vi måste besitta massmedel för att kunna gripa in i det världsmarknaden kontrollerar. Endast så kan utrymme skapas för en annan ekonomisk utveckling. Idag betydde det ett visst mått av protektionism, för tjugo års nyliberal politik har visat att bättre levnadsomständigheter endast kan åstadkommas med att snäva åt handelns och kapitalets obegränsade frihet.

Men - och det är svaret på din fråga - det är av avgörande betydelse att den ekonomiska politiken inriktas på att tillfredsställa befolkningens behov, att fattigdomen, arbetslösheten och den sociala ojämnlikheten upphävs. Gör vi inte det, då får vi nationalistiska projekt där det blir de översta skikten i varje land som drar vinstlotten - istället för befolkningsmajoriteten.

Översättning Per-Erik Wentus. Tidigare publicerad i Grenzeloos (Amsterdam).

*Robert Went är anställd på Nederländernas Riksrevisionsverk och gästforskare vid Universiteit van Amsterdam.